Isoldes resa

Underbart, jag har 3 veckors semester framför mig. Rädslan och ångesten jag känt i veckan släppte så fort mensen kommit igång. Vilket jäkla elände det är alltså. Idag hade jag en bra dag och nu ska jag unna mig en skön fredagskväll och bara ta hand om mig.

Glad sommar!

Jag är trött. Så vansinnigt trött.

I fredags efter att ha rest mig upp ur soffan väldigt hastigt blev jag yr som jag aldrig varit förr. Det snurrade och snurrade, blev rädd och ringde hem till mamma men ingen som svarade...ringde en gång till men inget svar nu heller. Rummet gungande, rädslan för att ramla ihop på golvet växte sig större - vad händer med katterna om ingen hittar mig? minns jag att jag tänkte...Det snurrade allt mer, marken försvann under fötterna och jag blev så fruktansvärt jävla rädd att jag ringde 112. Andra gången i min "panikkarriär" som jag gjort det.

Efter några minuters yrsel kom hjärtklappningen och jag la ihop ett och ett - panikattack. Fick prata med en sköterska och jag talade om läget, jag har panikångest och jag tror jag dör nu. Ta hand om katterna tänkte jag. Hon undrade om det fanns någon hon kunde ringa åt mig. Jo, grannen.....men nej, de hade hemligt nummer. Ok, tänka, tänka. Kissnödig, måste kissa kunde sköterskan möjligen stanna kvar om jag hasade mig upp på toaletten? Jodå, det gick bra. Försökte resa mig ur sängen men kunde inte. Fanns inget fäste under fötterna. Ramlade ner i sängen igen. Ska det aldrig sluta snurra? Nu pinkar jag på mig minns jag att jag tänkte. När ambulansen kommer ligger jag här som ett kolli i min egen avföring.

Sen logiken, det är panik. Jag dör inte. Det är inte farligt. Att det känns som om jag gör det har inget med verkligheten att göra. Att tänka logiskt är oerhört svårt i en sån situation och kräver all viljestyrka man kan uppbåda. Det är så påfrestande att ha en panikattack att man är fysiskt utmattad i en dag (ibland flera) efteråt. Hormornerna som strömmar i kroppen tar tid att bryta ner så även om en attack bara varar i 20 min består effekterna i timtal.

Det gick bra till slut. Min pappa kom över och torkade tårar, kramades och pratade. Nåt vi inte gjort på 20 år så det var oerhört känslosamt och varje gång jag tänker på den här händelsen så tvingar jag mig att se det positiva i det - jag fick kontakt med min pappa igen på ett helt nytt sätt.

Men det är svårt. Den här veckan har varit så tung. Rädslan sitter i och min hjärna arbetar konstant (under tiden jag är på jobbet) med att framkalla olika skräckscenarior för vad som skulle hända om jag blir yr på jobbet.

Yrsel är något jag haft väldigt lite och därför har jag haft stora problem med att vänja mig vid att hantera det på ett bra sätt. Varje ny grej måste gå igenom samma process innan man lärt sig ett sunt och bra sätt att hantera den.

Så jag är trött. Fruktansvärt trött. Varje kväll när jag kommer hem så är drar jag en lättnadens suck och sjunker djupt ner i soffan. Det känns som om jag raserat all den trygghet jag byggt upp på jobbet under de här månaderna och jag avskyr den känslan. Det känns så orättvist och meningslöst. Varför ska jag dras med de här problemen? Varför kan de aldrig ta slut? Just när man känner att man fått fast mark under fötterna så PANG!

Ibland tror man att orken är slut. Ibland tror man att livet saknar mening. Ibland tror man att man aldrig kommer bli frisk(are).

Det är då man måste resa sig om och om igen. För ingen annan gör det åt en.

Så nu får jag återigen utmana rädslan i att lämna hemmet trygga vrå och återigen bygga upp mitt självförtroende utanför mina 67 kvm. Den som aldrig haft en panikattack kan aldrig förstå vilket jobb det är, vilken kraft det krävs och vilket mod man måste ha.

Mina tankar går till alla er som kämpar med era problem, som inte ger upp för vi måste ju trots allt göra vårt bästa av våra liv. Ni är mina idoler.

Show must go on.

Den här dagen har slagit alla rekord i hur fort den har gått, helt otroligt att tiden springer i väg när man sitter ensam och pular med sitt. Idag har jag äntligen hunnit lägga in telefonnummer i mobilen, skrivit ut pdf-dokument och massa andra småsaker som måste göras för att vardagen ska fungera.

Nu ska jag strax bege mig hemåt med en pärm under armen, det blir till att läsa en stund på balkongen när jag kommer hem. Det är ju SÅ mycket lättare att lära sig när man sitter bekvämt tillbakalutad i en baden-baden stol med en kaffekopp i näven och en kisse i knäet. ;-) (Finns en viss risk att man slumrar till en stund oxå...)

