Isoldes resa

Den här dagen har slagit alla rekord i hur fort den har gått, helt otroligt att tiden springer i väg när man sitter ensam och pular med sitt. Idag har jag äntligen hunnit lägga in telefonnummer i mobilen, skrivit ut pdf-dokument och massa andra småsaker som måste göras för att vardagen ska fungera.

Nu ska jag strax bege mig hemåt med en pärm under armen, det blir till att läsa en stund på balkongen när jag kommer hem. Det är ju SÅ mycket lättare att lära sig när man sitter bekvämt tillbakalutad i en baden-baden stol med en kaffekopp i näven och en kisse i knäet. ;-) (Finns en viss risk att man slumrar till en stund oxå...)

Men innan jag far hemåt ska jag förbi och hämta däcket som jag fick punktering på i helgen. Surprise liksom! Men det löste sig efter en stunds panik och några telefonsamtal till mina nära och kära.

Trevlig valborg!

Å jag mår så bra! Å jag är så lycklig! För jag har ett jobb jag trivs med och där jag känner mig trygg! Tänk att även jag kunde hitta en plats där jag blir accepterad för den jag är - trots mina brister!

Vill dansa, jubla och skratta! Livet är ju faktiskt underbart ibland!

Förmodligen kommer jag avveckla den här bloggen och börja med en annan öppen blogg där jag skriver om mitt arbete och livet i övrigt! Det känns som om jag fått ur mig allt jag ville få ur mig, en skön känsla faktiskt.

Må väl vänner!

Egentligen är det inte läge att sitta och blogga på jobbet ännu men jag måste bara slänga iväg en liten kortis!

Allt går bara fint! Hade en rejäl dipp när jag insåg att jag inte skulle klara av att åka 80 milen ToR med tåg som jag hade sagt att jag skulle göra i jobbet. Men efter en hel del beslutsångest så tog jag tjuren vid hornen och berättade för min arbetsgivare att under rådande omständigheter i mitt liv så klarar jag inte av det just nu men att jag KOMMER göra det lite längre fram!

Och jag förväntade mig det värsta - få sparken typ! Men det enda jag möttes av var nyfikenhet, förståelse och empati!  Hallelulja! I'm so happy!

Nu tänker jag ge 100% i det här jobbet och min agorafobi ska puts väck! Jag vill ut och resa jag med! Tjoho!

Ha en bra dag!

Igår kväll vid tiotiden när jag skulle lägga mig (var så trött att jag höll på att somna framför Sing-a-long på trean) så kände jag att det luktade bränt i min hall! Underligt tänkte jag och öppnade dörren och kände en ännu starkare lukt. Gick ner i trapphuset för att se om det kom nerifrån men lukten avtog. Kunde ganska snart konstatera att det var från grannen mittemot lukten kom. Tur det finns brevlådor att sniffa i säger jag bara!

Jag började ringa på  men ingen svarade! Gjorde det ett par tre gånger och när jag hörde att tv:n stod på hög volym så kände jag att måste ha hänt något! Mannen som bor där har alltid verkat underlig, man ser honom sällan och hans vänner verkar inte vara den mest prydsamma sorten om man säger så...

När inget hände så gick jag och hämtade grannen på nedre botten, han fick följa med som stöd då mannen mittemot är 1.90 lång och ser ut att väga 150 kg ... var lite orolig att han skulle blir arg på mig som stod och ringde på hans dörr mitt i natten! Därför stod vi nu båda två och ringde på och när inget hände började vi banka på dörren!

Då hände nåt. Lite rassel inifrån lägenheten och ut kommer en mycket, mycket medtagen man stapplades. Jag slänger mig på telefonen och ringer 112 för ut ur hans lägenhet kommer det massa rök. På räddningstjänsten ber de oss ta  ut mannen i friska luften men han vägrar (när jag pratar med honom känner jag att han stinker sprit)! Grannen öppnar således fönstren i trapphuset och vi lyckas hålla mannen utanför lägenheten efter att vi stängt dörren.

Väntan.

Snart kommer det ambulans, brandkår och polis. De gör en rökdykarinsats och kan snabbt konstatera att det rör sig om en torrkokning. Grannen har helt enkelt glömt en stekpanna med lite korvar i och de är nu allt annat än ätbara.

Han har helt enkelt blivit så full att han somnat och låtit plattan varit igång! Med fara för att hela jäkla huset ska brinna ner!

Det hela var över på en 40 minuter och efter att ha blivit förhörda av polis så var det bara att försöka lugna ner sig igen! Vilken jäkla dag säger jag bara. Först exploderar en silo i hamnen mitt framför ögonen på oss och detta.

