Renoveringsstress
Är vad jag känner nu. Inatt drömde jag om att vi målade garderobsluckor och slipade vägg. Har känt mig olustig i ett par dagar nu och inser att det beror på att vart jag än går i huset finns något som ska göras. Hur fanken värjer man sig undrar jag!? Det går liksom inte att komma undan, hur man än gör. Enda alternativet är att åka härifrån. Just nu måste jag erkänna att jag längtar tillbaka till min egen lägenhet...första gången på 4 månader. Vill dra mig undan och pula med mitt. Vara ensam.
Imorgon blir det till att dra ner tv antenn i källaren så jag kan krypa in där och bara vara. Titta på lite film, läsa, surfa och glömma att vi bor i ett hus som ska renoveras från golv till tak typ.
Och just nu går räntan för både huslån och el bara uppåt...känns SÅ roligt att vara nybliven husägare. Usch, känner mig som en riktig gnällfia idag.
Nu går jag och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorgon.
Frid.
Tick tack
Hör ni klockan? Det riktigt ekar, som om den fanns i ett tomt rum. Har aldrig hört den förut men nu växer den i styrka och jag håller mig nästan för öronen för att slippa höra den. Inte visste jag att den kunde slå så hårt att det nästan gör ont. Den biologiska klockan...
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
Fy fasiken vilken jävla dag!
Idag har det varit en sån där dag man bara vill glömma, kanske har det något med dagens datum att göra - jag vet inte!
Kom till jobbet och fick reda på att mina chefer har olika uppfattningar om vad som egentligen behövs göras på vårat kontor och därmed olika uppfattningar om vad som ska ingå i min nya tjänst som dessutom krympte till hälften typ när ekonomi sagt sitt. Gah!!
Tabletterna gör att jag får magkatarr och nu känner jag mig allmänt folkilsken. Bäst att koppla ifrån allting nu och bara vara, annars kommer jag börja kasta saker omkring mig tror jag.
Imorgon är en ny dag, bror fyller år och vi ska fira honom. Ser framemot det.
Nu massvis med självömkan i soffan framför tv:n, tyckte min bättre hälft sa åt mig att renovera en persienn...kan man ha skojigare på en fredagkväll tro?
Gonatt.
Kom till jobbet och fick reda på att mina chefer har olika uppfattningar om vad som egentligen behövs göras på vårat kontor och därmed olika uppfattningar om vad som ska ingå i min nya tjänst som dessutom krympte till hälften typ när ekonomi sagt sitt. Gah!!
Tabletterna gör att jag får magkatarr och nu känner jag mig allmänt folkilsken. Bäst att koppla ifrån allting nu och bara vara, annars kommer jag börja kasta saker omkring mig tror jag.
Imorgon är en ny dag, bror fyller år och vi ska fira honom. Ser framemot det.
Nu massvis med självömkan i soffan framför tv:n, tyckte min bättre hälft sa åt mig att renovera en persienn...kan man ha skojigare på en fredagkväll tro?
Gonatt.
Rätt eller fel? Måste man veta det?
Hjälp mig att inte lägga över min oro och ångest på L. Hjälp mig se skillnaden på våra problem och mina problem. Hjälp mig inse att jag inte kommer hamna i samma situation igen som när vi skildes åt.
Igår var vi lika trötta och slut båda två, vi jobbar ju praktiskt taget dygnet runt nu med flytt och städning och uppackning och trädgårdsfix - allt på en gång. Det funkar inte. Igår kom första grälet och jag slungades in i en dimma av ångest över mitt beslut att ta det här steget. Sov dåligt.
Idag råder inga tvivel om att detta är rätt men jag önskar jag kunde lita mer på min egen förmåga och vara övertygad om att vad som än händer så kommer jag inte bli den passiva, självömkande, destruktiva person jag var tidigare.
Jag ska fixa detta.
Imorgon tar jag ledigt. Behöver det.
