Att resa sig om och om igen.
Jag är trött. Så vansinnigt trött.
I fredags efter att ha rest mig upp ur soffan väldigt hastigt blev jag yr som jag aldrig varit förr. Det snurrade och snurrade, blev rädd och ringde hem till mamma men ingen som svarade...ringde en gång till men inget svar nu heller. Rummet gungande, rädslan för att ramla ihop på golvet växte sig större - vad händer med katterna om ingen hittar mig? minns jag att jag tänkte...Det snurrade allt mer, marken försvann under fötterna och jag blev så fruktansvärt jävla rädd att jag ringde 112. Andra gången i min "panikkarriär" som jag gjort det.
Efter några minuters yrsel kom hjärtklappningen och jag la ihop ett och ett - panikattack. Fick prata med en sköterska och jag talade om läget, jag har panikångest och jag tror jag dör nu. Ta hand om katterna tänkte jag. Hon undrade om det fanns någon hon kunde ringa åt mig. Jo, grannen.....men nej, de hade hemligt nummer. Ok, tänka, tänka. Kissnödig, måste kissa kunde sköterskan möjligen stanna kvar om jag hasade mig upp på toaletten? Jodå, det gick bra. Försökte resa mig ur sängen men kunde inte. Fanns inget fäste under fötterna. Ramlade ner i sängen igen. Ska det aldrig sluta snurra? Nu pinkar jag på mig minns jag att jag tänkte. När ambulansen kommer ligger jag här som ett kolli i min egen avföring.
Sen logiken, det är panik. Jag dör inte. Det är inte farligt. Att det känns som om jag gör det har inget med verkligheten att göra. Att tänka logiskt är oerhört svårt i en sån situation och kräver all viljestyrka man kan uppbåda. Det är så påfrestande att ha en panikattack att man är fysiskt utmattad i en dag (ibland flera) efteråt. Hormornerna som strömmar i kroppen tar tid att bryta ner så även om en attack bara varar i 20 min består effekterna i timtal.
Det gick bra till slut. Min pappa kom över och torkade tårar, kramades och pratade. Nåt vi inte gjort på 20 år så det var oerhört känslosamt och varje gång jag tänker på den här händelsen så tvingar jag mig att se det positiva i det - jag fick kontakt med min pappa igen på ett helt nytt sätt.
Men det är svårt. Den här veckan har varit så tung. Rädslan sitter i och min hjärna arbetar konstant (under tiden jag är på jobbet) med att framkalla olika skräckscenarior för vad som skulle hända om jag blir yr på jobbet.
Yrsel är något jag haft väldigt lite och därför har jag haft stora problem med att vänja mig vid att hantera det på ett bra sätt. Varje ny grej måste gå igenom samma process innan man lärt sig ett sunt och bra sätt att hantera den.
Så jag är trött. Fruktansvärt trött. Varje kväll när jag kommer hem så är drar jag en lättnadens suck och sjunker djupt ner i soffan. Det känns som om jag raserat all den trygghet jag byggt upp på jobbet under de här månaderna och jag avskyr den känslan. Det känns så orättvist och meningslöst. Varför ska jag dras med de här problemen? Varför kan de aldrig ta slut? Just när man känner att man fått fast mark under fötterna så PANG!
Ibland tror man att orken är slut. Ibland tror man att livet saknar mening. Ibland tror man att man aldrig kommer bli frisk(are).
Det är då man måste resa sig om och om igen. För ingen annan gör det åt en.
Så nu får jag återigen utmana rädslan i att lämna hemmet trygga vrå och återigen bygga upp mitt självförtroende utanför mina 67 kvm. Den som aldrig haft en panikattack kan aldrig förstå vilket jobb det är, vilken kraft det krävs och vilket mod man måste ha.
Mina tankar går till alla er som kämpar med era problem, som inte ger upp för vi måste ju trots allt göra vårt bästa av våra liv. Ni är mina idoler.
