Ödmjukhet
- Tack för att jag tog mig igenom den här veckan med flera jobbiga utmaningar.
- Tack för att jag inte gav efter för impulsern att fly från jobbet vid ett flertal tillfällen.
- Tack för att jag tog mig till jobbet efter en natt med feber så jag kunde träffa the Big Boss.
- Tack för att jag härdade ut på mötet.
- Tack för för att min chef är en mänsklig och ödmjuk man som inte ser nåt problem med att jag kämpar med agorafobi.
- Tack för att min chef berömde mig för det jobb jag gör.
- Tack för att jag får min tillsvidareanställning. Och högre lön. Och egen laptop vilket ger mig möjlighet att sätta mig i enskildhet när mycket stör runtomkring. Och möjlighet att gå på kurser.
- Tack för mina arbetskamrater som stöttar mig och som verkligen verkar gilla mig.
- Tack för att de som tidigare sagt att jag är inkompetent och inte kunde sköta ett jobb hade fel.
- Tack för att livet börjar stabilisera sig igen.¨
- Tack för min fantastiska väninna M som alltid hejar på och är så stolt över mig. I love u.
PMS
Behöver jag säga mer? Haft panikkänningar hela dan. Trött. Trött. Trött.
Ont i huvet och förkyld.
BLÄ!
(För att uppväga med lite positivism så klarade jag 2 dagar med långa möten....eloge till mig.)
Höstvindar
De första höstvindarna har kommit. Varje år känner jag samma sak. Sorg. Det har gått 10 år nu sedan min mormor dog. Min finaste, snällaste mormor som dog av cancer i levern en höstdag 1997. Helt otroligt att det gått så lång tid. Jag saknar henne fortfarande för hon var min allra bästa vän. Mormor var alltid snäll och då menar jag alltid. Som enda barnet under väldigt lång tid (16 år) så fick jag all uppmärksamhet och som jag njöt av det.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Jag glömmer dig aldrig.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
Jag glömmer dig aldrig.
Att visa mina svaga sidor...
...tillhör inte mina starka sidor.
Min chef tyckte det var dags att jag berättade för min arbetskamrat C om läget. Det är dags för möte i Finland igen och jag klarar inte av tanken på att dels bo på hotell och dels flyga. Det blir totaltstopp. Jag vill dra ner persiennerna, krypa ner i sängen och glömma världen utanför. Fly, dra mig undan ångesten. Men jag vet att det inte går längre. För jag mår inte bra av det - i längden.
Så jag berättade varför jag inte följde med sist på firmafesten 40 mil från min hemstad. Jag berättade i korthet lite om min historia. Med darrande händer kring tekoppen och med andan i halsen. Snubblade på orden men gjorde mig förstådd. Reaktionen blev "Det kunde man inte tro om dig, du som ger ett så stabilt intryck!"....
Han tog det väl. Visserligen visste jag att han skulle göra det och han sa mycket bra saker men så kom orden "Men det är ju synd om dig som inte kan följa med och träffa de andra i Finland." Då vänder det sig i magen på mig. När folk tycker synd om mig (förmodligen av välvilja) så vänder jag taggarna utåt. Vet inte varför men jag klarar helt enkelt inte av att man tycker synd om mig! För det ÄR INTE SYND OM MIG!
Förmodligen så får jag en sån stark reaktion eftersom jag dels inte vill vara i den här situationen och det är svårt att visa för sin "konkurrent" (vi blev anställda samtidigt och jag skulle ljuga om vi inte tävlat lite mot varandra om vem som kan mest osv) och dels så ser jag ju det här som en erfarenhet som gör mig rikare! Jag anser inte att det är synd om mig för jag lär ju mig så oerhört mycket om mig själv och livet. Samtidigt då som jag inte vill ha de här problemen.
Det lät väl vettigt va? Inte alls motsägelsefullt....
Just nu känner jag mig bara tom och urvattnad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Förmodligen så känns det extra jobbigt nu eftersom the Big Boss kommer på fredag och jag förväntar mig inget annat än ett "Tack, men nej tack!"...
Kanske en försvarsmekanism? Eller bara en katastroftanke? Bah, jag är trött på mig själv och min jävla ångest.