Men innan jag far hemåt ska jag förbi och hämta däcket som jag fick punktering på i helgen. Surprise liksom! Men det löste sig efter en stunds panik och några telefonsamtal till mina nära och kära.

Trevlig valborg!

Egentligen är det inte läge att sitta och blogga på jobbet ännu men jag måste bara slänga iväg en liten kortis!

Allt går bara fint! Hade en rejäl dipp när jag insåg att jag inte skulle klara av att åka 80 milen ToR med tåg som jag hade sagt att jag skulle göra i jobbet. Men efter en hel del beslutsångest så tog jag tjuren vid hornen och berättade för min arbetsgivare att under rådande omständigheter i mitt liv så klarar jag inte av det just nu men att jag KOMMER göra det lite längre fram!

Och jag förväntade mig det värsta - få sparken typ! Men det enda jag möttes av var nyfikenhet, förståelse och empati!  Hallelulja! I'm so happy!

Nu tänker jag ge 100% i det här jobbet och min agorafobi ska puts väck! Jag vill ut och resa jag med! Tjoho!

Ha en bra dag!

Igår kväll vid tiotiden när jag skulle lägga mig (var så trött att jag höll på att somna framför Sing-a-long på trean) så kände jag att det luktade bränt i min hall! Underligt tänkte jag och öppnade dörren och kände en ännu starkare lukt. Gick ner i trapphuset för att se om det kom nerifrån men lukten avtog. Kunde ganska snart konstatera att det var från grannen mittemot lukten kom. Tur det finns brevlådor att sniffa i säger jag bara!

Jag började ringa på  men ingen svarade! Gjorde det ett par tre gånger och när jag hörde att tv:n stod på hög volym så kände jag att måste ha hänt något! Mannen som bor där har alltid verkat underlig, man ser honom sällan och hans vänner verkar inte vara den mest prydsamma sorten om man säger så...

När inget hände så gick jag och hämtade grannen på nedre botten, han fick följa med som stöd då mannen mittemot är 1.90 lång och ser ut att väga 150 kg ... var lite orolig att han skulle blir arg på mig som stod och ringde på hans dörr mitt i natten! Därför stod vi nu båda två och ringde på och när inget hände började vi banka på dörren!

Då hände nåt. Lite rassel inifrån lägenheten och ut kommer en mycket, mycket medtagen man stapplades. Jag slänger mig på telefonen och ringer 112 för ut ur hans lägenhet kommer det massa rök. På räddningstjänsten ber de oss ta  ut mannen i friska luften men han vägrar (när jag pratar med honom känner jag att han stinker sprit)! Grannen öppnar således fönstren i trapphuset och vi lyckas hålla mannen utanför lägenheten efter att vi stängt dörren.

Väntan.

Snart kommer det ambulans, brandkår och polis. De gör en rökdykarinsats och kan snabbt konstatera att det rör sig om en torrkokning. Grannen har helt enkelt glömt en stekpanna med lite korvar i och de är nu allt annat än ätbara.

Han har helt enkelt blivit så full att han somnat och låtit plattan varit igång! Med fara för att hela jäkla huset ska brinna ner!

Det hela var över på en 40 minuter och efter att ha blivit förhörda av polis så var det bara att försöka lugna ner sig igen! Vilken jäkla dag säger jag bara. Först exploderar en silo i hamnen mitt framför ögonen på oss och detta.

Den här händelsen har lärt mig två saker, jag har fått ytterligare bevis för att jag i en svår situation lyckas behålla lugnet. Det är ju helt otroligt, ett möte kan få  mig att pumpa adrelanin för fullt men vid en befarad brand är det hur lugnt som helst och jag fungerar så bra!

Det andra som jag lärt mig är att jag saknar min L som är min särbo just nu och tidigare sambo. Det var svårt att gå och lägga sig ensam utan att ha någon att diskutera med...men jag fixade det! Och nu har jag hoppat upp ett snäpp till på Självförtroendeskalan!

Ha en skön händelsrik(!) söndag!

Har en väninna som är en fena på det här med nätshopping, nåt som jag till en början tyckte verkade aningen tråkigt. Det är ju inte direkt så att man kan känna på kläderna och har man som jag liten byst och stor rumpa så är det inte jättelätt att hitta rätt storlekar. Har några katastrofala minnen sen min barndom när jag i stor iver beställde kläder ur H&M katalogerna, de var ju så vackra modellerna - brunbrända och smala! En liten flicka som jag drömde mig bort och såg framför mig hur snygg jag skulle bli den sommaren och beställde...

...givetvis var det inte mycket som passade en rundnätt tjej i tonåren. Besvikelse.

