Tankar om att skaffa barn
Nog om det. Som rubriken antyder så har jag en del funderingar på det här med att skaffa barn. Jag har slängt mig ut i livet för att se vart jag hamnar och jag vill uppleva mera äventyr nu! Eftersom vi båda är i den positionen i livet att vi mer eller mindre förväntas skaffa barn inom kort (men även pga eget intresse såklart) har vi så smått börjat diskutera det här med att starta familj. Min L som är mycket för planering och åter planering vill väl helst att vi väntar tills efter ditten och dattan är avklarade med huset. Jag däremot har en biologisk klocka som tickar fortare än någonsin och jag är inte lika säker på att det tar sig på första försöket som L är.
Jag vill ha barn. Tror jag. Hur ska man veta? Man har ju ingen aning om vad det innebär. Sen är ju livet rätt bekvämt som det är just nu. Man har mycket tid för sig själv, och med mina problem hur orkar man med någon annan?
Sen är det detta med medicinbiten, äter ju SSRI och känner mig manad att äta det ett tag framöver. I värsta fall skulle jag kunna lägga av med det men att ge upp Stesoliden. Hujadamej. Min livlina. Ärligt talat så skrämmer det skiten ur mig att jag inte kan ta till den vid nödsitutationer. Mina funderingar kretsar kring om det finns något annat som jag skulle kunna använda OM det blev så illa att jag måste ha något. Något att ha i handväskan helt enkelt, istället för Stesoliden. Jag ska boka in ett möte med min läkare och se vad det finns för alternativ.
Faktiskt är det så att det här är avgörande för om jag ska kunna skaffa barn eller inte. Så känns det just nu och jag AVSKYR den känslan.
Nu väntar bastun...
Bekräftelsebehov
Jag börjar se mönster i mitt förhållande med min särbo. Det finns likheter mellan det och förhållandet mellan mig och min biologiska pappa.
Ska fundera vidare och återkommer om det. Nu ska jag sova, haft första dagen på mensen idag och är helt slut.
Det vänder uppåt igen
Läget har stabiliserats, katastroftankarna har skingrats. Lugnet börjar komma tillbaka. Magkänslan likaså. Jag har två val som jag ser det, antingen gifta mig med ångesten eller gifta mig med den jag älskar.
Tänk att jag ens funderar på att välja ångesten. Inte klokt ju. Nästan så man blir förbannad!
Jag ska ta mig igenom det här.
Att må bra är det enda som gäller
Jag hade ingen aning om att magkatarr kunde göra så FRUKTANSVÄRT ont!
Det började med mensvärk kl 7 så i vanlig ordning tog jag en Ipren samt en halv tablett Citodon eftersom enkom Ipren inte brukar hjälpa. Somnade om och vaknade vid 9 och gjorde om samma sak. När det gäller mensvärk är det hellre lite för mycket än för lite som gäller. Vid halv elva tiden fick jag något otroligt ont i magen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas! Smärtan strålade ut i ryggen och benen och jag fick givetvis panik. Var döblöt av svett.
Jippiejävlakajej.
Ringde husläkarmottagningen som sa det kunde vara magkatarr och TACK GODE GUD att jag hade medicin hemma. Det hjälpte.
Känslan när smärtan försvann går inte att beskriva. Allting annat i livet blir så banalt när man har så ont, så ont. Mina tankar går till dem som lever med kronisk smärta. Vilken bedrift!
Nu mår jag bättre, totalt utmattad men vid gott humör. Nu kan inget stoppa mig! På privatfronten händer nämligen stora saker men mer om det i helgen när jag vet mera.
Fred och kärlek till er alla och kom ihåg - utan hälsan ingenting.
Kram.
Du skrattar igen!
Det gick rakt in i hjärtat och jag vet att han har rätt. Tänk vilken resa jag har gjort.
Jag har bestämt att 2008 ska bli försoningens år, det år då jag går vidare med mitt liv. Det ska bli ett bra år.
Gott Nytt År på er alla mina vänner och läsare!
En svår nöt att knäcka
Och så helt plöstligt så hade jag fört över den rädslan på nötter. Vilken jubelidiot man är. Men vid det här laget har man accepterat sin hjärnas nycker och förstärkt rädslan genom att helt enkelt unvika alla typer av nötter.
Men se nu är det slut med det. Har köpt en påse med blandade nötter...får se om jag överlever kvällen. Tar småbitar och ser hur det går.
Haha...undrar vem som är den största nöten....jag eller de i påsen?
Mindfulness i vardagen
En jättefin liten bok heter Mindfulness i vardagen och är skriven av läkaren Ola Schenström, ramlade över nåt som jag tog till mig speciellt mycket just nu.
När vi är medvetet närvarande stannar vi upp och observerar vad som pågår i oss själva och i omgivningen. Vi använder vår medvetenhet så att vi inte lika ofta hamnar i stressfyllda situationer. Och när vi ändå gör det blir förloppet kortare genom att vi tidigt är i kontakt med vad som pågår.
Det kändes faktiskt ganska trösterikt att läsa de raderna, för även om jag går igenom en rätt stressfylld period just nu på jobbet så vet jag vad som pågår och kan känna av kroppens signaler väldigt bra. Nån risk att gå in i nån vägg i framtiden löper jag iallafall inte.
Alltid nåt! :-)
Tankegångar
Jag har mått rätt dåligt den sista veckan kan man nog säga. Mycket funderingar kring livet i allmänhet. Tänkte försöka strukturera upp det här och nu för att försöka få nån ordning och reda i huvudet.