Nu ska jag göra mig riktigt goda varma mackor och krypa ner i soffan och glömma världen utanför. Är det nåt som hjälper mot ångest är det god mat....nåt skoj ska man väl få ha?
Kram på er.
Min chef tyckte det var dags att jag berättade för min arbetskamrat C om läget. Det är dags för möte i Finland igen och jag klarar inte av tanken på att dels bo på hotell och dels flyga. Det blir totaltstopp. Jag vill dra ner persiennerna, krypa ner i sängen och glömma världen utanför. Fly, dra mig undan ångesten. Men jag vet att det inte går längre. För jag mår inte bra av det - i längden.
Så jag berättade varför jag inte följde med sist på firmafesten 40 mil från min hemstad. Jag berättade i korthet lite om min historia. Med darrande händer kring tekoppen och med andan i halsen. Snubblade på orden men gjorde mig förstådd. Reaktionen blev "Det kunde man inte tro om dig, du som ger ett så stabilt intryck!"....
Han tog det väl. Visserligen visste jag att han skulle göra det och han sa mycket bra saker men så kom orden "Men det är ju synd om dig som inte kan följa med och träffa de andra i Finland." Då vänder det sig i magen på mig. När folk tycker synd om mig (förmodligen av välvilja) så vänder jag taggarna utåt. Vet inte varför men jag klarar helt enkelt inte av att man tycker synd om mig! För det ÄR INTE SYND OM MIG!
Förmodligen så får jag en sån stark reaktion eftersom jag dels inte vill vara i den här situationen och det är svårt att visa för sin "konkurrent" (vi blev anställda samtidigt och jag skulle ljuga om vi inte tävlat lite mot varandra om vem som kan mest osv) och dels så ser jag ju det här som en erfarenhet som gör mig rikare! Jag anser inte att det är synd om mig för jag lär ju mig så oerhört mycket om mig själv och livet. Samtidigt då som jag inte vill ha de här problemen.
Det lät väl vettigt va? Inte alls motsägelsefullt....
Just nu känner jag mig bara tom och urvattnad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Förmodligen så känns det extra jobbigt nu eftersom the Big Boss kommer på fredag och jag förväntar mig inget annat än ett "Tack, men nej tack!"...
Kanske en försvarsmekanism? Eller bara en katastroftanke? Bah, jag är trött på mig själv och min jävla ångest.
Nu ska jag göra mig riktigt goda varma mackor och krypa ner i soffan och glömma världen utanför. Är det nåt som hjälper mot ångest är det god mat....nåt skoj ska man väl få ha?
Kram på er.
Fear - be gone!
Veckorna har gått otroligt fort efter semestern. Till största delen beror det nog på att J är tillbaka från sin pappaledighet, nu lär jag mig saker igen! Jätteroligt faktiskt. Varje dag så tackar jag min lyckliga stjärna för att jag har fått det jobb jag har, aldrig kunde jag väl tänka mig att min utbildning i kombination med mitt fritidsintresse (koda hemsidor, pyssla med PS, fotografera) skulle vara det som gjorde att jag hamnade där jag gjorde.
Livet är bra underligt. Tänk om jag bara kunde fått se lite skymt av den här framtiden när jag mådde som sämst....men det är väl så det är bara. Vi är här för att lära.
Mitt arbete med boken "Ingen panik" går framåt. Med stora steg! Äntligen har jag lyckats ta mig över spärren och hyperventilera ordentligt. För er som inte är insatta kan jag berätta att en del av rehabiliteringen är att utsätta sig för de fysiska symptom som kan orsaka/bidra till att man får panikångest. För min del har det varit yrsel och hyperventilering som varit de övningar som gett mig mest ångest.
Nu har jag alltså kommit så långt att jag kan hyperventilera en minut vilket gör mig omtöcknad och svimmningsfärdig men det underbara är att jag får ingen ångest längre! Det är en underlig känsla att bara låta känslorna komma och gå utan att bli rädd. Jag blir lika förvånad varje gång!
Att snurra på kontorsstol och få 100%-iga fysiska symtom är inte heller det nån match längre. Jag får ingen ångest av det heller!
