Isoldes resa

Ville bara tala om att jag lever men är sjukskriven pga hotande förtidsbörd...är i vecka 26 nu och räknar dagarna. Mår rätt OK ändå och bebisarna verkar hålla sig på plats.

Får se om jag återvänder hit....

Eftersom jag inte bloggat på ett tag tänkte jag köra en summering av mitt liv de senaste veckorna. Sitter i trädgården och bloggar, sämre kan man ju ha det! ;)

Om att flytta till hus:
Den två första veckorna befann jag mig i ett lyckorus, stolt och glad över att jag vågade ta steget. Vågade sova någon annanstans än hemma. Vågade satsa på L igen. Vi sprang båda runt som yra höns och ordnade med det som för tillfället var mest akut. Nu har vardagen krypit sig på igen, glädjen över huset finns fortfarande kvar. Samtidigt så kan jag känna att vi ramlar tillbaka i gamla tankesätt, gamla hjulspår och det är något vi måste jobba med. Återkommer till det. Men husflytten känns helt naturlig och vi är otroligt nöjda med det!

Om vårt förhållande:
Som jag nämde så har vi lätt att falla in i gamla mönster. Skillnaden nu är väl att jag har vuxit som människa och kan se när jag gör något som inte är bra för mig själv. T.ex. har jag fått bekräftat att jag läger min självkänsla på entreprenad. Framförallt handlar det om hur L behandlar mig, är han glad och uppåt blir jag det. Är han nere vill jag genast fixa till det. Säger han nåt snällt om mig spinner jag som en katt och får jag inte den bekräftelsen med jämna mellanrum så vacklar min självkänsla och jag faller, djupt. Dock inte lika djupt som tidigare. Nu kan jag stoppa innan det gått för långt. Men jag måste verkligen jobba på den här biten och jag har en plan för det. Hur det ska gå till återkommer jag till.

Om min medicinering:
Jag har ökat min dos av Zoloft till 100 mg och jag har inga biverkningar förutom att jag känner mig allmänt nere. Men det försvinner förhoppningsvis med tiden. Det är underbart skönt att hela slippa registrera vad som händer i kroppen, slippa oroa mig för minsta lilla sak. Att somna på kvällarna fungerar bra, ännu bättre när inte L är hemma. Fortfarande sitter rädslan i för vad han ska tycka, tänka och tro om mig om jag måste ta sovmorgon pga en ångestfylld natt. Rädslan har dock minskat i styrka och fortsätter jag bara framåt så kommer den försvinna.

Har fortfarande Stesolid vid behov, ibland använder jag det om någon natt är särskilt besvärlig, om tankarna blir för ångestladdade men jag försöker så långt det är möjligt klara mig utan. Jag har dem med mig i väskan för det mesta men det händer att jag glömmer den och jag försöker utmana mig själv alltmer och lämna dem hemma. Har iaf inte behov av att ha dem i fickan jämt.

Ibland tar jag en Lergigan till natten om jag är väldigt nervös men det händer väldigt sällan numera. Nu när det pollensäsong och jag tar pollenmediciner så tar Lergiganet väldigt hårt och jag blir SÅ trött dagen efter. Så jag undviker det.

Om min agorafobi:
Här behöver jag jobba. Känner att jag måste komma framåt nu, sätta upp lite målbilder för vad jag vill klara av. För är det något som kommer stärka min självkänsla så är det att utmana mig själv på det här området. En starkare självkänsla gör mig mindre känslig för vad andra tycker om mig, jag behöver inte söka bekräftelse på samma sätt. Jag vet ju att jag duger som jag är och klarar mig själv! Har ju bott på egen hand ett helt år och fixat ett jobb efter åtskilliga "nederlag"...jag är bra! Jag kan massor, är ju både social och kompetent. Det måste jag få in i min arma skalle.

Återkommer om målbilderna!

Nu ska jag ta en sväng i trädgården och rycka lite maskrosor och så lite gräs där det behövs. Vi har en underbar trädgård med ett naturparti område om man kan säga så, kan inte fatta att jag bor här! Det är oxå en utmaning, att känna att man är värd allt detta. Men det skriver jag nog om i ett annat inlägg...

Planen för framtiden är att ta en dag i taget och försöka vara i nuet och njuta av tillvaron. Ett steg i taget. En fot framför den andra. Och så går livet...

Väldigt nervös ringde jag i morse till bröstenheten och det visade sig att de försökt ringa mig men att de hade fel nummer. Nu var det som tur var inget allvarligt. Förra gången jag var där fick jag aldrig träffa någon läkare och därför så hade de försökt ringa mig för att boka en tid för det. Eftersom de hade fel nummer till mig så kunde de inte nå mig - därav det kryptiska brevet.

Så jag ska dit på måndag och få tuttarna i kläm igen. Förhoppningsvis resulterar det inte i några blåmärken den här gången (som jag fick efter mammografin).

Men jag tycker de kunde ha skött det här snyggare genom att informera mig bättre om hur undersökningen ska gå till. Varför oroa människor i onödan? Bah!

Veckorna springer iväg, jag hinner inte med! Skulle vilja blogga varenda dag för jag har så mycket inom mig men på något vis så är det som om orden fastnar någonstans mellan tvätt, tv och umgänge med vänner.

För ett par år sedan såg livet helt annorlunda ut. Isolering av stora mått. Bara att hänga med nu.

Nu väntar lite goda kakor, tv och strumpprojektet - ja, jag har börjat sticka. Som 30 plussare är det väl ok antar jag. ;-)

Återkommer med en Citalopram rapport senare.

Den här helgen bjuder bara på slapp, slapp och slapp. Ikväll ska vi på middag med en arbetskamrat och hennes sambo, ser framemot det.

Somnade 2 timmar efter lunchen med katt på magen - det är livskvalitet! Vi låg båda med magarna i vädret och myste.

Såna här dagar behövs. Tvätt och städ får vänta.