Jobbet
Jag är ju tillsvidareanställd nu och det känns jättebra. Det har dock varit lite turbulent eftersom vår VD avgått för 2 veckor sedan och vad som händer nu är inte riktigt klart. Vi kommer förmodligen förlora en del folk i samma veva.
Sen känner jag ett krav att bli "frisk" på de här 10 veckorna som KBT-kursen håller på men ju mer insatt jag blir i vad jag har kvar att arbeta med desto mer inser jag att det kommer ta lång tid att jobba sig ur det här. Visst, att inte känna rädsla för att få panikattacker är en sak men att rent praktiskt utsätta sig för alla situationer som varit jobbiga tar längre tid. Känner att jag måste klargöra det på jobbet, för jag får tidvis frågor om jag ska följa med hit och dit. De förstår inte riktigt hur illa det är.
Kraven kommer från mig själv, det inser jag. Och bara jag talar om hur det ligger till så vet jag att jag kommer ha deras stöd. Men jag måste ta steget oxå.
Det känns lite som om jag står vid ett vägskäl, jag VET att min huvuduppgift här på jorden är att hjälpa andra. Och jag tror jag har en uppgift att fylla genom att berätta om panikångesten. Men då måste jag sluta upp med hymlandet oxå, för hur ska jag annars kunna nå ut till medmänniskor?
Sen känner jag att forftarande att jag inte riktigt spelar på samma spelplan som "friska" människor. Ta det här med övertid t.ex. nåt som är vanligt i den bransch jag jobbar i eftersom det tidvis uppstår höga beläggningar. Då är det bara att rycka in och jobba på. Men det funkar inte riktigt för mig, jag behöver verkligen den vila som det innebär att gå hem från jobbet kl 17. Mina resurser tar slut fortare än andras. Jag tänker en hel del på hur jag ska tackla den biten.
Kärleken
VI kämpar på kan man nog säga. Men jag har svårt med tålamodet. Jag vill att saker och ting ska bli bra nu, helst igår. Jag har ett stort behov av att få bekräftelse och det är nog först nu jag inser vilken stor roll det har spelat i mitt liv. Jag ser många likheter mellan den man jag valt och den far som jag kände valde bort mig som barn. Det tänker jag en hel del på. Nya tankar som slukar energi.
Hur vill jag ha det i vårt förhållande om vi slår våra påsar ihop igen?
Hur undviker vi att hamna i gamla tankesätt, gamla beteenden, gamla vanor? Går det att undvika?
Är jag beredd att avstå det jag måste avstå ifrån för att leva ihop med honom? För det är ju så att man måste kompromissa i förhållanden men vart går gränsen mellan kompromiss och självutplånande? Ja, jag vet inte.
Kan jag leva ihop med min raka motsats när det gäller den känslomässiga biten? Är han "helt normal" för att vara karl? Ja, det lät det (jag är inte någon manshatare så ni vet)...;-)
Frågorna är många och svaren är SÅ få. Gah!!! Och det spelar ingen roll hur mycket jag än tänker att jag ska stålsätta mig när vi träffas för när han tittar på mig blir jag fullständigt betagen av hans uppenbarelse och allt man funderat på hemma tycks flyga sin kos...
Paniken
Åsså var det då min underbara följeslagare, paniken. Det som jordar mig, det som stressar mig, den jag avskyr, den jag älskar.
Nu när förkylningen är ett faktum med huvudvärk, trötthet och ont i kroppen men ytterst lite feber blommar paniken upp! Å så härligt att få fritt spelrum verkar den tänka och tillsammans med lite negativa tankar blir det en härlig soppa av oro, ängslan och ångest. Tjoho!!
Bah.
I fredags hade jag riktiga panikkänningar som började som ett sug i magen, sen oron, sen känslan av att nåt inte står rätt till...det kryper i kroppen och för en sekund funderade jag på att fly. Tills jag insåg att det faktiskt bara var panik det handlade om. Så jag lät den komma och jag lät den gå. Och tror ni inte att det efter ett par timmar faktiskt kändes riktigt bra igen. Så rädslan för att jag skulle falla tillbaka igen i hur det var för ett par år sen var helt obefogad. Men tidvis ploppar den upp igen som gubben i lådan.
Men det finns några stora skillnader nu, jag har ett jobb, jag har en examen och jag har ingen sambo som går runt som ett mörkt moln här hemma...så det är bra mycket lättare hantera ångesten nu.
Har ju lovat skriva om mina säkerhetsbeteenden så håll till godo:
Säkerhetsbeteenden
- Alltid Stesolid i fickan. Förmodligen det beteende som jag kommer få ta bort allra sist eftersom Stesoliden är min räddare, den som förhindrar katastrofer och således det mest inrotade beteendet.
- Alltid mobilen med så jag kan ringa någon om jag behöver.
- Dricker inte kaffe eftersom det ger mig hjärtklappning och ångest.
- Dricker inte alkohol, varken hemma eller borta. Kan inte med känslan att inte kunna ta en tablett om jag behöver.
- Vill alltid ha bilen i närheten så jag snabbt kan ta mig hem och jag behöver. Samåker inte med andra.
- Bjuder inte hem folk jag inte känner VÄLDIGT väl av rädsla för att inte kunna dra mig undan om jag behöver det.
- Vill inte åka hiss själv. Måste alltid kissa om jag är det minsta kissnödig innan vi åker hiss, för vad gör man om man fastnar och är kissnödig? (Gud så fånigt det låter, det här skulle vi skratta åt på KBT-kursen ;-))
- På bio/teater vill jag sitta så jag kan komma ut om jag måste.
