Tacksam
När man är så här skör som jag är nu är det extra viktigt att komma ihåg de saker man är tacksam för, så för att påminna mig själv så gör jag följande lista.¨
Tack för
- att kärleken lever trots särboskap, i augusti blir det 13 år...
- mina underbara, älskade katter
- min familj som alltid ställer upp för mig
- min nyvunna vänskap med min far
- att jag numera har ett jobb som jag klarar av och där jag är accepterad för den jag är
- att jag har en bra lön
- att jag gör det som jag fruktande mest när jag var riktigt dålig - klarar mig själv
- min fysiska hälsa
- de erfareheter som jag gör genom att gå igenom den här tunga perioden i mitt liv
Skakig vecka
Veckan började jättebra, kände mig harmonisk och glad över att ha riktig semester. Särbon var bortrest och jag hade fullt sjå att planera för mitt nya akvarium som jag inhandlat begagnat. När han kom hem igen så rubbades balansen, han fick fel på bilen långt hemifrån vilket kostar massor med pengar och dessutom är han utan bil i flera veckor nu. Hans humör är inte på topp om man säger så. Dessutom blir han alltid allmänt nere på semestern då han längtar så oerhört efter att ha hus...
...jag låter det påverka mig alldeles för mycket. Jag kan inte ta ansvar för hans välmående. Jag har gjort det så många gånger förr men det måste vara slut med det. Jag måste koncentrera mig på mitt liv, inte hans. Men det är fruktansvärt svårt, för i vårt förhållande har jag alltid varit den som först sett till att han mår bra, sedan mig själv.
Gamla vanor sitter i.
Så nu har vi semester på varsitt håll. Det känns konstigt, jag saknar honom men vet att det är för tidigt att flytta ihop igen. Vi har en bit kvar att gå innan dess. Det som saknas i vårt förhållande är ett bra förhållningssätt till min sjukdom. Jag måste sluta skämmas för mig själv, måste acceptera mig själv, älska mig själv. DÅ är jag redo att släppa in honom igen på riktigt. Jag måste oxå känna att han alltid finns där för mig och att han kan ta mina dåliga sidor, precis som jag måste göra med hans.
Just nu känns det som om det aldrig kommer ske - att jag accepterar mig själv till 100%. Men det är bara att kämpa på, en dag släpper det nog. Hoppas jag. Ber till Gud om det varje dag.
Är skör just nu.
...jag låter det påverka mig alldeles för mycket. Jag kan inte ta ansvar för hans välmående. Jag har gjort det så många gånger förr men det måste vara slut med det. Jag måste koncentrera mig på mitt liv, inte hans. Men det är fruktansvärt svårt, för i vårt förhållande har jag alltid varit den som först sett till att han mår bra, sedan mig själv.
Gamla vanor sitter i.
Så nu har vi semester på varsitt håll. Det känns konstigt, jag saknar honom men vet att det är för tidigt att flytta ihop igen. Vi har en bit kvar att gå innan dess. Det som saknas i vårt förhållande är ett bra förhållningssätt till min sjukdom. Jag måste sluta skämmas för mig själv, måste acceptera mig själv, älska mig själv. DÅ är jag redo att släppa in honom igen på riktigt. Jag måste oxå känna att han alltid finns där för mig och att han kan ta mina dåliga sidor, precis som jag måste göra med hans.
Just nu känns det som om det aldrig kommer ske - att jag accepterar mig själv till 100%. Men det är bara att kämpa på, en dag släpper det nog. Hoppas jag. Ber till Gud om det varje dag.
Är skör just nu.
tänkvärt
Jag håller på och rensar upp bland gamla papper och böcker och hittade ett kort jag fått på en födelsedag av min mormors syster. Jag blir alltid lika rörd när jag läser de här orden:
Du vet väl om att Du är värdefull,
att Du är viktig här och nu
Att Du är älskad för Din egen skull
för ingen annan är som Du
-Ingemar Olsson
Den dikten har följt mig genom livet och det är verkligen tänkvärda ord.
Du vet väl om att Du är värdefull,
att Du är viktig här och nu
Att Du är älskad för Din egen skull
för ingen annan är som Du
-Ingemar Olsson
Den dikten har följt mig genom livet och det är verkligen tänkvärda ord.
_semester_
Underbart, jag har 3 veckors semester framför mig. Rädslan och ångesten jag känt i veckan släppte så fort mensen kommit igång. Vilket jäkla elände det är alltså. Idag hade jag en bra dag och nu ska jag unna mig en skön fredagskväll och bara ta hand om mig.
Glad sommar!
Att resa sig om och om igen.
Jag är trött. Så vansinnigt trött.