Visst, det kommer bli bakslag framöver. Det VET jag, men för varje framgång så blir det ännu lite lättare att ta sig igenom svårigheterna man ställs inför.
Jag avslutar idag med en plus och minuslista...
+ mina framgångar med ångesten
+ har fått lön så jag kan betala mina mastodonträkningar den här månaden
+ att min tillsvidareanställning snart är i hamn?
- har en rotfylld tand som bråkar med mig så tandläkaren är ett måste....bläääää!!
- jag och L känns som en öppen historia som kan sluta hursomhelst just nu..
- the Big Boss kommer och hälsar på nästa vecka på jobbet, den veckan han måste meddela mig om uppsägning om han har tänkt å göra det...
The final deal
Efter en mycket turbulent vecka då saker och ting verkligen ställts på sin spets så gav jag idag min käraste ett ultimatum.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Big girls don't cry
The smell of your skin lingers on me now
You're probably on your flight back to your hometown
I need some shelter of my own protection baby
Be with myself in center, clarity
Peace, Serenity
I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their
blanket
But I've gotta move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry
Don't cry,
Don't cry,
Don't cry
The path that I'm walking, I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown,full
grown
Fairy tales don't always have a happy ending do they
And I for see the dark ahead if I stay
Se videon med Fergie
You're probably on your flight back to your hometown
I need some shelter of my own protection baby
Be with myself in center, clarity
Peace, Serenity
I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their
blanket
But I've gotta move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry
Don't cry,
Don't cry,
Don't cry
The path that I'm walking, I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown,full
grown
Fairy tales don't always have a happy ending do they
And I for see the dark ahead if I stay
Se videon med Fergie
Stormen har bedarrat
Det har varit en jobbig vecka, rent känslomässigt. Upp och ner hela tiden. Det märks på orken, sover oroligare och har mer ångest på jobbet. Då är det dags att dra i handbromsen!
Idag var jag tvungen att skratta åt mig själv, satt på lunchen och åt med en kollega. Plötsligt så durrade det ända ner från stjärten upp till hjärtat, jösses så rädd jag blev! Och det kom igen och igen. Sen var det borta. Paniken låg på lur, och hjärtat bankade som en stånghammare innanför bröstet. Andas, andas, andas. Samtidigt ska man äta och försöka vara trevlig, inte så jäkla lätt när man bara vill rusa därifrån.
Senare så insåg jag ju vad det var! Jag hade missat ett samtal på mobilen och det var vibratorn jag hade känt. Men jag mitt pucko var så inne i ångesten att jag inte kunde koppla det!
Jag gick och la mig och vila en halvtimme...det behövdes!
Senare hade jag ett möte och eftersom jag var den som kallat till det var jag givetvis nervös. Aldrig mera möten sent på eftermiddagen, då hinner man ju jobba upp nervositeten över hela dagen! Men det gick givetvis bra och mina negativa tankar jag hade innan om att jag skulle behöva störta ut från mötet yrslig och dan var givetvis helt åt skogen.
Ikväll har jag bara tagit igen mig. Slappat järnet.
Imorgon ser jag framemot att få jobba bort lite för just nu är jag involverad i 3 olika projekt, jätteskoj verkligen. Men för min stackars hjärna som har så mycket annat för sig blir det för mycket. En sak åt gången verkar passa mig bäst. Dessutom har jag märkt att jag har svårt att koncentrera mig i det ständiga sorl som är i ett kontorslandskap. Ser framemot att få jobba lite hemifrån en dag, eller att man kan ha en laptop och gå och sätta sig i nåt ledigt konferensrum nu och då.
Nej, dags å sova. Redan fredag imorgon och jag längtar till helgen. Ska unna mig nya kläder då. Som belöning för allt hårt arbete jag lägger ner på min ångest.
Kram!
En halv miljon...
...har huset gått upp nu...och drömmen gick upp i rök....definitivt.
Idag är det synd om mig
Jag vet, det är inte en konstruktiv känsla och totalt olikt mig. Men idag kan jag inte låta bli att tycka synd om mig själv. Livet känns så jäkla orättvist just nu. Så meningslöst och orättvist. Budgivningen på huset är uppe i 1.2 miljoner och jag skulle gissa på att det blir en 80 procentig ökning av utgångsbudet.