- Reser inte bort, känslan av att vara långt hemifrån är fruktansvärd just nu.
Att bli medveten om att de här problemen i mitt liv faktiskt finns har varit lite som att vakna upp. Hittills har jag varit så koncentrerad på att få jobbet att fungera att allt annat fått stå tillbaka. Nu riktas uppmärksamheten mot andra områden att jobba med. Nu har jag två val, antingen fortsätta bekymra mig över hur mycket jag har kvar att jobba med eller ta mig an uppgiften och tänka att det här lär mig något om livet i allmänhet och mig själv i synnerhet.
Antingen ha ångest över problemen, eller tilltro till livet och min egen förmåga. Valet är mitt. Bara mitt.
Agorafobi
Jag har nyligen insett att jag har agorafobi, jag förstår ärligt talat inte varför jag inte insett det tidigare! Jag har bara trott att jag är rädd för paniken men det har ändå inte stämt på något vis för jag har ju genomlevt så otroligt många panikkänslor under åren! Hos psykologen har jag inte gått i några stödgrupper för panikångest eftersom jag haft så bra koll på läget.
Men nu inser jag att följande problem är agorafobi:
1. Att inte vilja åka bort från hemmet = tryggheten
2. Alltid vilja ha med bilen vart jag än ska då det ger mig en chans att dra mig undan om jag behöver, bara att åka buss är jobbigt!
3. Rädslan att åka båt på stora öppna vatten, kommer ju inte därifrån om jag skulle behöva! Har alltid velat hålla mig nära land.
4. Åka tåg långt (och nu även korta sträckor efter mitt försök nyligen)
5. Rädsla för att åka genom långa tunnlar, över broar
6. Rädsla för att köra på motorväg själv där man inte kan stanna
Allt detta har jag dragits med i ett par år nu, mer eller mindre och jag fattar ärligt talat inte att jag varit så koncentrerad på just panikångesten! Men det är ju faktiskt agorafobi det har blivit till slut. Jag har gått från GAD -> Panikångest -> Paniksyndrom -> Agorafobi och så en liten släng av Hypokondri för att göra det lite mer spännande...
Jag är på nåt underligt sätt inte rädd för själva paniken utan för att inte komma undan OM den skulle dyka upp.
Sicken knäppgök jag är då!
Men nu när jag vet vad det är så ska jag försöka jobba med det mer aktivt för att bli av med det. Bara att dyka in i hemmabiblioteket igen! Detta ska lösa sig!
Jag läste nyss på Svenska Ångestsyndromsällskapets hemsida där det stod såhär om agorafobi:
"En del agorafobiker känner sig exempelvis trygga om de har sin bil parkerad i närheten."
Jag bara gapade rätt ut när jag såg det - det är ju jag! Helt otroligt att jag inte insett detta tidigare...
ps. Hittade en jättefin liten skrift om Panik och agorafobi på följande sida.
Jag och mediciner!
När jag fick min första panikattack vintern 2001 så ville jag av någon anledning absolut inte äta mediciner. Dagen innan jag skulle till min doktor för utvärdering så var jag på en behandling hos en mycket god vän som då jobbade med alternativa behandlingsmetoder. Det jag fick då var en kraniosakral behandling vilket gav mig hopp om att klara mig utan några kemiska preparat. Jag ska tillägga att min behandlare varierade healing med kraniosakralterapi beroende på vad som behövdes.
Vad kraniosakral terapi är kan ni läsa om här. Under cirka 1½ år gick jag regelbundet på behandlingar och de hade en fantastisk effekt på mig. Dels hade jag underbara (och tidvis otroligt jobbiga) upplevelser och varje gång kände jag mig stärkt och redo att möta ångesten jag bar på.
Samtidigt så lärde jag mig att slappna av och meditera med hjälp av Lars-Eric Uneståhls kassetband (ja, det var freestyle som gällde då...). Jag kan varmt rekommendera alla hans cd:s för alla som är intresserade av mental träning. Använder hans cd "Mental träning vid ångest, oro och panikattacker" nästan dagligen.
På något vis så fick jag ihop tillvaron på det här viset, var bara sjukskriven i 3 månader otroligt nog och sedan började jag plugga igen. Men mina studier drog ut avsevärt på tiden så min sjukskrivning doldes i studietiden kan man nog säga. Hade jag varit ute i arbetslivet så hade mitt tillfrisknande förmodligen sett annorlunda ut. Då hade jag nog blivit tvungen att ta itu med saker och ting snabbare än jag gjorde som student.
Att studera innebär att man lever ett väldigt fritt liv och det är inga problem att lägga upp dagarna efter dagsformen, har man haft en ångestfylld natt är det lätt att hoppa över en föreläsning eller tenta...i mitt fall fick jag kraftig tentaångest och eftersom jag inte nyttjade vare sig lugnande eller sömnmedel hoppade jag således över en hel del tentor när jag haft en vaken natt med ångest. Beslutet att inte gå till tentan gav mig en omedelbar lättnad och jag somnade som en stock så fort jag beslutat mig för det. Ångesten försvann som genom ett trollslag.
Nu kan ju vem som helst inse att detta blev en ond cirkel med en hel del förväntansångest inför tentorna, ju närmare datumet för tentan kom desto starkare blev oron för att inte somna. Jag minns så väl att detta började innan jag fick min panikångest och innan jag visste var ångest var. Då kändes det som om dessa känslor kom "från ingenstans" och tog över mig, maktlösheten var enormt stor! Just att inte veta vad det rörde sig om och inte ha en aning om hur man skulle hantera det - det var otroligt tungt och jag inser att jag led av en konstant oro (som jag senare har förstått varit GAD).