Igår var vi lika trötta och slut båda två, vi jobbar ju praktiskt taget dygnet runt nu med flytt och städning och uppackning och trädgårdsfix - allt på en gång. Det funkar inte. Igår kom första grälet och jag slungades in i en dimma av ångest över mitt beslut att ta det här steget. Sov dåligt.
Idag råder inga tvivel om att detta är rätt men jag önskar jag kunde lita mer på min egen förmåga och vara övertygad om att vad som än händer så kommer jag inte bli den passiva, självömkande, destruktiva person jag var tidigare.
Jag ska fixa detta.
Imorgon tar jag ledigt. Behöver det.
Sorg
Imorgon får vi nycklarna till huset och jag vet inte vad jag känner...känslor är alltid jobbiga för mig oavsett om det är glädje eller sorg. Vill gärna lägga locket på och inte känna för mycket. Det känns som om detta är något jag måste göra för att komma vidare i livet men det är mer skrämmande än roligt.
Tanken på att jag ska lämna min älskade lägenhet och mina älskade grannar känns just nu riktigt jävla jobbigt.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig, om jag klarar det om VI klarar det.
Önskar jag vore en person som kunde ta mig an utmaningar med glädje men tyvärr, jag är skiträdd.
Tanken på att jag ska lämna min älskade lägenhet och mina älskade grannar känns just nu riktigt jävla jobbigt.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig, om jag klarar det om VI klarar det.
Önskar jag vore en person som kunde ta mig an utmaningar med glädje men tyvärr, jag är skiträdd.
Dåligt humör (varning för negativa vibbar)
Jag är på fruktansvärt dåligt humör, en definitiv biverkning av Zoloften...är bara SÅ trött på allting just nu. Trött på att kämpa så förbannat med piller hit och dit, trött på att vara så rädd för allt och inget, trött på att kämpa med förhållandet.
TRÖTT!! TRÖTT!! TRÖTT!!
Humörsvängningar är ingen höjdare, just nu vill jag bara dra mig undan för världen och skita i allt.
Så ikväll gör jag det, jag tar ett par timmar i självömkans tecken och tar nya tag imorgon.
TRÖTT!! TRÖTT!! TRÖTT!!
Humörsvängningar är ingen höjdare, just nu vill jag bara dra mig undan för världen och skita i allt.
Så ikväll gör jag det, jag tar ett par timmar i självömkans tecken och tar nya tag imorgon.
Kallelse
För ett par veckor sedan var jag på mammografi och kollade upp en knöl i bröstet. Allt såg fint ut, inget att oroa sig för.
Idag när jag kom hem hade jag fått en ny kallelse till en överläkare på bröstenheten. Står inget om VARFÖR, ingenting.
Så rädd just nu. Vad vill de? Någon som har nån aning?
Idag när jag kom hem hade jag fått en ny kallelse till en överläkare på bröstenheten. Står inget om VARFÖR, ingenting.
Så rädd just nu. Vad vill de? Någon som har nån aning?
Drömmar
Nästan varenda natt så drömmer jag om något som kan härledas till min agorafobi. Jag drömmer om att jag är på en plats där jag inte kan ta mig hem, jag är hjälplös och rädd. Har alltid med mig en mobil men den strular såklart så jag kan inte nå mina nära och kära som kan hjälpa mig. För jag litar inte på att jag klarar mig själv. Frågar andra om hjälp, förlitar mig på dem. Lägger mitt liv i deras händer.
Vaknar darrig och virrig varje morgon. Är glad att vakna upp och känna att allt "bara var en dröm"...men tyvärr är det ju så att min dröm är min verklighet. Jag litar inte på min egen förmåga att klara mig själv i alla situationer.
Jag bär på en rädsla som genomsyrar hela mitt väsen och jag är vansinnigt trött på det.
Vaknar darrig och virrig varje morgon. Är glad att vakna upp och känna att allt "bara var en dröm"...men tyvärr är det ju så att min dröm är min verklighet. Jag litar inte på min egen förmåga att klara mig själv i alla situationer.
Jag bär på en rädsla som genomsyrar hela mitt väsen och jag är vansinnigt trött på det.
Husångest!