Jag har älskat det huset i snart 2 år....varför kunde inte saker vara annorlunda??
Bah!!
(Jag tillåter mig att ältra mig i självömkan under dagen, sen får det vara slut.)
Jag har älskat det huset i snart 2 år....varför kunde inte saker vara annorlunda??
Bah!!
(Jag tillåter mig att ältra mig i självömkan under dagen, sen får det vara slut.)
Inte ett dugg klokare
Nej, jag har inte kommit fram till några svar ännu. Budgivning på huset pågår och möjligheten finns att vi till en början kan hyra det och sedan köpa loss det av den person som budar just nu. Vi var nyss på husvisning och det var enormt mycket folk, till saken hör att det här huset har en underbar trädgård men själva boningshuset är standard sommarstuga. Det krävs därför mycket jobb men det är nåt som jag tror vi skulle älska att jobba med.
Men intresset är enormt i dessa hysteriska husköpartiden, priset har redan stigit med 200 000 till 1 miljon. Tusan oxå att vi inte kunde få till en försäljning direkt av ägaren förra året. Gubben var gammal och satt på hem och skulle absolut inte sälja villan till främmande människor - han skulle ju tillbaka! Nu är han omyndigförklarad, huset går till okända och pengarna går till staten för arvingar saknas.
Då känner jag bara vad är meningen med detta?? Vad är det jag ska lära mig av det här?? Varför kunde inte vi som har alla grannar på vår sida få köpa det?? Varför kunde inte vi som har släkt och vänner i närheten få bo där??
Min särbo ser bara nackdelarna, detta har bara dragit upp allt gammalt för hans stora sorg är att han inte kunde köpa hus 2001 när priserna var låga och alla hans vänner köpte hus. Men jag pluggade ju. Och sen blev jag sjuk och åren gick. Han valde att stanna hos mig men gav upp sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar. Det inverkade på vårt förhållande...samtidigt så kämpade jag med paniken. Ingen bra kombination alls.
Vi gled isär.
Detta tar fram hans allra sämsta sidor, han kan inte dölja sin sorg och han kan inte se några lösningar. Bara problem.
Kanske är det bäst att vänta ändå, jag känner mig osäker på vad jag vill. Han säger att allt ska bli bättre när vi skaffar ett hus men jag är rädd att han för alltid kommer bära den här bördan och alltid göra mig påmind om den. Jag orkar inte med det.
Just nu känns det väldigt förvirrat och inte alls självklart hur vi ska göra.
Dagens positiva nyhet är att jag ska få börja i en grupp på ångestmottagningen som behandlar panikångest och agorafobi. Visserligen lät psykologen väldigt nedlåtande och överförmyndaraktig men jag hoppas på att träffa nån annan människa som jag kan få kontakt med. Känner mig väldigt ensam med mina bekymmer nämligen.
Nej, nu är det dags att vända på de negativa tankarna. Få bort klumpen i magen och gå på en kvällspromenad. Imorgon väntar en ny dag med trevliga arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter.
Kram på er!
Och du "En annan"....kan du inte berätta lite om dig själv? Hur gammal du är, om du har familj, vart du bor (på ett ungefär)...är SÅ nyfiken. Kram till dig!
Men intresset är enormt i dessa hysteriska husköpartiden, priset har redan stigit med 200 000 till 1 miljon. Tusan oxå att vi inte kunde få till en försäljning direkt av ägaren förra året. Gubben var gammal och satt på hem och skulle absolut inte sälja villan till främmande människor - han skulle ju tillbaka! Nu är han omyndigförklarad, huset går till okända och pengarna går till staten för arvingar saknas.
Då känner jag bara vad är meningen med detta?? Vad är det jag ska lära mig av det här?? Varför kunde inte vi som har alla grannar på vår sida få köpa det?? Varför kunde inte vi som har släkt och vänner i närheten få bo där??
Min särbo ser bara nackdelarna, detta har bara dragit upp allt gammalt för hans stora sorg är att han inte kunde köpa hus 2001 när priserna var låga och alla hans vänner köpte hus. Men jag pluggade ju. Och sen blev jag sjuk och åren gick. Han valde att stanna hos mig men gav upp sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar. Det inverkade på vårt förhållande...samtidigt så kämpade jag med paniken. Ingen bra kombination alls.