Den här händelsen har lärt mig två saker, jag har fått ytterligare bevis för att jag i en svår situation lyckas behålla lugnet. Det är ju helt otroligt, ett möte kan få  mig att pumpa adrelanin för fullt men vid en befarad brand är det hur lugnt som helst och jag fungerar så bra!

Det andra som jag lärt mig är att jag saknar min L som är min särbo just nu och tidigare sambo. Det var svårt att gå och lägga sig ensam utan att ha någon att diskutera med...men jag fixade det! Och nu har jag hoppat upp ett snäpp till på Självförtroendeskalan!

Ha en skön händelsrik(!) söndag!

OJ så länge sen jag skrev ett inlägg nu. Men jag är förlåten för det har sina skäl - har ju börjat jobba!

Och det går bra!

Är så fruktansvärt glad för det, eller ska jag vara uppriktig har inte de riktiga glädjekänslorna kommit än för min kritiska hjärna bara väntar på Misslyckandet eller Uppdagandet att jag är en bluff! Men den rösten blir faktiskt allt lägre, helt enkelt därför att jag är så förbannat trött på att lyssna till den!

Jag har jobbat i 2 veckor nu och det är inga problem att jobba heltid, nåt som jag oroat mig en del för. Det går! Mornarna är dock jobbigast, när hela dan ligger framför mig och jag inte vet vad som väntar liksom. Men det går bättre och bättre. Snart kommer de känslorna vara ett minne blott!

Det måste de vara.

Känner mig väldigt stolt och duktig, första gången på länge faktiskt som jag har en känsla av att ha åstadkommit något bra med mitt liv. Arbetet är något av ett drömjobb och arbetskamraterna helt fantastiska. Speciellt J som med sin jordnära attiyd och smittande skratt får mig att känna mig så otroligt trygg! Som om jag inte har något att frukta!

Detta är värt att kämpa för och när jag får impulsen att dra hem och lägga mig i sängen och stirra på väggarna så känner jag bara neeeej, jag vill inte det. Been there done that. Jag kan lika gärna sitta på jobbet och må pyton ett tag och lära mig att det passerar!

Mötena är värst. När man inte kan komma undan om man behöver liksom. Som idag när vi satt 12 personer runt ett bord och alla skulle svara på en fråga, jag var sist och hjärtat började banka allt hårdare, handflatorna blev svettiga och jag kunde inte sitta still. Ville fly undan. Det skrämde mig inte att prata i grupp utan det som skrämde var att jag inte kunde komma undan (i praktiken är det bara att gå ut genom dörren men rädslan för att uppfattas som konstig och avvikande är stor). Men jag satt där och lät känslorna komma, och jag lät dem även gå!

Jag klarade det! Efteråt var jag alldeles darrig av adrelaninet men jag tog mig igenom det. Dessutom märkte inte en kotte vad jag just känt.

Senare så återkom känslan vid ett annat möte men då fick det vara nog och jag kände bara kom an då! Sätt igång skiten så jag blir av med det. Men inget hände.

Jag är på väg nu! Mot en ny framtid! Ångesten ska inte få segra, jag vill bli fri!

Ha en trevlig helg!

ps. Jag slutade med pillren...orkade inte må så dåligt nu när jag börjat ett nytt jobb. :/

Angående min medicin så ökade jag dosen igår och genast så blev jag supernervös, tyvärr blir det en ond spiral eftersom jag blir rädd att det ska gå ut över mitt nya jobb som jag fått. Har bara varit där en vecka och vill inte sabba det på något vis, men som jag mådde igår kändes det inget vidare. Nu vet jag inte hur jag ska göra, kanske vänta lite tills jag jobbat in mig? Eller byta medicin för de jag har pratat med har inte känt någonting när de börjat!

Jag vet ju att man kan bli sämre i början men vet inte om jag orkar med det just nu...

Beslutsångest!

Eftersom jag påbörjat en behandling med Citalopram så känns det aktuellt att skriva om min erfarenhet av mediciner under tiden som jag haft mitt paniksyndrom.

När jag fick min första panikattack vintern 2001 så ville jag av någon anledning absolut inte äta mediciner. Dagen innan jag skulle till min doktor för utvärdering så var jag på en behandling hos en mycket god vän som då jobbade med alternativa behandlingsmetoder. Det jag fick då var en kraniosakral behandling vilket gav mig hopp om att klara mig utan några kemiska preparat. Jag ska tillägga att min behandlare varierade healing med kraniosakralterapi beroende på vad som behövdes.