Då var man husägare då! Ja, jösses så fort det gick när väl huset fanns där framför oss. Vi älskar det verkligen! Bra läge, stor tomt, fin utsikt och mycket utrymmen. Det kan inte bli bättre.
Men det är LÄSKIGT! Från att ha levt ensam i ett år ska vi nu sammafoga våra liv igen. Det kommer inte gå helt utan diskussioner och jag tror det kommer slå gnistor både här och där för vi kan vara otroligt envetna och tjurskalliga båda två. Som tur är så är vi medvetna om det och det slutar alltid med att vi skrattar åt våra onödigt starka åsikter. Men vi behöver jobba på kommunikationen även i framtiden.
Jag har iallfall fått ett löfte, vill jag gå till en samtalsterapeut så ställer han upp! Tjoho! Känns tryggt.
Men det jag har mest ångest över nu är själva grejen, att köpa hus. Det är stort! Så mycket pengar det handlar om, bankkontot visar ett FETT minussaldo nu. Känns jobbigt! Även om jag vet att det bara är en siffra så har jag varit så stolt över det växande sparkontot som jag fått ihop under det senaste året. Nu försvann liksom allt i ett nafs på nåt vis...
Så vuxet det känns också, att köpa hus.
Men det värsta är nog tvivlet: Kommer jag klara av att jobba även i framtiden, kommer jag tappa bort mig själv igen eller är jag starkare nu?
Det finns bara ett sätt att ta reda på om jag klarar det - att göra det.
Fyfan. Jag tror jag måste gå och kräkas eller nåt.
Men det är LÄSKIGT! Från att ha levt ensam i ett år ska vi nu sammafoga våra liv igen. Det kommer inte gå helt utan diskussioner och jag tror det kommer slå gnistor både här och där för vi kan vara otroligt envetna och tjurskalliga båda två. Som tur är så är vi medvetna om det och det slutar alltid med att vi skrattar åt våra onödigt starka åsikter. Men vi behöver jobba på kommunikationen även i framtiden.
Jag har iallfall fått ett löfte, vill jag gå till en samtalsterapeut så ställer han upp! Tjoho! Känns tryggt.
Men det jag har mest ångest över nu är själva grejen, att köpa hus. Det är stort! Så mycket pengar det handlar om, bankkontot visar ett FETT minussaldo nu. Känns jobbigt! Även om jag vet att det bara är en siffra så har jag varit så stolt över det växande sparkontot som jag fått ihop under det senaste året. Nu försvann liksom allt i ett nafs på nåt vis...
Så vuxet det känns också, att köpa hus.
Men det värsta är nog tvivlet: Kommer jag klara av att jobba även i framtiden, kommer jag tappa bort mig själv igen eller är jag starkare nu?
Det finns bara ett sätt att ta reda på om jag klarar det - att göra det.
Fyfan. Jag tror jag måste gå och kräkas eller nåt.
Denna förbaskade mensvärk
Igår kväll fick jag mensvärk och inte vilken som helst. Den med stort M. Värktabletterna tog inte riktigt, stresshormonerna flödade och jag mindes plötsligt alla ångestfyllda nätter jag genomlidit, ni vet hur det är när mörkret kommer! Plötsligt är alla minnen otroligt levande igen. Det krävdes all min kraft och allt mitt mod att hålla tankarna i nuet och i framtiden.
Jag somnade trots min oro. Vaknade efter ett par timmar med mensvärk och fick stoppa i mig mera tabletter. Efter den nattliga omgången så kände jag mig tvungen att stanna hemma. Visserligen inte utan ångest men jag inser fakta, idag gäller det bara att tanka energi igen och ta nya tag imorgon. Det är OK! Man får göra så. Det innebär inte att jag blir av med jobbet, det innebär inte att någon helt plötsligt säger åt mig att jag inte duger. Det är ok.
Tänk att det ska sitta så långt inne. Tryggheten. När kommer dagen när jag litar 100% till min egen kropp, min förmåga och min omgivning? På något vis är det som om jag känner att jag blivit förrådd av alla tre under de senaste åren. Kanske därför min brist på tillit?