I fredags efter att ha rest mig upp ur soffan väldigt hastigt blev jag yr som jag aldrig varit förr. Det snurrade och snurrade, blev rädd och ringde hem till mamma men ingen som svarade...ringde en gång till men inget svar nu heller. Rummet gungande, rädslan för att ramla ihop på golvet växte sig större - vad händer med katterna om ingen hittar mig? minns jag att jag tänkte...Det snurrade allt mer, marken försvann under fötterna och jag blev så fruktansvärt jävla rädd att jag ringde 112. Andra gången i min "panikkarriär" som jag gjort det.
Efter några minuters yrsel kom hjärtklappningen och jag la ihop ett och ett - panikattack. Fick prata med en sköterska och jag talade om läget, jag har panikångest och jag tror jag dör nu. Ta hand om katterna tänkte jag. Hon undrade om det fanns någon hon kunde ringa åt mig. Jo, grannen.....men nej, de hade hemligt nummer. Ok, tänka, tänka. Kissnödig, måste kissa kunde sköterskan möjligen stanna kvar om jag hasade mig upp på toaletten? Jodå, det gick bra. Försökte resa mig ur sängen men kunde inte. Fanns inget fäste under fötterna. Ramlade ner i sängen igen. Ska det aldrig sluta snurra? Nu pinkar jag på mig minns jag att jag tänkte. När ambulansen kommer ligger jag här som ett kolli i min egen avföring.
Sen logiken, det är panik. Jag dör inte. Det är inte farligt. Att det känns som om jag gör det har inget med verkligheten att göra. Att tänka logiskt är oerhört svårt i en sån situation och kräver all viljestyrka man kan uppbåda. Det är så påfrestande att ha en panikattack att man är fysiskt utmattad i en dag (ibland flera) efteråt. Hormornerna som strömmar i kroppen tar tid att bryta ner så även om en attack bara varar i 20 min består effekterna i timtal.
Det gick bra till slut. Min pappa kom över och torkade tårar, kramades och pratade. Nåt vi inte gjort på 20 år så det var oerhört känslosamt och varje gång jag tänker på den här händelsen så tvingar jag mig att se det positiva i det - jag fick kontakt med min pappa igen på ett helt nytt sätt.
Men det är svårt. Den här veckan har varit så tung. Rädslan sitter i och min hjärna arbetar konstant (under tiden jag är på jobbet) med att framkalla olika skräckscenarior för vad som skulle hända om jag blir yr på jobbet.
Yrsel är något jag haft väldigt lite och därför har jag haft stora problem med att vänja mig vid att hantera det på ett bra sätt. Varje ny grej måste gå igenom samma process innan man lärt sig ett sunt och bra sätt att hantera den.
Så jag är trött. Fruktansvärt trött. Varje kväll när jag kommer hem så är drar jag en lättnadens suck och sjunker djupt ner i soffan. Det känns som om jag raserat all den trygghet jag byggt upp på jobbet under de här månaderna och jag avskyr den känslan. Det känns så orättvist och meningslöst. Varför ska jag dras med de här problemen? Varför kan de aldrig ta slut? Just när man känner att man fått fast mark under fötterna så PANG!
Ibland tror man att orken är slut. Ibland tror man att livet saknar mening. Ibland tror man att man aldrig kommer bli frisk(are).
Det är då man måste resa sig om och om igen. För ingen annan gör det åt en.
Så nu får jag återigen utmana rädslan i att lämna hemmet trygga vrå och återigen bygga upp mitt självförtroende utanför mina 67 kvm. Den som aldrig haft en panikattack kan aldrig förstå vilket jobb det är, vilken kraft det krävs och vilket mod man måste ha.
Mina tankar går till alla er som kämpar med era problem, som inte ger upp för vi måste ju trots allt göra vårt bästa av våra liv. Ni är mina idoler.
Show must go on.
I fredags efter att ha rest mig upp ur soffan väldigt hastigt blev jag yr som jag aldrig varit förr. Det snurrade och snurrade, blev rädd och ringde hem till mamma men ingen som svarade...ringde en gång till men inget svar nu heller. Rummet gungande, rädslan för att ramla ihop på golvet växte sig större - vad händer med katterna om ingen hittar mig? minns jag att jag tänkte...Det snurrade allt mer, marken försvann under fötterna och jag blev så fruktansvärt jävla rädd att jag ringde 112. Andra gången i min "panikkarriär" som jag gjort det.