Vad kraniosakral terapi är kan ni läsa om här. Under cirka 1½ år gick jag regelbundet på behandlingar och de hade en fantastisk effekt på mig. Dels hade jag underbara (och tidvis otroligt jobbiga) upplevelser och varje gång kände jag mig stärkt och redo att möta ångesten jag bar på.

Samtidigt så lärde jag mig att slappna av och meditera med hjälp av Lars-Eric Uneståhls kassetband (ja, det var freestyle som gällde då...). Jag kan varmt rekommendera alla hans cd:s för alla som är intresserade av mental träning.  Använder hans cd "Mental träning vid ångest, oro och panikattacker" nästan dagligen.

På något vis så fick jag ihop tillvaron på det här viset, var bara sjukskriven i 3 månader otroligt nog och sedan började jag plugga igen. Men mina studier drog ut avsevärt på tiden så min sjukskrivning doldes i studietiden kan man nog säga. Hade jag varit ute i arbetslivet så hade mitt tillfrisknande förmodligen sett annorlunda ut. Då hade jag nog blivit tvungen att ta itu med saker och ting snabbare än jag gjorde som student.

Att studera innebär att man lever ett väldigt fritt liv och det är inga problem att lägga upp dagarna efter dagsformen, har man haft en ångestfylld natt är det lätt att hoppa över en föreläsning eller tenta...i mitt fall fick jag kraftig tentaångest och eftersom jag inte nyttjade vare sig lugnande eller sömnmedel hoppade jag således över en hel del tentor när jag haft en vaken natt med ångest. Beslutet att inte gå till tentan gav mig en omedelbar lättnad och jag somnade som en stock så fort jag beslutat mig för det. Ångesten försvann som genom ett trollslag.

Nu kan ju vem som helst inse att detta blev en ond cirkel med en hel del förväntansångest inför tentorna, ju närmare datumet för tentan kom desto starkare blev oron för att inte somna. Jag minns så väl att detta började innan jag fick min panikångest och innan jag visste var ångest var. Då kändes det som om dessa känslor kom "från ingenstans" och tog över mig, maktlösheten var enormt stor! Just att inte veta vad det rörde sig om och inte ha en aning om hur man skulle hantera det - det var otroligt tungt och jag inser att jag led av en konstant oro (som jag senare har förstått varit GAD).

Vid ett tillfälle fick jag sömnmedel utskrivet för att klara av att somna inför tentorna men jag kunde inte ta dem. Försökte men kroppen fick impulsen att genast kräkas upp dem av rädsla för vad som skulle hända med mig. Att ha kontroll är oerhört viktigt för någon som lider av ångest och en av orsakerna till att ångesten uppstår. Det säger sig självt att man inte kan ha kontroll på allt i livet men det var just det jag försökte ha! Därför kom paniken till slut i samband med stark utmattning.

Nåväl, jag pluggade och kämpade med paniken så gott jag kunde. Hade lite kontakt med psykiatrin men ansågs för frisk och för medveten om problematiken så jag togs aldrig på allvar. Ibland kan det ha sina baksidor med att vara påläst eftersom man lätt uppfattas som en person som har mer kontroll än vad som egentligen är fallet. Samtidigt kände jag att vården inte kunde ge mig det jag behövde - det fick jag helt enkelt skaffa mig själv!

Jag är tacksam för den kurator jag gått hos, det har varit trevligt att ha någon att prata med liksom man pratar med sina vänner! Men i kampen mot ångesten så har jag i stort sett varit helt själv.

Första året så använde jag mig i stort sett bara av avslappning och Neval för att hantera min ångest. Vilket gjorde att jag hade långa utdragna ångestattacker som gjorde mig totalt utmattad. Själva attacken kanske inte pågick i mer än 20 minuter men efterdyningarna kunde vara i dagar. Adrenalinpåslaget var enormt och jag gick runt med hjärtklappning mer eller mindre jämt. Minsta lilla ljud och jag fick hjärtat i halsgropen! Minns att telefonen skrämde slag på mig åtskilliga gånger...

Jag hade nerverna utanpå kan man säga. Men ändå skulle jag inte ha några mediciner. Så här i efterhand så förstår jag inte vart den kraften kom ifrån!