Nu lite te, en god bok och vetevärmare. Jag tar paus men kommer igen.
Jag somnade trots min oro. Vaknade efter ett par timmar med mensvärk och fick stoppa i mig mera tabletter. Efter den nattliga omgången så kände jag mig tvungen att stanna hemma. Visserligen inte utan ångest men jag inser fakta, idag gäller det bara att tanka energi igen och ta nya tag imorgon. Det är OK! Man får göra så. Det innebär inte att jag blir av med jobbet, det innebär inte att någon helt plötsligt säger åt mig att jag inte duger. Det är ok.
Tänk att det ska sitta så långt inne. Tryggheten. När kommer dagen när jag litar 100% till min egen kropp, min förmåga och min omgivning? På något vis är det som om jag känner att jag blivit förrådd av alla tre under de senaste åren. Kanske därför min brist på tillit?
Nu lite te, en god bok och vetevärmare. Jag tar paus men kommer igen.
Time out
Jag har tagit time out. Sitter i pyjamasen och dricker te kl 4 på fredagseftermiddag. Trött, lite ensam och melankolisk.
Livet är bra lustigt. En gång trodde jag att "bara jag tar examen kommer alla problem vara som bortblåsta"...på ett sätt blev det ju så. Men ändå inte. För liksom en tillnyktrande alkoholist måste ställa till rätta alla kraschade relationer och brutna löften måste även jag göra "damage control".
Och det är tungt. Och det tar energi. Och jag vet inte om jag orkar.
Jobbet den senaste tiden har varit tufft, aldrig har så få gjort så mycket på så kort tid och dessutom i ett nytt system. På något underligt vis har jag klarat av det, det har funkat i 2-3 månader men nu börjar kroppen säga ifrån. Helgerna som i vanliga fall ska innebära återhämtning har för mig inneburit många, långa diskussioner med särbon och därvid funderingar på förhållandets vara eller icke-vara. Sen tillbaka till jobbet, jobba över och sen hem och vila. Ekorrhjul var namnet.
Nu tar jag time out. Pyjamasen får illustrera min frånvändhet. Jag resignerar, jag kapitulerar för den stora tröttheten. Kom an bara. Ta mig till platsen där jag skiter i allt. Där jag får vältra mig i självömkan och njuta av det.
Jag skiter i att jag vaknar varje natt kl 5 och inte kan somna om. Jag skiter i min särbo som inte kan stötta mig när jag mår dåligt. Jag skiter i mörkret som lägger sig som en våt matta över själ och hjärta. Jag skiter i ångesten jag känt de senaste dagarna. Jag skiter i det. Dra åt skogen! Jag är trött, trött, trött.
Vill krypa in i någons famn och känna hur tid och rum försvinner. Känna mig omhuldad och älskad. Men jag är ensam. Bara att inse det.
Jag ska ta mig i kragen. Bara inte idag. Jag tar timeout och skiter i allt.
ps. KBT-kursen är över för min del, eftersom jag inte kunnat vara med på 2 ggr pga jobbet så tyckte psykologerna att jag missat för mycket. Bra pedagogik va? Speciellt när materialet bygger på en Internetkurs för självstudier. Den stora behållningen för mig var inte kursmaterialet (Ingen panik-boken är bättre) utan att träffa de andra. Men se regler är regler! Sa vad jag tyckte om saken och lät nog inge vidare trevlig för tjejen jag pratade med verkade få dåligt samvete (dock var ju regler till för att följas). Har sagt att jag gärna träffar de andra när kursen är över och hoppas verkligen att de förmedlat mitt telefonnummer åt dem. Blir mörkrädd när jag inser att detta är den enda vården som finns för Västeråsare. Jag kan hålla bättre kurser själv.
Lite låg
Jag är helt färdig. Känner mig inte riktigt kry i kroppen, sover dåligt och har det ganska jobbigt på jobbet just nu. Det tar nog mer än jag anade att börja på den här KBT kursen. Nu får man liksom ingen vila, ständigt tänker man på vad man kan göra bättre, vad man måste utmana sig på osv. Känns som om jag behöver ta en paus för nu börjar batterierna laddas ur rejält.