Åren har gått dessbättre och nu vet jag hurdana kläder jag kan ha och därför måste jag erkänna att jag är mer än sugen att beställa en klänning från http://www.bonaparte.se/ som har helt fantastiska kläder.

Vill ha denna klänning, budgeten ryker redan innan april månad har börjat...

Herrejesus säger jag bara!

Är nyss hemkommen från en intervju på ett företag som arbetar med projektledning och processtyrning. Fick träffa två personer ur ledningsgruppen som båda var riktiga energiknippen! De var faktiskt som Piff och Puff, pratade i munnen på varandra och babblade i ett. Fick knappt en syl i vädret.

Kände direkt att det inte var ett företag för mig. Så skönt att kunna ha den självinsikten, hur gärna jag än skulle vilja vara en högpresterande, social streber som reser land o rike runt och tjänar grova pengar så inser jag faktum; jag nöjer mig med att åka till samma ställe och göra samma arbetsuppgifter varje dag. Iallafall ett tag framöver. Tills jag har landat i mitt yrkesliv och känner att jag klarar av det.

Efter 2½ timme tillsammans med Piff och Puff är jag otroligt glad för mitt kommande jobb där jag ska arbeta tillsammans med lugna, metodiska J. Han verkar vara en klippa.

Saken blev inte lättare av att vi åt en sen lunch, blodsockret var nere i skorna och stressfaktorn på topp. Pust och stön, jag trodde ett tag att jag skulle bli galen, riva mitt hår och skrika efter maaaaat!! Är otroligt känslig för att gå utan mat...

Nåväl, en dag kanske jag blir en globetrotter som reser till England, Bulgarien och Irak som projektledare. Men inte nu. Nu vill jag kunna cykla till jobbet och när jag kommer hem ska jag slänga mig på soffan med mina älskade katter.

Självinsikten har kommit till mig!!! :D

Den är här! Solen! Jippie!

Ska bara vila middag och sen bär det ut i skogen med promenadpåkarna i högsta hugg. Huka er här kommer jag!

Efter två månaders arbetslöshet så har jag fått ett nytt jobberbjudande! Var på en intervju för ett tag sen och det klickade med personen jag ska jobba med. Det kändes så härligt och roligt att träffa en människa som har samma bakgrund som en själv, dvs brokig! Någon som inte heller gått raka vägen från A till B i livet utan har gjort lite omvägar och ser positivt på det. Sånt behöver jag.

Nåväl, jag fick alltså jobbet. 80 sökte och 2 blev utvalda. Det är ju helt fantastiskt! Det enda smolket i glädjebägaren var lönen, tidigare har jag blivit erbjuden högre löner men då har även kraven varit högre än de är nu. Och höga krav är inte vad jag behöver just nu. Jag behöver känna att vingarna bär, att jag klarar mig själv, att jag får tillbaka den förlorade Självkänslan. Tror jag kan få det här bara jag sväljer stoltheten och går in med lite lägre lön. Saken är den att den kommer höjas när jag får fast, "lita på mig" säger chefen. Jag gör inte det än, men tar jobbet ändå. För nu är det min chans att landa i livet.

Förstår inte varför jag ska vara så fixerad vid lönen, man jämför sig med andra som har bättre och vill vara "lika bra". Men mitt värde ligger ju inte i pengarna, inte i min prestation. När ska jag inse det?

Nej, nu är det bara att köra på. Ser framemot att lära känna nytt folk och få lära mig massor av saker av J.

Men nu blir det en ordentlig städdag, har varit lite låg den senaste veckan och då växer dammråttorna snabbt. Men nu ska de ut och det med besked.

Ha en bra dag!

Idag gjorde jag en utflykt med bilen. För att få lite nya intryck i vardagen och för att utmana mig själv. Att vara hemifrån har länge varit en källa till oro men det gick verkligen bra idag! Lyckades till och med köra vilse utan några större umbäranden. Både bil och förare kom hem välbehållna trots ansenlig ålder. ;-)

På förmiddagen var jag hos en god vän och fick en så kallad TankeFältTerapi behandling, underbart men otroligt jobbigt att gå igenom så mycket känslor. Idag tog vi upp det faktum att jag aldrig var accepterad för den jag var i grundskolan. I huvudet gick vi igenom några av de tillfällen som jag mindes starkast. Fick chans att ge mobbarna svar på tal, nåt som jag aldrig klarade av som barn. Jag bara tog emot skiten och begravde känslorna någonstans djupt inombords. Det har jag fortsatt med som vuxen och förmodligen var det en av orsakerna till att jag 2002 fick panikångest.

Nej, nu kallar sängen. Dags för vetevärmare och en god bok. Behöver sömnen inför veckans fortsatta utmaningar, spännande saker på gång här...

Sov gott och dröm söta drömmar!