Show must go on.
I fredags efter att ha rest mig upp ur soffan väldigt hastigt blev jag yr som jag aldrig varit förr. Det snurrade och snurrade, blev rädd och ringde hem till mamma men ingen som svarade...ringde en gång till men inget svar nu heller. Rummet gungande, rädslan för att ramla ihop på golvet växte sig större - vad händer med katterna om ingen hittar mig? minns jag att jag tänkte...Det snurrade allt mer, marken försvann under fötterna och jag blev så fruktansvärt jävla rädd att jag ringde 112. Andra gången i min "panikkarriär" som jag gjort det.
Efter några minuters yrsel kom hjärtklappningen och jag la ihop ett och ett - panikattack. Fick prata med en sköterska och jag talade om läget, jag har panikångest och jag tror jag dör nu. Ta hand om katterna tänkte jag. Hon undrade om det fanns någon hon kunde ringa åt mig. Jo, grannen.....men nej, de hade hemligt nummer. Ok, tänka, tänka. Kissnödig, måste kissa kunde sköterskan möjligen stanna kvar om jag hasade mig upp på toaletten? Jodå, det gick bra. Försökte resa mig ur sängen men kunde inte. Fanns inget fäste under fötterna. Ramlade ner i sängen igen. Ska det aldrig sluta snurra? Nu pinkar jag på mig minns jag att jag tänkte. När ambulansen kommer ligger jag här som ett kolli i min egen avföring.
Sen logiken, det är panik. Jag dör inte. Det är inte farligt. Att det känns som om jag gör det har inget med verkligheten att göra. Att tänka logiskt är oerhört svårt i en sån situation och kräver all viljestyrka man kan uppbåda. Det är så påfrestande att ha en panikattack att man är fysiskt utmattad i en dag (ibland flera) efteråt. Hormornerna som strömmar i kroppen tar tid att bryta ner så även om en attack bara varar i 20 min består effekterna i timtal.
Det gick bra till slut. Min pappa kom över och torkade tårar, kramades och pratade. Nåt vi inte gjort på 20 år så det var oerhört känslosamt och varje gång jag tänker på den här händelsen så tvingar jag mig att se det positiva i det - jag fick kontakt med min pappa igen på ett helt nytt sätt.
Men det är svårt. Den här veckan har varit så tung. Rädslan sitter i och min hjärna arbetar konstant (under tiden jag är på jobbet) med att framkalla olika skräckscenarior för vad som skulle hända om jag blir yr på jobbet.
Yrsel är något jag haft väldigt lite och därför har jag haft stora problem med att vänja mig vid att hantera det på ett bra sätt. Varje ny grej måste gå igenom samma process innan man lärt sig ett sunt och bra sätt att hantera den.
Så jag är trött. Fruktansvärt trött. Varje kväll när jag kommer hem så är drar jag en lättnadens suck och sjunker djupt ner i soffan. Det känns som om jag raserat all den trygghet jag byggt upp på jobbet under de här månaderna och jag avskyr den känslan. Det känns så orättvist och meningslöst. Varför ska jag dras med de här problemen? Varför kan de aldrig ta slut? Just när man känner att man fått fast mark under fötterna så PANG!
Ibland tror man att orken är slut. Ibland tror man att livet saknar mening. Ibland tror man att man aldrig kommer bli frisk(are).
Det är då man måste resa sig om och om igen. För ingen annan gör det åt en.
Så nu får jag återigen utmana rädslan i att lämna hemmet trygga vrå och återigen bygga upp mitt självförtroende utanför mina 67 kvm. Den som aldrig haft en panikattack kan aldrig förstå vilket jobb det är, vilken kraft det krävs och vilket mod man måste ha.
Mina tankar går till alla er som kämpar med era problem, som inte ger upp för vi måste ju trots allt göra vårt bästa av våra liv. Ni är mina idoler.
Show must go on.
Kommentarer
Trackback