Behöver göra positiva, roliga saker som inte tar på krafterna. För annars vet jag inte hur jag ska orka vidare.
Jag återkommer med lite saker jag undviker och mina säkerhetsbeteenden som jag har för mig. Men just nu orkar jag inte.
Kram på er vänner.
Behöver göra positiva, roliga saker som inte tar på krafterna. För annars vet jag inte hur jag ska orka vidare.
Jag återkommer med lite saker jag undviker och mina säkerhetsbeteenden som jag har för mig. Men just nu orkar jag inte.
Kram på er vänner.
Sorg
Mina tankar är med en god vän som avlivat sin älskade katt idag som varit njursjuk ett tag. För oss som lever tätt inpå våra katter och inte har familj och barn blir de oss otroligt kära.
Idag är en sorgens dag och jag tänker på dig F. Hon mår bra nu, din lilla tjej. Hon kunde inte fått ett bättre liv.
Tänker på dig. <3
Idag är en sorgens dag och jag tänker på dig F. Hon mår bra nu, din lilla tjej. Hon kunde inte fått ett bättre liv.
Tänker på dig. <3
Krasslig
I två dagar har magen min varit orolig och idag är inget undantag. Känner mig ynklig, ömklig och liten på jorden. Trött och yrslig är jag oxå. Herregud så synd det är om mig idag.
Läste en artikel i den lokala tidningen om en man som gått till tandläkaren och fått en allvarlig infektion som gått på hjärtat. Och GIVETVIS så har jag samma sak nu. BAH!! Snacka om katastroftanke. Saken är den att jag har en rotfylld tand som spruckit på ena sidan så en stor bit saknas. Och nu inbillar jag mig förstås att massa farliga bakterier vandrar ner i käkbenet, upp i hjärnan och gör mig yr. Så himla fånigt.
Jag har inte tandläkarskräck men det är samma sak som att gå till frisören, att sätta sig i stolen innebär att jag inte kommer därifrån...man kan ju knappast störta upp med bedövning i hela käften och springa ut. ;-D Men det värsta är nog att jag gör en generalisering, när jag rotfyllde tanden så mådde jag verkligen dåligt. Jag hade så fruktansvärt ont att jag aldrig varit med om maken, fick inte sova på nätterna och när jag ringde akuten för att jag hade så ont så sa de bara att de inget kunde göra. Senare fick jag Citadon som hjälpte men innan dess var det rent horribelt.
Så vad min hjärna gör nu är alarmerar fara!! Det spelar ingen roll att jag har smärtstillande hemma, min hjärna generaliserar och säger att nu blir det som det var förra gången!!
Dags att sätta sig ner och skriva upp tankarna och värdera hur mycket jag tror på dem, samt bemöta dem med fakta.
Pust. Varför kommer allt på en gång? Stress på jobb, tandproblem, magproblem.
Inte min dag idag.
Läste en artikel i den lokala tidningen om en man som gått till tandläkaren och fått en allvarlig infektion som gått på hjärtat. Och GIVETVIS så har jag samma sak nu. BAH!! Snacka om katastroftanke. Saken är den att jag har en rotfylld tand som spruckit på ena sidan så en stor bit saknas. Och nu inbillar jag mig förstås att massa farliga bakterier vandrar ner i käkbenet, upp i hjärnan och gör mig yr. Så himla fånigt.
Jag har inte tandläkarskräck men det är samma sak som att gå till frisören, att sätta sig i stolen innebär att jag inte kommer därifrån...man kan ju knappast störta upp med bedövning i hela käften och springa ut. ;-D Men det värsta är nog att jag gör en generalisering, när jag rotfyllde tanden så mådde jag verkligen dåligt. Jag hade så fruktansvärt ont att jag aldrig varit med om maken, fick inte sova på nätterna och när jag ringde akuten för att jag hade så ont så sa de bara att de inget kunde göra. Senare fick jag Citadon som hjälpte men innan dess var det rent horribelt.