Vid ett tillfälle fick jag sömnmedel utskrivet för att klara av att somna inför tentorna men jag kunde inte ta dem. Försökte men kroppen fick impulsen att genast kräkas upp dem av rädsla för vad som skulle hända med mig. Att ha kontroll är oerhört viktigt för någon som lider av ångest och en av orsakerna till att ångesten uppstår. Det säger sig självt att man inte kan ha kontroll på allt i livet men det var just det jag försökte ha! Därför kom paniken till slut i samband med stark utmattning.
Nåväl, jag pluggade och kämpade med paniken så gott jag kunde. Hade lite kontakt med psykiatrin men ansågs för frisk och för medveten om problematiken så jag togs aldrig på allvar. Ibland kan det ha sina baksidor med att vara påläst eftersom man lätt uppfattas som en person som har mer kontroll än vad som egentligen är fallet. Samtidigt kände jag att vården inte kunde ge mig det jag behövde - det fick jag helt enkelt skaffa mig själv!
Jag är tacksam för den kurator jag gått hos, det har varit trevligt att ha någon att prata med liksom man pratar med sina vänner! Men i kampen mot ångesten så har jag i stort sett varit helt själv.
Första året så använde jag mig i stort sett bara av avslappning och Neval för att hantera min ångest. Vilket gjorde att jag hade långa utdragna ångestattacker som gjorde mig totalt utmattad. Själva attacken kanske inte pågick i mer än 20 minuter men efterdyningarna kunde vara i dagar. Adrenalinpåslaget var enormt och jag gick runt med hjärtklappning mer eller mindre jämt. Minsta lilla ljud och jag fick hjärtat i halsgropen! Minns att telefonen skrämde slag på mig åtskilliga gånger...
Jag hade nerverna utanpå kan man säga. Men ändå skulle jag inte ha några mediciner. Så här i efterhand så förstår jag inte vart den kraften kom ifrån!
Efter kanske 1½ år så började jag använda Stesolid när attackerna kändes alltför påfrestande, jag började tröttna på att må dåligt och var beredd att ta risken att få alla biverkningar som stod i FASS (givetvis hade jag lusläst den innan och givetvis fick jag panik så fort jag tagit den minsta lilla tablett). Hade fått 2 mg tabletter av min läkare redan 2001 men inte ens öppnat burken. Men en dag gjorde jag det och delade den i tusen bitar och tog den minsta. Reaktionen blev direkt att jag kräktes upp den! Sådär höll jag på tills jag till slut lärde mig lita på att jag inte dog så fort jag tog en Stesolid.
Idag använder jag 5 mg tabletter och oftast så delar jag den och får en bra effekt! Under de 4 år som jag använt Stesoliden vid behov så har jag inte behövt gå upp i styrka eftersom jag använder dem så sällan. Visserligen tror jag att allting har ett syfte i livet men ibland önskar jag att jag tog en tablett redan i början för att få lite vila från den oro och ångest som jag bar med mig konstant och som gjorde att jag utvecklade paniksyndrom.
När jag lärt mig använda Stesoliden så kunde jag lättare ta mig utanför dörren - utan rädsla för att få en panikattack bland folk. Med en Stesolid i fickan så kunde jag börja promenera runt kvarteret, jag kan skratta åt det nu men då var det riktigt jobbigt att ta sig ut. Hade alltid mobilen fulladdad utifall jag skulle behöva ringa 112 någonstans på vägen för jag trodde allvarligt talat att jag kunde ramla ihop och dö närsomhelst.
Så började jag min resa tillbaka. Sakta men säkert återvann jag lite av det jag förlorat. Nu levde jag tyvärr i en ganska tung levnadsituation med studier som jag inte kände ledde någonstans, jag tappade tron på mig själv och såg inget slut - trodde inte jag skulle få någon examen. Jag blev nog deprimerad helt enkelt och min GAD fick fritt spelrum. Samtidigt så hade jag och min sambo det tungt och han blev väl i viss mån deprimerad även han. Något som jag tog på mig ansvaret för. Sådär höll det på...
...och samtidigt var jag tungen att ta itu med min egen ångest och försöka bli frisk. Det är nog det svåraste och mest karaktärsdanande jag gjort i hela mitt liv. Under den här tiden så blev jag den person jag var ämnad att bli, jag har fått andra värderingar i livet och utforskat sidor som jag inte visste jag hade.
Har läst mycket böcker om andlighet, om andevärlden, om healing, om personlig utveckling, om religion, om människor med fantastiska förmågor och alla har de gett mig något. De har dykt upp i mitt liv just när jag behövt dem som bäst vilket bekräftar ordspråket "Läraren kommer när lärjungen är redo."
Hela mitt liv efter att jag fått min sjukdom har varit en resa i lärdomar, om mig själv, om livet och Kraften som vi alla har tillgång till. En del kallar det Guds kärlek andra Universell energi. Det spelar inte mig någon roll vilket - jag vet att den finns där och åkallar den varje dag.
Nåväl, tillbaka till medcinerna. Jag har som sagt alltid haft svårt för mediciner men nu känner jag att jag vill prova ett SSRI preparat. Anledningen till det är att jag ser återkommande mönster i mitt liv som jag har svårt att bryta! För mig handlar det inte om att döva känslor utan för mig handlar det om att få lite hjälp på traven att ta mig igenom det sista som återstår för att jag ska komma in i den positiva spiral som sedan kommer se till att mediciner inte behövs!