Efter några minuters yrsel kom hjärtklappningen och jag la ihop ett och ett - panikattack. Fick prata med en sköterska och jag talade om läget, jag har panikångest och jag tror jag dör nu. Ta hand om katterna tänkte jag. Hon undrade om det fanns någon hon kunde ringa åt mig. Jo, grannen.....men nej, de hade hemligt nummer. Ok, tänka, tänka. Kissnödig, måste kissa kunde sköterskan möjligen stanna kvar om jag hasade mig upp på toaletten? Jodå, det gick bra. Försökte resa mig ur sängen men kunde inte. Fanns inget fäste under fötterna. Ramlade ner i sängen igen. Ska det aldrig sluta snurra? Nu pinkar jag på mig minns jag att jag tänkte. När ambulansen kommer ligger jag här som ett kolli i min egen avföring.
Sen logiken, det är panik. Jag dör inte. Det är inte farligt. Att det känns som om jag gör det har inget med verkligheten att göra. Att tänka logiskt är oerhört svårt i en sån situation och kräver all viljestyrka man kan uppbåda. Det är så påfrestande att ha en panikattack att man är fysiskt utmattad i en dag (ibland flera) efteråt. Hormornerna som strömmar i kroppen tar tid att bryta ner så även om en attack bara varar i 20 min består effekterna i timtal.
Det gick bra till slut. Min pappa kom över och torkade tårar, kramades och pratade. Nåt vi inte gjort på 20 år så det var oerhört känslosamt och varje gång jag tänker på den här händelsen så tvingar jag mig att se det positiva i det - jag fick kontakt med min pappa igen på ett helt nytt sätt.
Men det är svårt. Den här veckan har varit så tung. Rädslan sitter i och min hjärna arbetar konstant (under tiden jag är på jobbet) med att framkalla olika skräckscenarior för vad som skulle hända om jag blir yr på jobbet.
Yrsel är något jag haft väldigt lite och därför har jag haft stora problem med att vänja mig vid att hantera det på ett bra sätt. Varje ny grej måste gå igenom samma process innan man lärt sig ett sunt och bra sätt att hantera den.
Så jag är trött. Fruktansvärt trött. Varje kväll när jag kommer hem så är drar jag en lättnadens suck och sjunker djupt ner i soffan. Det känns som om jag raserat all den trygghet jag byggt upp på jobbet under de här månaderna och jag avskyr den känslan. Det känns så orättvist och meningslöst. Varför ska jag dras med de här problemen? Varför kan de aldrig ta slut? Just när man känner att man fått fast mark under fötterna så PANG!
Ibland tror man att orken är slut. Ibland tror man att livet saknar mening. Ibland tror man att man aldrig kommer bli frisk(are).
Det är då man måste resa sig om och om igen. För ingen annan gör det åt en.
Så nu får jag återigen utmana rädslan i att lämna hemmet trygga vrå och återigen bygga upp mitt självförtroende utanför mina 67 kvm. Den som aldrig haft en panikattack kan aldrig förstå vilket jobb det är, vilken kraft det krävs och vilket mod man måste ha.
Mina tankar går till alla er som kämpar med era problem, som inte ger upp för vi måste ju trots allt göra vårt bästa av våra liv. Ni är mina idoler.
Show must go on.
Och tiden den går...
...det är helt sanslöst egentligen. Nu är det 5 månader sedan min sambo och jag blev särbos efter en otroligt tumultartad tid då kärleken försvunnit någonstans bland alla hårda ord som utväxlades mellan oss. Till slut fanns ingen annan utväg än att sära på oss. Så här i efterhand känns det hela nästan overkligt, tänk att vi verkligen tog steget och gjorde det! Vi tog risken att förlora allt efter 12½ år tillsammans...
Nu har vi båda stabiliserat oss i våra nya liv, han mer än jag tror jag eftersom jag nyss kommit in i arbetslivet på riktigt efter låååånga studier. Men jag kommer så sakteliga ifatt honom på det området och jag är så glad att jag kan säga att kärleken lever! Ju mer jag släpper honom, ju mer jag lever mitt eget liv och läker mig själv desto starkare verkar kärleken bli. Jag älskar honom verkligen.
Älskar, älskar, älskar.
Känns underligt att känslorna kommit tillbaka efter så lång tid i träda. Jag vet inte hur vi ska lösa det här och jag vet inte hur det kommer sig att två så diametralt olika människor kan falla för varandra men jag vet att jag kommer försöka. Jag ska kämpa in i det sista för att få det fungera. Misslyckas vi med att jämka ihop våra liv igen så kan jag iallafall bära huvudet högt och säga till mig själv att jag gjorde mitt bästa.
Men jag tror inte vi misslyckas...
Idag vaknade jag och för första gången så saknade jag att vakna upp intill honom, jag saknade att krypa över i hans säng och andas in hans välbekanda, underbara doft. Saknade att äta frukost ihop och planera dagen tillsammans. Men vår tid kommer, jag måste bara ge mig själv lite mera tid att landa i livet först. Han finns där, har alltid funnits där och han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.