Så vad min hjärna gör nu är alarmerar fara!! Det spelar ingen roll att jag har smärtstillande hemma, min hjärna generaliserar och säger att nu blir det som det var förra gången!!
Dags att sätta sig ner och skriva upp tankarna och värdera hur mycket jag tror på dem, samt bemöta dem med fakta.
Pust. Varför kommer allt på en gång? Stress på jobb, tandproblem, magproblem.
Inte min dag idag.
PMS
Behöver jag säga mer? Haft panikkänningar hela dan. Trött. Trött. Trött.
Ont i huvet och förkyld.
BLÄ!
(För att uppväga med lite positivism så klarade jag 2 dagar med långa möten....eloge till mig.)
Höstvindar
De första höstvindarna har kommit. Varje år känner jag samma sak. Sorg. Det har gått 10 år nu sedan min mormor dog. Min finaste, snällaste mormor som dog av cancer i levern en höstdag 1997. Helt otroligt att det gått så lång tid. Jag saknar henne fortfarande för hon var min allra bästa vän. Mormor var alltid snäll och då menar jag alltid. Som enda barnet under väldigt lång tid (16 år) så fick jag all uppmärksamhet och som jag njöt av det.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Jag glömmer dig aldrig.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
Jag glömmer dig aldrig.
Att visa mina svaga sidor...
...tillhör inte mina starka sidor.
Min chef tyckte det var dags att jag berättade för min arbetskamrat C om läget. Det är dags för möte i Finland igen och jag klarar inte av tanken på att dels bo på hotell och dels flyga. Det blir totaltstopp. Jag vill dra ner persiennerna, krypa ner i sängen och glömma världen utanför. Fly, dra mig undan ångesten. Men jag vet att det inte går längre. För jag mår inte bra av det - i längden.
Så jag berättade varför jag inte följde med sist på firmafesten 40 mil från min hemstad. Jag berättade i korthet lite om min historia. Med darrande händer kring tekoppen och med andan i halsen. Snubblade på orden men gjorde mig förstådd. Reaktionen blev "Det kunde man inte tro om dig, du som ger ett så stabilt intryck!"....
Han tog det väl. Visserligen visste jag att han skulle göra det och han sa mycket bra saker men så kom orden "Men det är ju synd om dig som inte kan följa med och träffa de andra i Finland." Då vänder det sig i magen på mig. När folk tycker synd om mig (förmodligen av välvilja) så vänder jag taggarna utåt. Vet inte varför men jag klarar helt enkelt inte av att man tycker synd om mig! För det ÄR INTE SYND OM MIG!
Förmodligen så får jag en sån stark reaktion eftersom jag dels inte vill vara i den här situationen och det är svårt att visa för sin "konkurrent" (vi blev anställda samtidigt och jag skulle ljuga om vi inte tävlat lite mot varandra om vem som kan mest osv) och dels så ser jag ju det här som en erfarenhet som gör mig rikare! Jag anser inte att det är synd om mig för jag lär ju mig så oerhört mycket om mig själv och livet. Samtidigt då som jag inte vill ha de här problemen.
Det lät väl vettigt va? Inte alls motsägelsefullt....
Just nu känner jag mig bara tom och urvattnad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Förmodligen så känns det extra jobbigt nu eftersom the Big Boss kommer på fredag och jag förväntar mig inget annat än ett "Tack, men nej tack!"...
Kanske en försvarsmekanism? Eller bara en katastroftanke? Bah, jag är trött på mig själv och min jävla ångest.
Nu ska jag göra mig riktigt goda varma mackor och krypa ner i soffan och glömma världen utanför. Är det nåt som hjälper mot ångest är det god mat....nåt skoj ska man väl få ha?
Kram på er.
Min chef tyckte det var dags att jag berättade för min arbetskamrat C om läget. Det är dags för möte i Finland igen och jag klarar inte av tanken på att dels bo på hotell och dels flyga. Det blir totaltstopp. Jag vill dra ner persiennerna, krypa ner i sängen och glömma världen utanför. Fly, dra mig undan ångesten. Men jag vet att det inte går längre. För jag mår inte bra av det - i längden.