Mina problem att sova inför tentorna "spred" sig till andra områden i livet och snart så försvann lusten att göra det minsta lilla - jag kunde ju inte veta om jag skulle få sova! Ibland försökte jag Stesolid men mängden jag tog var förmodligen för liten för att ge nån verkan, det tog flera år innan jag kunde ta en mängd som gav resultat på en gång! Oftast så somnade jag av ren utmattning framåt morgontimmarna när jag gett upp hoppet om att kunna genomföra det som väntade dagen efter.
Så för mig har det faktiskt varit en framgång att lära mig ta Stesoliden så det ger en omedelbar lindring! Idag vet jag att jag det inte bara är en nackdel att ta mediciner, de kan faktiskt hjälpa en! Eftersom Stesolid tillhör klassen bensodiazer som ju är beroendeframkallande vill jag inte använda dem mer än nödvändigt. Nu när jag är ute i arbetslivet ställs det större krav på mig, jag måste till exempel kunna ta mig hemifrån i större utsträckning och även åka kommunalt! För att lättare klara av det så har jag börjat så smått med Citalopram.
Jag tror att bara jag kommer ur gamla tankesätt och jag får tillbaka självkänslan och självförtroendet så kommer jag inte behöva några piller! Men för att komma dit lite snabbare så vill jag prova detta. Har trots allt brottats med det här nu i 5 år och mycket har hänt men saker kvarstår. Så i sann tablettfobiker anda har jag delat tabletterna i tusen bitar och tagit så mycket jag tordats.
Idag har jag nog fått i mig 3-4 mg och tycker mig känna mig nervösare än någonsin. Är lite rädd att det ska gå ut över mitt nya jobb så ingen doshöjning kommer ske så länge jag känner så här. Måste kunna hantera det utan att stoppa i mig Stesolid. Jag tar en dag i taget så får vi se hur långt jag kommer...
En sak är säker, jag är redo att göra allt som står i min makt för att bli frisk igen. Om det innebär att äta piller under en kortare period då gör jag det! För jag vet att det bara är tillfälligt och ett sätt för mig att komma på benen igen. För gott.
Detta blev långt, hoppas ni orkade läsa! :-)
ps. Något annat som hjälpt mig otroligt mycket är s.k. TFT behandlingar - faktiskt har de hjälpt mig mer än något annat när det gäller att reda ut gamla känslohärdar och rädslor!
Sköna fredag
Gårdagens äventyr har gett mig lite perspektiv på tillvaron, att börja jobba är ingen utmaning alls om man jämför med att gå emot panik. En panik som det var väldigt längesen jag fick känna på så starkt och förmodligen var det därför jag blev överrumplad igår. Jag minns några ord ur boken "Befriad från ångest - Så övervinner du oro och panikkänslor och tar makten över ditt liv" av Lucinda Basset som är min husbibel.
Författarinnan själv har lidit av ångest och panik i många år och när hon väl bestämde sig för att ta itu med problemen blev ångesten värre än någonsin. Det ger mig tröst i den här stunden. För det var länge sedan jag mådde såhär och det är lätt att tappa modet när allt blir sämre när man väl bestämmer sig för att verkligen besegra ångesten.
Men tappade mod har man ingen nytta av så det är bara att kämpa vidare!
Idag började jag min behandling med lycko-piller, nästan iallfall. Eftersom jag har otrolig svårt att stoppa i mit nya piller delade jag den i mikroskopiska bitar och tog så mycket som jag tordes. En knapp synlig mängd alltså. Men mitt förhållande till piller kan nog liknas vid ett kärleksförhållande. Små bitar i början så man kan känna att kroppen är med på noterna och sen när tilliten finns där är det bara att köra på. ;-)
Egentligen är det kanske ingen höjdare att börja med pillren veckan när PMS:en är som värst och nytt jobb annalkas men jag har inget val. Jag måste känna att jag gör något åt min situation och jag utgår från att jag inte kommer känna några biverkningar. Läser man på www.sps.nu blir man ju mörkrädd av alla skräckhistorier kring piller men jag har lärt mig av mina misstag och håller mig därifrån nu. Hundratusentals människor äter ju dessa piller så sannolikheten att just jag ska drabbas av enorma biverkningar är ju (nästan) obefintlig.
Idag ska jag bara ta igen mig, en sån pärs som jag gick igenom igår tar på krafterna men jag vet att jag måste "upp på hästen snart igen".
Men nu - vila.
Mera tankar
Satt på stationen en stund och kollade på tågen, det gick ju jättebra och jag förstod ärligt talat inte vad jag suttit hemma och funderat på i förmiddags. Blev nästan lite besviken över att inte jag fick följa med när tåget med sitt välbekanta ljud tog av från perrongen. Älskar det ljudet och finns det något bättre än lukten av metall mot metall när de bromsar in?
Så just nu känns läget bättre. Tror allting bottnar i nervositet inför det nya jobbet och det är OK! Alla är ju nervösa inför ett nytt jobb. Bara det att jag med min fantasi lyckas med bedriften att skrämma upp mig själv.
Bara för att det var så synd om mig blev det en glass i solen på väg hem. Mums!
Nu lägger jag ner alla tankar för idag, det kommer ordna sig! Det måste göra det! Nu gör jag lite te och sätter mig i solen och bygger upp solbrännan tills helgen då jag ska träffa Honom igen!
Tjingeling!
Medicinering
Åt helvete med rädslan för biverkningarna, jag vill bli frisk nu! Och jag ska göra allt jag kan för att så ska ske! Tidigare har jag bara ägnat mig åt healing, meditation, avspänningsträning osv och det har hjälpt mig massor! Men det verkar som förgjort att ta sig igenom det sista...