Efter kanske 1½ år så började jag använda Stesolid när attackerna kändes alltför påfrestande, jag började tröttna på att må dåligt och var beredd att ta risken att få alla biverkningar som stod i FASS (givetvis hade jag lusläst den innan och givetvis fick jag panik så fort jag tagit den minsta lilla tablett). Hade fått 2 mg tabletter av min läkare redan 2001 men inte ens öppnat burken. Men en dag gjorde jag det och delade den i tusen bitar och tog den minsta. Reaktionen blev direkt att jag kräktes upp den! Sådär höll jag på tills jag till slut lärde mig lita på att jag inte dog så fort jag tog en Stesolid.

Idag använder jag 5 mg tabletter och oftast så delar jag den och får en bra effekt! Under de 4 år som jag använt Stesoliden vid behov så har jag inte behövt gå upp i styrka eftersom jag använder dem så sällan. Visserligen tror jag att allting har ett syfte i livet men ibland önskar jag att jag tog en tablett redan i början för att få lite vila från den oro och ångest som jag bar med mig konstant och som gjorde att jag utvecklade paniksyndrom.

När jag lärt mig använda Stesoliden så kunde jag lättare ta mig utanför dörren - utan rädsla för att få en panikattack bland folk. Med en Stesolid i fickan så kunde jag börja promenera runt kvarteret, jag kan skratta åt det nu men då var det riktigt jobbigt att ta sig ut. Hade alltid mobilen fulladdad utifall jag skulle behöva ringa 112 någonstans på vägen för jag trodde allvarligt talat att jag kunde ramla ihop och dö närsomhelst.

Så började jag min resa tillbaka. Sakta men säkert återvann jag lite av det jag förlorat. Nu levde jag tyvärr i en ganska tung levnadsituation med studier som jag inte kände ledde någonstans, jag tappade tron på mig själv och såg inget slut - trodde inte jag skulle få någon examen. Jag blev nog deprimerad helt enkelt och min GAD fick fritt spelrum. Samtidigt så hade jag och min sambo det tungt och han blev väl i viss mån deprimerad även han. Något som jag tog på mig ansvaret för. Sådär höll det på...

...och samtidigt var jag tungen att ta itu med min egen ångest och försöka bli frisk. Det är nog det svåraste och mest karaktärsdanande jag gjort i hela mitt liv. Under den här tiden så blev jag den person jag var ämnad att bli, jag har fått andra värderingar i livet och utforskat sidor som jag inte visste jag hade.

Har läst mycket böcker om andlighet, om andevärlden, om healing, om personlig utveckling, om religion, om människor med fantastiska förmågor och alla har de gett mig något. De har dykt upp i mitt liv just när jag behövt dem som bäst vilket bekräftar ordspråket "Läraren kommer när lärjungen är redo."

Hela mitt liv efter att jag fått min sjukdom har varit en resa i lärdomar, om mig själv, om livet och Kraften som vi alla har tillgång till. En del kallar det Guds kärlek andra Universell energi. Det spelar inte mig någon roll vilket - jag vet att den finns där och åkallar den varje dag.

Nåväl, tillbaka till medcinerna. Jag har som sagt alltid haft svårt för mediciner men nu känner jag att jag vill prova ett SSRI preparat. Anledningen till det är att jag ser återkommande mönster i mitt liv som jag har svårt att bryta! För mig handlar det inte om att döva känslor utan för mig handlar det om att få lite hjälp på traven att ta mig igenom det sista som återstår för att jag ska komma in i den positiva spiral som sedan kommer se till att mediciner inte behövs!

Mina problem att sova inför tentorna "spred" sig till andra områden i livet och snart så försvann lusten att göra det minsta lilla - jag kunde ju inte veta om jag skulle få sova! Ibland försökte jag Stesolid men mängden jag tog var förmodligen för liten för att ge nån verkan, det tog flera år innan jag kunde ta en mängd som gav resultat på en gång! Oftast så somnade jag av ren utmattning framåt morgontimmarna när jag gett upp hoppet om att kunna genomföra det som väntade dagen efter.

Så för mig har det faktiskt varit en framgång att lära mig ta Stesoliden så det ger en omedelbar lindring! Idag vet jag att jag det inte bara är en nackdel att ta mediciner, de kan faktiskt hjälpa en! Eftersom Stesolid tillhör klassen bensodiazer som ju är beroendeframkallande vill jag inte använda dem mer än nödvändigt. Nu när jag är ute i arbetslivet ställs det större krav på mig, jag måste till exempel kunna ta mig hemifrån i större utsträckning och även åka kommunalt! För att lättare klara av det så har jag börjat så smått med Citalopram.

Jag tror att bara jag kommer ur gamla tankesätt och jag får tillbaka självkänslan och självförtroendet så kommer jag inte behöva några piller! Men för att komma dit lite snabbare så vill jag prova detta. Har trots allt brottats med det här nu i 5 år och mycket har hänt men saker kvarstår. Så i sann tablettfobiker anda har jag delat tabletterna i tusen bitar och tagit så mycket jag tordats.