Så jag berättade varför jag inte följde med sist på firmafesten 40 mil från min hemstad. Jag berättade i korthet lite om min historia. Med darrande händer kring tekoppen och med andan i halsen. Snubblade på orden men gjorde mig förstådd. Reaktionen blev "Det kunde man inte tro om dig, du som ger ett så stabilt intryck!"....
Han tog det väl. Visserligen visste jag att han skulle göra det och han sa mycket bra saker men så kom orden "Men det är ju synd om dig som inte kan följa med och träffa de andra i Finland." Då vänder det sig i magen på mig. När folk tycker synd om mig (förmodligen av välvilja) så vänder jag taggarna utåt. Vet inte varför men jag klarar helt enkelt inte av att man tycker synd om mig! För det ÄR INTE SYND OM MIG!
Förmodligen så får jag en sån stark reaktion eftersom jag dels inte vill vara i den här situationen och det är svårt att visa för sin "konkurrent" (vi blev anställda samtidigt och jag skulle ljuga om vi inte tävlat lite mot varandra om vem som kan mest osv) och dels så ser jag ju det här som en erfarenhet som gör mig rikare! Jag anser inte att det är synd om mig för jag lär ju mig så oerhört mycket om mig själv och livet. Samtidigt då som jag inte vill ha de här problemen.
Det lät väl vettigt va? Inte alls motsägelsefullt....
Just nu känner jag mig bara tom och urvattnad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Förmodligen så känns det extra jobbigt nu eftersom the Big Boss kommer på fredag och jag förväntar mig inget annat än ett "Tack, men nej tack!"...
Kanske en försvarsmekanism? Eller bara en katastroftanke? Bah, jag är trött på mig själv och min jävla ångest.
Nu ska jag göra mig riktigt goda varma mackor och krypa ner i soffan och glömma världen utanför. Är det nåt som hjälper mot ångest är det god mat....nåt skoj ska man väl få ha?
Kram på er.
En halv miljon...
...har huset gått upp nu...och drömmen gick upp i rök....definitivt.
Idag är det synd om mig
Jag vet, det är inte en konstruktiv känsla och totalt olikt mig. Men idag kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv. Livet känns så jäkla orättvist just nu. Så meningslöst och orättvist. Budgivningen på huset är uppe i 1.2 miljoner och jag skulle gissa på att det blir en 80 procentig ökning av utgångsbudet.
Jag har älskat det huset i snart 2 år....varför kunde inte saker vara annorlunda??
Bah!!
(Jag tillåter mig att ältra mig i självömkan under dagen, sen får det vara slut.)
Jag har älskat det huset i snart 2 år....varför kunde inte saker vara annorlunda??
Bah!!
(Jag tillåter mig att ältra mig i självömkan under dagen, sen får det vara slut.)
Inte ett dugg klokare
Nej, jag har inte kommit fram till några svar ännu. Budgivning på huset pågår och möjligheten finns att vi till en början kan hyra det och sedan köpa loss det av den person som budar just nu. Vi var nyss på husvisning och det var enormt mycket folk, till saken hör att det här huset har en underbar trädgård men själva boningshuset är standard sommarstuga. Det krävs därför mycket jobb men det är nåt som jag tror vi skulle älska att jobba med.
Men intresset är enormt i dessa hysteriska husköpartiden, priset har redan stigit med 200 000 till 1 miljon. Tusan oxå att vi inte kunde få till en försäljning direkt av ägaren förra året. Gubben var gammal och satt på hem och skulle absolut inte sälja villan till främmande människor - han skulle ju tillbaka! Nu är han omyndigförklarad, huset går till okända och pengarna går till staten för arvingar saknas.
Då känner jag bara vad är meningen med detta?? Vad är det jag ska lära mig av det här?? Varför kunde inte vi som har alla grannar på vår sida få köpa det?? Varför kunde inte vi som har släkt och vänner i närheten få bo där??