Nu ser vi tiden an.
På jobbfronten så går det toppenbra! Jag har fått ett jobb som jag känner att jag klarar av och ibland undrar jag om det verkligen inte blir svårare snart...nästan så man blir lite uttråkad! Men det var ju det som var mitt mål, att få ett jobb där jag kan bli så hemtam att jag gör mina arbetsuppgifter på rutin. Det var exakt det jag behövde just nu. Men en dag så kommer jag gå vidare mot större utmaningar, det vet jag. Men mitt liv behöver stabilitet, rutin och gråa vardagar just nu. Så jag valde rätt jobb! :)
Har fortfarande dagar när jag känner att paniken ligger på lur och jag vilar regelbundet på lunchen i vilrummet men det går bättre och bättre! Vissa nätter så tar jag Lergigan för att kunna sova ordentligt och det har visat sig vara riktigt bra för mig! Är inte längre paniskt rädd för att inte somna, jag har ju nåt som hjälper mig och som jag litar på. Det blir en positiv spiral och livet i övrigt känns lättare och lättare.
Mina första två mål är uppnådda, det första var att få inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet (dvs ha jobbat 6 månader) och det andra var att byta a-kassa. Nu återstår bara tillsvidareanställningen och högre lön. Det kommer jag fixa inom de närmaste månaderna. Så jag är så jäkla STOLT över mig själv och det arbete jag har lagt ner på att komma dit jag är idag.
Nu tar jag en dag i taget och fortsätter kämpa mot min panik och agorafobi som gör sig påmind varje dag men som blir lite lättare att leva med för varje dag som går.
På återhörande!
Nu har vi båda stabiliserat oss i våra nya liv, han mer än jag tror jag eftersom jag nyss kommit in i arbetslivet på riktigt efter låååånga studier. Men jag kommer så sakteliga ifatt honom på det området och jag är så glad att jag kan säga att kärleken lever! Ju mer jag släpper honom, ju mer jag lever mitt eget liv och läker mig själv desto starkare verkar kärleken bli. Jag älskar honom verkligen.
Älskar, älskar, älskar.
Känns underligt att känslorna kommit tillbaka efter så lång tid i träda. Jag vet inte hur vi ska lösa det här och jag vet inte hur det kommer sig att två så diametralt olika människor kan falla för varandra men jag vet att jag kommer försöka. Jag ska kämpa in i det sista för att få det fungera. Misslyckas vi med att jämka ihop våra liv igen så kan jag iallafall bära huvudet högt och säga till mig själv att jag gjorde mitt bästa.
Men jag tror inte vi misslyckas...
Idag vaknade jag och för första gången så saknade jag att vakna upp intill honom, jag saknade att krypa över i hans säng och andas in hans välbekanda, underbara doft. Saknade att äta frukost ihop och planera dagen tillsammans. Men vår tid kommer, jag måste bara ge mig själv lite mera tid att landa i livet först. Han finns där, har alltid funnits där och han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.
Nu ser vi tiden an.
På jobbfronten så går det toppenbra! Jag har fått ett jobb som jag känner att jag klarar av och ibland undrar jag om det verkligen inte blir svårare snart...nästan så man blir lite uttråkad! Men det var ju det som var mitt mål, att få ett jobb där jag kan bli så hemtam att jag gör mina arbetsuppgifter på rutin. Det var exakt det jag behövde just nu. Men en dag så kommer jag gå vidare mot större utmaningar, det vet jag. Men mitt liv behöver stabilitet, rutin och gråa vardagar just nu. Så jag valde rätt jobb! :)
Har fortfarande dagar när jag känner att paniken ligger på lur och jag vilar regelbundet på lunchen i vilrummet men det går bättre och bättre! Vissa nätter så tar jag Lergigan för att kunna sova ordentligt och det har visat sig vara riktigt bra för mig! Är inte längre paniskt rädd för att inte somna, jag har ju nåt som hjälper mig och som jag litar på. Det blir en positiv spiral och livet i övrigt känns lättare och lättare.
Mina första två mål är uppnådda, det första var att få inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet (dvs ha jobbat 6 månader) och det andra var att byta a-kassa. Nu återstår bara tillsvidareanställningen och högre lön. Det kommer jag fixa inom de närmaste månaderna. Så jag är så jäkla STOLT över mig själv och det arbete jag har lagt ner på att komma dit jag är idag.
Nu tar jag en dag i taget och fortsätter kämpa mot min panik och agorafobi som gör sig påmind varje dag men som blir lite lättare att leva med för varje dag som går.
På återhörande!