Vi gled isär.
Detta tar fram hans allra sämsta sidor, han kan inte dölja sin sorg och han kan inte se några lösningar. Bara problem.
Kanske är det bäst att vänta ändå, jag känner mig osäker på vad jag vill. Han säger att allt ska bli bättre när vi skaffar ett hus men jag är rädd att han för alltid kommer bära den här bördan och alltid göra mig påmind om den. Jag orkar inte med det.
Just nu känns det väldigt förvirrat och inte alls självklart hur vi ska göra.
Dagens positiva nyhet är att jag ska få börja i en grupp på ångestmottagningen som behandlar panikångest och agorafobi. Visserligen lät psykologen väldigt nedlåtande och överförmyndaraktig men jag hoppas på att träffa nån annan människa som jag kan få kontakt med. Känner mig väldigt ensam med mina bekymmer nämligen.
Nej, nu är det dags att vända på de negativa tankarna. Få bort klumpen i magen och gå på en kvällspromenad. Imorgon väntar en ny dag med trevliga arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter.
Kram på er!
Och du "En annan"....kan du inte berätta lite om dig själv? Hur gammal du är, om du har familj, vart du bor (på ett ungefär)...är SÅ nyfiken. Kram till dig!
Om jag var säker
Inatt hade jag svårt att sova. Hela dan igår var ett enda stort känslokaos och det sätter såklart spår i sömnen. Men det har utkristalliserat sig några punkter som är väsentliga för mig i det här att flytta ihop igen.
- Om jag var säker på att min självkänsla jag byggt upp under det här halvåret skulle finnas kvar - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att han inte skulle ge mig ett litet helsike när jag fick ett bakslag i panikångesten - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att jag inte skulle låta mig påverkas av hans negtivitet (som han själv säger kommer försvinna om vi bor i hus) - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att han älskade mig för den jag är med alla fel och brister - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
Nu har jag brutit en helig regel - att inte blogga på jobbet. Men jag kunde inte hålla mig, var bara tvungen att få ur mig detta.
Ska försöka finna ro i ovissheten, vila i det okända och ta dagen som den kommer.
När vet man?
Vi kan stå inför ett tillfälle att flytta ihop igen. I huset jag berättade om tidigare, det hus vi tittat på i 1½ år innan vi flyttade isär. Det finns en liten, liten möjlighet att det kan bli så.
Idag har vi stött och blött om förhållandets vara eller icke-vara. Vi är överens om att vi älskar varandra men räcker kärleken till när vi inte litar på varann? Han litar inte på mig rent ekonomiskt eftersom jag levt på honom så länge. Hans rädsla är att jag ska säga upp mig från jobbet och låta honom vara ensamförsörjare. Min rädsla å andra sidan är att han ska fortsätta gå in i sina "känslo-komor" dit orden inte når och där han kan stanna i dagar, veckor och månader.
Kan vi släppa det gamla och gå vidare? Är det för tidigt ännu? Kommer jag rasera det jag byggt om vi flyttar ihop nu?
Huga, jag blir inte nåt klokare idag av att tänka på detta. Jag får förlita mig på att det stora Alltet, Universum och Gud vägleder mig i detta.
Mitt prio nr 1 är mitt jobb. 6 veckor kvar på provanställningen. Sen tänka.
Idag har vi stött och blött om förhållandets vara eller icke-vara. Vi är överens om att vi älskar varandra men räcker kärleken till när vi inte litar på varann? Han litar inte på mig rent ekonomiskt eftersom jag levt på honom så länge. Hans rädsla är att jag ska säga upp mig från jobbet och låta honom vara ensamförsörjare. Min rädsla å andra sidan är att han ska fortsätta gå in i sina "känslo-komor" dit orden inte når och där han kan stanna i dagar, veckor och månader.
Kan vi släppa det gamla och gå vidare? Är det för tidigt ännu? Kommer jag rasera det jag byggt om vi flyttar ihop nu?
Huga, jag blir inte nåt klokare idag av att tänka på detta. Jag får förlita mig på att det stora Alltet, Universum och Gud vägleder mig i detta.