Min särbo ser bara nackdelarna, detta har bara dragit upp allt gammalt för hans stora sorg är att han inte kunde köpa hus 2001 när priserna var låga och alla hans vänner köpte hus. Men jag pluggade ju. Och sen blev jag sjuk och åren gick. Han valde att stanna hos mig men gav upp sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar. Det inverkade på vårt förhållande...samtidigt så kämpade jag med paniken. Ingen bra kombination alls.
Vi gled isär.
Detta tar fram hans allra sämsta sidor, han kan inte dölja sin sorg och han kan inte se några lösningar. Bara problem.
Kanske är det bäst att vänta ändå, jag känner mig osäker på vad jag vill. Han säger att allt ska bli bättre när vi skaffar ett hus men jag är rädd att han för alltid kommer bära den här bördan och alltid göra mig påmind om den. Jag orkar inte med det.
Just nu känns det väldigt förvirrat och inte alls självklart hur vi ska göra.
Dagens positiva nyhet är att jag ska få börja i en grupp på ångestmottagningen som behandlar panikångest och agorafobi. Visserligen lät psykologen väldigt nedlåtande och överförmyndaraktig men jag hoppas på att träffa nån annan människa som jag kan få kontakt med. Känner mig väldigt ensam med mina bekymmer nämligen.
Nej, nu är det dags att vända på de negativa tankarna. Få bort klumpen i magen och gå på en kvällspromenad. Imorgon väntar en ny dag med trevliga arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter.
Kram på er!
Och du "En annan"....kan du inte berätta lite om dig själv? Hur gammal du är, om du har familj, vart du bor (på ett ungefär)...är SÅ nyfiken. Kram till dig!
Men intresset är enormt i dessa hysteriska husköpartiden, priset har redan stigit med 200 000 till 1 miljon. Tusan oxå att vi inte kunde få till en försäljning direkt av ägaren förra året. Gubben var gammal och satt på hem och skulle absolut inte sälja villan till främmande människor - han skulle ju tillbaka! Nu är han omyndigförklarad, huset går till okända och pengarna går till staten för arvingar saknas.
Då känner jag bara vad är meningen med detta?? Vad är det jag ska lära mig av det här?? Varför kunde inte vi som har alla grannar på vår sida få köpa det?? Varför kunde inte vi som har släkt och vänner i närheten få bo där??
Min särbo ser bara nackdelarna, detta har bara dragit upp allt gammalt för hans stora sorg är att han inte kunde köpa hus 2001 när priserna var låga och alla hans vänner köpte hus. Men jag pluggade ju. Och sen blev jag sjuk och åren gick. Han valde att stanna hos mig men gav upp sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar. Det inverkade på vårt förhållande...samtidigt så kämpade jag med paniken. Ingen bra kombination alls.
Vi gled isär.
Detta tar fram hans allra sämsta sidor, han kan inte dölja sin sorg och han kan inte se några lösningar. Bara problem.
Kanske är det bäst att vänta ändå, jag känner mig osäker på vad jag vill. Han säger att allt ska bli bättre när vi skaffar ett hus men jag är rädd att han för alltid kommer bära den här bördan och alltid göra mig påmind om den. Jag orkar inte med det.
Just nu känns det väldigt förvirrat och inte alls självklart hur vi ska göra.
Dagens positiva nyhet är att jag ska få börja i en grupp på ångestmottagningen som behandlar panikångest och agorafobi. Visserligen lät psykologen väldigt nedlåtande och överförmyndaraktig men jag hoppas på att träffa nån annan människa som jag kan få kontakt med. Känner mig väldigt ensam med mina bekymmer nämligen.
Nej, nu är det dags att vända på de negativa tankarna. Få bort klumpen i magen och gå på en kvällspromenad. Imorgon väntar en ny dag med trevliga arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter.
Kram på er!
Och du "En annan"....kan du inte berätta lite om dig själv? Hur gammal du är, om du har familj, vart du bor (på ett ungefär)...är SÅ nyfiken. Kram till dig!