Idag har jag nog fått i mig 3-4 mg och tycker mig känna mig nervösare än någonsin. Är lite rädd att det ska gå ut över mitt nya jobb så ingen doshöjning kommer ske så länge jag känner så här. Måste kunna hantera det utan att stoppa i mig Stesolid. Jag tar en dag i taget så får vi se hur långt jag kommer...

En sak är säker, jag är redo att göra allt som står i min makt för att bli frisk igen. Om det innebär att äta piller under en kortare period då gör jag det! För jag vet att det bara är tillfälligt och ett sätt för mig att komma på benen igen. För gott.

Detta blev långt, hoppas ni orkade läsa! :-)

ps. Något annat som hjälpt mig otroligt mycket är s.k. TFT behandlingar - faktiskt har de hjälpt mig mer än något annat när det gäller att reda ut gamla känslohärdar och rädslor!

Här har ni en lycklig Isolde! Har nu jobbat två dagar på mitt nya jobb och det känns precis rätt. Det känns sådär så man längtar tills nästa dag så man får lära sig massa nytt igen! Tänk att ett arbete kan vara roligt! Har alltid sett det som ett nödvändigt ont för att klara livhanken och mina tidigare jobb har onekligen känts så.

Men tänk att min förra chef som kallade mig för teknisk inkompentent och andra mindre smickrande saker kan stoppa upp de orden nånstans för DETTA KLARAR JAG!! Och jag kan göra det BRA!! Fy för gamla stofiler till chefer som inte kan ta kritik och som behandlar en nyanställd och nyexad ingenjör på det viset som Mr M gjorde.

Men nu är det är nästan så jag måste nypa mig själv, tänk att jag äntligen har hamnat rätt! Bland folk som uppskattar samma saker som jag och som behandlar mig som människa och inte maskin. FANTASTISKT!!

Visst, jag är fortfarande nervös. Och jag hade en fruktansvärd ångest inför första dagen, sov inte mycket den natten kan jag säga. Men denna gången "gav jag inte upp" mitt i natten som jag brukat göra dvs säga till mig själv att jag skippar att göra det som jag tänkt och ställer in det så jag får sova istället. Jag kom iväg, halvdöd, men jag gjorde det!

Sen är mina tankar ofta på annat håll när jag pratar med någon, jag oroar mig för att få panik mitt i ett möte t.ex. men jag låter ångesten finnas där, känner hjärtat bulta men låter det vara. Har en Stesolid i fickan och behöver jag så lägger jag den bara under tungan och den verkar direkt! En trygghet som gör att jag kan slappna av lite lättare.

Men jag har bestämt mig nu. Oavsett hur mycket ångest jag kommer ha på nätter eller dagar så ska jag fixa detta för det är så vansinnigt roligt. Så jag är redo att gå i närkamp med mina spöken.

Hoppas det kan inspirera någon därute!!

Kram på er.

ps. Första dagen skålade vi i champange för att fira min ankomst! Inte dåligt va? ;-)

Tjoho! Nu känner jag mig ännu duktigare efter veckans bravader, i vanliga fall lägger jag aldrig några utmaningar dagarna för mens eftersom jag är mycket känsligare då. Men tydligen hade den bestämt sig för att komma lite tidigare och därför förstår jag nu ännu bättre vart min rädsla kom ifrån i veckan när jag skulle åka tåg.

Feel's good! Alltid skönt att känna igen mönster i tillvaron.

Så nu blir det frukost, värktablett och sen lite mera sömn. Inte helt fel! Ganska mysigt faktiskt att kliva upp upp kl 6 när ingen granne är vaken ännu, fåglarna sjunger som tokiga ute och solen är precis på väg att gå upp.

Det ska bli en bra dag det här med! Ska träffa särbon och hoppas på att få lite energi att leva på i veckan som kommer.

Mera utmaningar i veckan:

1. Cyklade långt, längre än jag någonsin gjort. Dels kändes det skönt för kroppen och dels för psyket eftersom jag är så van att ta mig fram med bil har den varit min stora trygghet - snabbt hem liksom! Med cykeln krävs det både energi från min sida och förmåga att hitta hem igen på alla snåriga cykelbanor. ;-)
Ångestskala (1-10): 4

2. Åkte bil på E18 trots nervositet - tänk om jag får panik i bilen vad gör jag då? Ångestskala (1-10): 3