Kanske kan detta vara min utväg ur ångesten?
Trött på mig själv
Jag har kommit in i fas när jag börjar tröttna på mina rädslor, eller rättare sagt tröttna på min oförmåga att hantera dem! Att gå emot dem även om det känns jobbigt. Istället så vänder jag dem bara ryggen och tänker att en annan dag...då ska jag ta itu med dem. Bara det att den där dagen kommer aldrig när allting känns så otroligt mycket lättare att problemet knappt är ett problem.
Snarare blir det bara värre. Precis som jag skrev nedan, att oförmågan att hantera rädslan är så mycket jobbigare än det som orsakar den.
Så sant! Varför kan det då inte gå in i min vettlösa hjärna som jag just nu bara vill plocka ur och skicka på skroten?!
Låt mig ta ett exempel.
För en tid sedan så fick jag ett jobberbjudande, mitt drömjobb! Ett jobb (som jag skrivit om tidigare) som inte kräver en massa i början utan där jag faktiskt får tid att lära mig. Tilläggas kan att det första jobbet jag hade var tvärtom, det var bara ge gärnet till 110% från start som konsult, utan handledning, utan introduktion. Skräp!
Nåväl, det här jobbet är alltså PRECIS det jag letar efter. Men vad gör min hjärna då? JO! Hittar på ett PROBLEM! Såklart, för livet ska väl inte vara helt utan ångest heller! Kom ihåg att livet är en kamp liksom. (Hörs ironin?)
Vad var då problemet? Jo, helt plötsligt så är jag rädd för att åka tåg långt! Visst, det har att göra med att min bekvämlighetszon förmodligen bara sträcker sig max 15 mil i en radie kring min hemstad. Det är ungefär så långt jag rört mig under de här åren sen jag fick min panikångest. Men samtidigt så har jag alltid älskat att åka tåg!
Tanken var att jag skulle åka 8 timmars tåg tur och retur under samma dag. Min stackars hjärna gav ju stora Alarmet, passa dig detta är farligt - jättefarligt! Tänk om du får panik på tåget och tänk om du måste kliva av! Helt sanslöst att jag tänker så eftersom jag i 2 års tid regelbundet pendlade med tåg. Visserligen bara 2 timmar ToR men ändå.
Senare så ordnade det sig så att jag slapp åka så långt och bara behövde bege mig till huvudstaden istället. En baggis! Dit har jag ju åkt med tåg MILJONER gånger. Men nejdå, så lätt ska jag inte komma undan tycks min hjärna tänka. Är det inte minsann så att du kan få panik på det tåget oxå?! Jo....tänker jag i ett svagt ögonblick...det kan jag ju...
...och så är spiralen igång. Så nu har jag faktiskt lyckats göra mig själv rädd för något som det visserligen var ett tag sedan jag gjorde men ändock har klarat av! Och njutit av! Åka tåg är ju underbart!
Varifrån kommer då den här rädslan som tydligen kan slå sina klor i mig så lätt just nu. Och varför just nu?
Jag tror det beror på följande faktorer:
1. Att jag befinner mig i en livssituation där allting har ställts på ände, jag har blivit särbo och därmed ensam ansvarig för mitt liv, mitt leverne och mina problem.
Mottanke: Det har ju gått jättebra den här tiden, min självkänsla har ökat med 100% och det blir bara bättre! Och särbon finnns ju kvar, kärleken lever! Och så här motiverad att bli av med mina problem har jag aldrig varit.
2. Självkänslan är inte riktigt vad den borde ännu, jag tror inte jag kan hantera alla situationer som uppstår i livet. D.v.s. de panikattackar som jag tror jag ska få men aldrig har fått...
Mottanke: Minns inte att jag fått en panikattack ute, det har varit nära men det har aldrig gått så långt. Och jag har ju mina piller att ta till om det krisar, så jag har ju INGET att vara rädd för. Det är bara känslominnet som finns kvar i kroppen.
3. Rädsla för att misslyckas igen, det gick ju åt skogen förut med jobbet så varför inte nu?
Mottanke: Det var inte bara mitt fel att det förra jobbet misslyckades, jag fick fel information och jag inser nu att chefen gjorde mig en stor otjänst som satte mig på ett alldeles för svårt uppdrag. Visst var det så att jag inte fungerade maximalt men under normala omständigheter hade det gått över snabbt.
Dessa faktorer varierar med dagsformen och förmodligen så blir det såhär när alla tre är på maxnivå i ångestskalan. Andra dagar så känns livet mycket lättare och hade förslaget om att åka tåg kommit då istället hade nog utgången blivit en annan.
Vad ska jag då göra åt problemet?
Eftersom jag sovit dåligt ett par dagar (har madrömmar om att det tar slut med särbon) så tänker jag ta det lugnt idag, min plan är att ta med mig fika och sätta mig på stationen och titta på tågen! Bara titta! Tänker inte ens ha i bakhuvudet att ta ett tåg utan ska bara sitta där och känna in stämningen. Tar med min bok om rädslor som jag läser igenom för andra gången och ska sitta i solen och njuta. Kanske köper jag mig en chaite på stationen.
Där ska jag sitta minst en timme. Så långt tid det tar att åka till Stockholm härifrån.
Jag börjar så. Fan så trött jag är på det här.
ps. Om ni undrar hur jag kom till Stockholm för att prata om jobbet? Jo, lilla mamma ställde upp och skjutsade. Så bra gick det. Tack mamma, love u.