Mitt prio nr 1 är mitt jobb. 6 veckor kvar på provanställningen. Sen tänka.
Osho Zen Tarot
Eftersom mitt tips angående boken "Ingen panik" till min stora glädje gick hem hos signaturen Alexandra så kommer här ytterligare ett tips!
I stunder när jag känner att jag tappar riktning i livet, när modet sjunker, när orken tryter och livet känns allmänt eländigt tar jag fram min Osho Zen Tarot kortlek. Den är till bredden fylld med visdom typ "mindfulness" och alltid lär jag mig något nytt. Ibland tar jag ett kort och mediterar över det och det som alltid är så slående är hur passande korten är i mitt liv.
Idag tog jag ett kort och det blev "Transformation" och läser man om det så står det såhär:
"Det är dags att släppa taget på djupet. Tillåt all smärta, sorg och svårighet att finnas, acceptera dess faktum. Det liknar upplevelsen Dautam Buddha hade när han efter år av sökande slutligen gav upp, medveten om att det inte fanns mer han kunde göra. Samma natt blev han upplyst. Transformation kommer, precis som döden, när det är dags. Precis som döden tar den dig från en dimension till en annan."
Det är precis så det känns, att jag står inför en transformation i livet och jag är därför inte ett dugg överraskad att just detta kortet kom upp idag.
Me love Osho Zen Tarot!
I stunder när jag känner att jag tappar riktning i livet, när modet sjunker, när orken tryter och livet känns allmänt eländigt tar jag fram min Osho Zen Tarot kortlek. Den är till bredden fylld med visdom typ "mindfulness" och alltid lär jag mig något nytt. Ibland tar jag ett kort och mediterar över det och det som alltid är så slående är hur passande korten är i mitt liv.
Idag tog jag ett kort och det blev "Transformation" och läser man om det så står det såhär:
"Det är dags att släppa taget på djupet. Tillåt all smärta, sorg och svårighet att finnas, acceptera dess faktum. Det liknar upplevelsen Dautam Buddha hade när han efter år av sökande slutligen gav upp, medveten om att det inte fanns mer han kunde göra. Samma natt blev han upplyst. Transformation kommer, precis som döden, när det är dags. Precis som döden tar den dig från en dimension till en annan."
Det är precis så det känns, att jag står inför en transformation i livet och jag är därför inte ett dugg överraskad att just detta kortet kom upp idag.
Me love Osho Zen Tarot!
The secret
Ni som missat "The Secret" spana in här:
http://www.thesecret.tv/
Visserligen lite för amerikanskt i mitt tycke men budskapet är otvetydigt fantastiskt underbart! Bara man kan stå ut med lite för överambitiösa lärare.
http://www.thesecret.tv/
Visserligen lite för amerikanskt i mitt tycke men budskapet är otvetydigt fantastiskt underbart! Bara man kan stå ut med lite för överambitiösa lärare.
Duktig flicka
...har jag varit idag! Trots intensiv mensvärk har jag jobbat! Har haft med mig vetekudden på jobbet och snart vet hela företaget om min menscykel för varenda eviga gång jag är i fikarummet och värmer den så kommer nån och frågar vart jag har ont....haha.
Karlarna brukar inte fråga nåt mer när man sagt att man har mensvärk. Det kan få tyst på de flesta.
;-)
Det bästa av allt var att jag inte oroade mig en enda dag inför mensen. Den bara kom den här gången! Eftersom jag blivit liggandes av smärtor tidigare så har det alltid varit en källa till oro att få mensen. Hur ska jag klara av ett jobb? Kommer de acceptera att jag är hemma en gång i månaden? Sådana tankar var fruktansvärt jobbiga när jag befann mig i studielivet, utan pengar, utan en plats i samhället.
Men tänk om jag insett att det går jättebra att ha ont på jobbet nu när jag ÄNTLIGEN lärt mig att ta tillräckligt mycket smärtstillande så jag iallafall kan stå lodrätt. Eftersom jag alltid haft otroligt svårt att stoppa i mig piller så har mensen alltid varit en plåga...en kamp mellan ångesten att ta dem och smärtan i magen. Dubbel plåga faktiskt!