Funderingar en fredag
Har en bra dag idag, har avslutat något som jag jobbat på väldigt länge, drygt ett år faktiskt , och nu känns det bra att kunna släppa det. Bra jobbat! *klappar mig själv på ryggen*
Igår ramlade jag över en bok igen, jag brukar göra det just när jag behöver lite extra vägledning i livet. Den heter "Känn rädslan och våga ändå!" och är skriven av en amerikan vid namn Susan Jeffers. Hon förklarar att alla människor känner rädsla så fort de gör något som befinner sig utanför deras bekvämlighetszon. Skillnaden mellan de som vågar och de som inte gör det är inte själva rädslan utan hur man hanterar det faktum att man är rädd!
Det var en liten väckarklocka för mig eftersom jag ofta tänker att min rädsla hänger ihop med min sjukdom! Jag har tänkt att bara jag blir bra från min ångest så kommer allting ordna sig av sig självt...jag trodde jag skulle sluta känna rädsla när jag var frisk.
Så fel jag hade. Nu inser jag ju att så länge man utvecklas så känner man rädsla! Det är ett sunt tecken på att man förändras och utvecklas helt enkelt! Nu när jag insett att rädslan faktiskt inte på något magiskt sätt kommer vara borta en dag så känns det lättare att ta itu med sådant som skrämmer mig!
Nu ska jag lära mig hantera min rädsla istället för att försöka undvika den.
Att undvika saker förvärrar bara själva känslan av att inte kunna hantera det som sker i livet. Det har varit centralt i min ångest, att inte kunna klara mig själv. I boken står det just att alla rädslor i grunden handlar om att man tvivlar på sin egen förmåga att hantera de situationer man fasar för. Jag klarar det inte.
Så rätt hon har. Där föll polletten ner för mig. Känns faktiskt lite som en befrielse, att jag inte behöver bli kvitt min rädsla innan jag kan utsätta mig för det som skrämmer mig. Det är ju faktiskt mänskligt! Det är inte bara sprunget ur min ångestsjukdom!
Jeffers beskriver i sin bok fem sanningar om rädsla:
1. Rädslan kommer aldrig försvinna så länge du fortsätter att växa.
2. Det enda sättet att komma över rädslan är att göra det man är rädd för.
3. Det enda sättet att få bättre självkänsla är att utsätta sig för det man fasar.
4. Det är inte bara jag som upplever rädsla på okänd mark, alla andra gör det också.
Och till sist den som träffade mig rätt i bröstet, som en projektil av insikt.
5. Att ta sig igenom rädslan är mindre skrämmande än att leva med den underliggande rädsla som kommer av en känsla av hjälplöshet.
Touché!
Den hjälplöshet och vanmakt jag har känt de senaste åren har nog varit det allra,allra tyngsta för mig att bära. Att inte ha någon egen inkomst, att låta sambon stå för alla beslut, att inte göra något på egen hand, att ha ett evigt spinnande hjul med negativitet i huvudet, att känna att studierna aldrig tar slut...
Allt det gjorde att jag tappade självkänslan totalt. Tappade lusten att leva.
Men livet vänder nu.
Sen jag blev ensam har jag sakta men säkert återerövrat min självkänsla, är inte framme än men vissa stunder kan jag känna en djup frid inombords. Något jag inte känt på evigheter, om jag någonsin gjort det! Jag tänker göra allt som står i min makt att få uppleva den friden konstant. Om jag fortsätter ta för mig av livet kommer jag bli en hel människa igen - jag vet det nu.
Och det bästa av allt, jag kan acceptera mig själv och de problem jag har nu. Mitt liv har inte varit lätt och därför är det OK att vara som jag. Faktiskt.
Trevlig helg!
ps. Boken finns att köpa på Bokus.com för en struntsumma - jag blev rånad igår! 125 bagis fick jag ge!
http://www.bokus.com/b/9153418727.html
Att leva sitt eget liv
Men ibland tror jag att jag spenderat det senaste decenniumet väntades, på honom. Han borde ju faktiskt vara tankeläsare och förstå hur jag känner? Det är väl självklart att ringa, eller mejla just när jag är lite nere och behöver lite bekräftelse? För han är väl tankeläsare? *ironi*
Blir trött på mig själv faktiskt. Nu ska jag ändra fokus och lägga ner tid och kraft på att jag får leva det liv jag vill. Inget mer väntandes vid telefonen, inget mer önskande att han ska skicka ett mejl - för han gör inte det. Jag vet det och det gör mig skiträdd! Men rädslan för att förlora honom får inte överskugga min vilja att ta itu med mitt liv.
Det är uteslutet! Måste försöka ta mig samman och inse att jag klarar mig själv här i livet. Allt står inte och faller med honom. I 2 månader nu har jag idkat envägskommunikation och jag vet inte när han tänker besvara min kärlek igen, om han någonsin tänker göra det. Det får tiden utvisa.
Fokus nu. På min framtid. Med eller utan honom.
Skuld
Till min fasa insåg jag ganska snabbt att vi hade vissa saker gemensamt. Att lida av en ångestsjukdom, eller känslomässig störning som det heter, är en dubbel förbannelse. Det syns inte utåt, hur kan någon som ser så frisk ut vara sjuk? Så många gånger som jag önskat att jag haft cancer istället, då skulle det dels vara accepterat av samhället och dels synas utåt!