Så imorse när jag vaknade efter 7 timmars sömn och mensen kom helt obemärkt jublande jag inombords.
Jag vinner mark!
Karlarna brukar inte fråga nåt mer när man sagt att man har mensvärk. Det kan få tyst på de flesta.
;-)
Det bästa av allt var att jag inte oroade mig en enda dag inför mensen. Den bara kom den här gången! Eftersom jag blivit liggandes av smärtor tidigare så har det alltid varit en källa till oro att få mensen. Hur ska jag klara av ett jobb? Kommer de acceptera att jag är hemma en gång i månaden? Sådana tankar var fruktansvärt jobbiga när jag befann mig i studielivet, utan pengar, utan en plats i samhället.
Men tänk om jag insett att det går jättebra att ha ont på jobbet nu när jag ÄNTLIGEN lärt mig att ta tillräckligt mycket smärtstillande så jag iallafall kan stå lodrätt. Eftersom jag alltid haft otroligt svårt att stoppa i mig piller så har mensen alltid varit en plåga...en kamp mellan ångesten att ta dem och smärtan i magen. Dubbel plåga faktiskt!
Så imorse när jag vaknade efter 7 timmars sömn och mensen kom helt obemärkt jublande jag inombords.
Jag vinner mark!
Säkerhetsbeteende
Var ute på en kort promenad nyss, i ena fickan hade jag en burk med stesolid i den andra mobiltelefonen. En dag ska jag klara mig utan, en dag ska jag inte vara rädd längre för att överrumplas av en panikattack långt hemifrån.
Förresten, nån som har en bra idé hur man ska kunna träna på att vara yr bland folk? Utan att de tycker man är skvatt galen som snurrar runt på stället som en tok för att få yrsel...
...men å andra sidan - vem bryr sig om vad andra tycker? ;-)
Nu klarar jag av att snurra 15 sek på kontorstolen och få riktigt kraftig yrsel i ett par sekunder! Det går framåt!
Eloge till mig!
Sova eller inte sova de e frågan...
Jag och sömn, det är ett kapitel för sig. Eftersom jag haft stora problem att sova inför tentor (till att börja med) och alla tidsbestämda aktiviteter (till att sluta med) så händer det att jag framåt 21-22 tiden på kvällen börjar ana en viss oro i magen. En gnagande känsla av olust som växer sig allt starkare ju närmare läggdags det blir. Förut kunde jag redan en veckan innan en tenta börja oroa mig...och hur troligt är det DÅ att man kan somna när det är dags? Det som var jobbigast var att jag inte var medveten om att det var mina egna tankar som åstadkom min oro, jag tyckte bara det kändes otroligt orättvist att just jag skulle ha drabbats av de här problemen! Det var först efter flera års arbete med negativa tankar som jag började lägga ihop ett och ett.
Men trots att jag kommit så långt så faller även jag tillbaka. Som jag gjorde igår. Det var STÖRT OMÖJLIGT att slappna av. Samtidigt är det en balansgång mellan normal nervositet (som alla människor kan känna) och ångest. Jag har haft stora problem att känna normala känslor eftersom jag kopplat allt till ångest! Så idag fick jag verkligen banka in i min skalle att det är normalt att vara nervös inför att börja jobba efter 3 veckors ledighet! Speciellt eftersom en arbetskamrat är tillbaka från sin barnledighet och i princip måste vi lära känna varann nu - på riktigt.
Jag är inte onormal! Man kan känna nervositet och ångest UTAN att det blir panik och elände.
Trots att jag sov så dåligt inatt och vaknade miljoner gånger och fick ta till Lergigan så hade jag en bra dag på jobbet. Som vanligt är fömiddagarna värst (ska man klara av att jobba hela dagen) men efter lunch släppte det. Nu känns det som om det värsta är över och inatt ska jag sova som en ängel!
Jättekul att få kommentarer i gästboken, snälla du som oxå jobbade med samma bok som jag - hör av dig!!
Ha en trevlig kväll i solen!