Kvinnan som led av anorexia hade i sina barnaår fått en väldigt låg självkänsla (bingo!), hon hade alltså ett starkt mindervärdeskomplex och hennes pappa hade inte gett henne den kärlek hon önskade (bingo!). Hon kände ett starkt kontrollbehov av yttre företeelser eftersom hon inte kunde kontrollera sina tankar (bingo!). Hon kände sig separerad från sin kropp (bingo!), hjärna och kropp hörde inte ihop. Hon kände skuld eftersom hon orsakade andra problem genom sin sjukdom (bingo!)...
Just skuldfrågan har varit en central del av min ångest. Jag har förbannat mig själv för att ha de här problemen, jag har nog inte insett riktigt att det faktiskt är en sjukdom - panikångest och generaliserad ångest. Jag vill säga sjukdom även om psykiatrin inte gör det. För det påverkar en människa precis lika mycket som vilken annan sjukdom.
Hade någon sagt till mig att det är en sjukdom som går att bota, precis som cancer eller anorexia hade jag nog kunnat acceptera det lättare. Nu har jag svävat i ingenmansland, för frisk för psyktiatrin men för sjuk för arbetslivet. Det har varit fruktansvärt jobbigt! Att inte passa in någonstans. Att känna att det inte finns någon hjälp eller förståelse i samhället.
Som tur är har min vilja att hitta egna lösningar varit min väg ut.
Tillbaka till skuldfrågan. Min sambo ville redan för flera år sedan flytta till hus men jag pluggade och blev sjuk under samma tid. Det hindrade vår flytt. Ju sämre min sambo mådde av att bo i lägenhet desto större skuld lade jag på mig själv. Jag tog ansvar för att han skulle må bra och blev oerhört självdestruktiv, jag försvann allt mer och tappade fokus på riktningen i mitt liv. Jag försvann bakom honom på något vis och till slut så var det hans åsikter om mig som satte mitt värde som människa. Dr. Phil sa att om en person i en familj blir sjuk blir hela familjen sjuk. Det tror jag stämmer.
Tyvärr hade vi ingen Dr. Phil som kunde hjälpa oss så därför är vi särbos nu.
Att tänka att jag lidit av en sjukdom gör att de här åren blir lite lättare att bära. Ingen skulle klandra någon som gått igenom en period med cancer för att inte fungera till 100% i samhället. De val jag gjorde, gjorde jag efter bästa förmåga just då. De kanske inte alltid var de mest logiska eller korrekta men jag gjorde så gott jag kunde. Jag menade aldrig att få min sambo att må dåligt. Det var inte min mening att sätta våra liv på "hold".
Skuldbördan har varit oehört tung att bära och jag måste förlåta mig själv för det jag gjort fel och förlåta min älskade för det han har gjort fel. Annars kommer vi aldrig vidare.
Förlåt, min älskade, för det jag lovade så många gånger men aldrig kunde hålla. Förlåt för de ord som aldrig var menade för dig - men som kom ändå. Jag ber om förlåtelse för det som jag gjorde fel när vi levde ihop och hoppas du vill gå vidare i livet med mig.
Förlåt.
Insikter
Min tillvaro de senaste åren har varit en kamp. En kamp för överlevnad helt enkelt, för att övervinna panikångesten, för att slutföra studierna och för att få ekonomin att gå ihop. En kamp för att få avklarade kurser i skolan, för att få pengar från CSN, för att övertyga min älskade om att allt ska bli bra. Allt i mitt liv blev prestation, från mina studier till mitt förhållande.
För drygt 1½ år sedan skulle jag ut i arbetslivet och upptäckte att jag inte klarade av att jobba heltid. Det var som om jag fick lära mig att springa igen, länge hade jag bara krupit fram i livet men nu förväntades jag kunna springa fem mil med en kondition som en halvdöd. Det blev en chock.
Sakta men säkert har saker och ting fallit på plats, jag har gått på flera nitar och gjort misslyckanden. Något som jag fasat för i hela mitt liv - att misslyckas. Men kanske är det just därför jag gjort dessa erfarenheter? Nu känns inte det som en "big deal" längre och därmed är det lättare att faktiskt komma till skott och försöka! För nu VET jag att det alltid finns lösningar, livet är inte svart eller vitt som jag så länge har trott.
Samtidigt som jag fick min panikångest så blommade min GAD ut, dvs Generaliserad Ångest och den har nog följt mig genom hela livet. Inte förrän paniken kom och jag fick rannsaka mig själv insåg jag att de gånger jag mått dåligt i min tonår förmodligen inte var vanlig deppighet utan helt enkelt ångest! Den insikten var både frigörande och tung.
Läs mer om panikångest här.
Läs mer om GAD här.
Jag har fortfarande en del av det här kamp tänkandet kvar, det slog mig idag när jag såg min rubrik på bloggen! Fastän min situation så dramatiskt förändrats så ser jag livet som en kamp! Tänk om jag kunde se det som en spännande resa istället för något nödvändigt ont? Tänk om det är så att mitt nya jobb är fantastiskt roligt! Och givande! Tänk om jag träffar massa trevligt folk! Då blir det ju ingen kamp att börja jobba! Då tror jag att rädslan för att inte somna på kvällarna (som kommer av tentaångest) försvinner av sig själv! Likaså med alla andra rädslor jag bär med mig.
Tänk om jag går hem från jobbet och längtar tills nästa dag? Det vore en dröm! Så underbart.
Jag är trött på att kämpa så förbannat, jag leva! Jag vill resa med L. Jag vill träffa nya människor. Åt helvete med paniken säger jag bara. Jag vill vidare i livet nu.
Därför ändrar jag min rubrik på bloggen och tar bort ordet "kamp"...från och med nu ska jag försöka se livet som en spännande resa istället.