Men trots att jag kommit så långt så faller även jag tillbaka. Som jag gjorde igår. Det var STÖRT OMÖJLIGT att slappna av. Samtidigt är det en balansgång mellan normal nervositet (som alla människor kan känna) och ångest. Jag har haft stora problem att känna normala känslor eftersom jag kopplat allt till ångest! Så idag fick jag verkligen banka in i min skalle att det är normalt att vara nervös inför att börja jobba efter 3 veckors ledighet! Speciellt eftersom en arbetskamrat är tillbaka från sin barnledighet och i princip måste vi lära känna varann nu - på riktigt.
Jag är inte onormal! Man kan känna nervositet och ångest UTAN att det blir panik och elände.
Trots att jag sov så dåligt inatt och vaknade miljoner gånger och fick ta till Lergigan så hade jag en bra dag på jobbet. Som vanligt är fömiddagarna värst (ska man klara av att jobba hela dagen) men efter lunch släppte det. Nu känns det som om det värsta är över och inatt ska jag sova som en ängel!
Jättekul att få kommentarer i gästboken, snälla du som oxå jobbade med samma bok som jag - hör av dig!!
Ha en trevlig kväll i solen!
Lite tungt...(o boktips)
...ett hus som vi velat köpa tidigare men som inte var tillgängligt är nu till salu. Det gör mig så ont att jag inte kan erbjuda den jag älskar det han vill ha. Det är för tidigt helt enkelt.
Snälla gode gud, ge oss ork att ta oss igenom den här perioden isär och hjälp mig bli frisk från min panikångest.
Ett ljus i mörkret finns det dock. Jag har en självhjälpsbok mot panikångest som heter "Ingen panik" och den har ingjutit nytt hopp i mig om att bli helt fri från paniken och agorafobin. Genom att ta reda på exakt vad som triggar panikångesten (i mitt fall yrsel 9 ggr av 10) och sedan vänja kroppen vid symptomen så avtar rädslan för att få panikattacker. Så nu snurrar jag på kontorsstolen flera gånger om dagen bara för att träna mig. Känner redan efter en 10-15 sek hur ångesten ligger på lur men jag klarar längre tider för varje gång jag gör övningen.
Boken är väldigt omfattande och tar upp allt från vad som händer i kroppen vid panikångest till hur man kommer över agorafobin. En bok som är skriven helt och hållet för mig känns det som! Det är faktiskt inte så stor skillnad mot att plugga till en tenta som att jobba med boken. Först får man läsa ett kapitel och sedan svara på frågor och göra övningar. Det känns gediget och vilar på en vetenskaplig grund. Sådant inger förtroende hos mig.
Kan varmt rekommendera den till alla som verkligen vill jobba med sin panikångest!
Imorgon är det dags för jobb igen, känns helt ok! Ska bli skönt att komma in i rutinerna igen, jag tappar det så himla fort. Inrutad vardag - det är min melodi.
Kram på er därute!
Snälla gode gud, ge oss ork att ta oss igenom den här perioden isär och hjälp mig bli frisk från min panikångest.
Ett ljus i mörkret finns det dock. Jag har en självhjälpsbok mot panikångest som heter "Ingen panik" och den har ingjutit nytt hopp i mig om att bli helt fri från paniken och agorafobin. Genom att ta reda på exakt vad som triggar panikångesten (i mitt fall yrsel 9 ggr av 10) och sedan vänja kroppen vid symptomen så avtar rädslan för att få panikattacker. Så nu snurrar jag på kontorsstolen flera gånger om dagen bara för att träna mig. Känner redan efter en 10-15 sek hur ångesten ligger på lur men jag klarar längre tider för varje gång jag gör övningen.
Boken är väldigt omfattande och tar upp allt från vad som händer i kroppen vid panikångest till hur man kommer över agorafobin. En bok som är skriven helt och hållet för mig känns det som! Det är faktiskt inte så stor skillnad mot att plugga till en tenta som att jobba med boken. Först får man läsa ett kapitel och sedan svara på frågor och göra övningar. Det känns gediget och vilar på en vetenskaplig grund. Sådant inger förtroende hos mig.
Kan varmt rekommendera den till alla som verkligen vill jobba med sin panikångest!
Imorgon är det dags för jobb igen, känns helt ok! Ska bli skönt att komma in i rutinerna igen, jag tappar det så himla fort. Inrutad vardag - det är min melodi.
Kram på er därute!
