Isoldes resa

Jag har kommit in i fas när jag börjar tröttna på mina rädslor, eller rättare sagt tröttna på min oförmåga att hantera dem! Att gå emot dem även om det känns jobbigt. Istället så vänder jag dem bara ryggen och tänker att en annan dag...då ska jag ta itu med dem. Bara det att den där dagen kommer aldrig när allting känns så otroligt mycket lättare att problemet knappt är ett problem.

Snarare blir det bara värre. Precis som jag skrev nedan, att oförmågan att hantera rädslan är så mycket jobbigare än det som orsakar den.

Så sant! Varför kan det då inte gå in i min vettlösa hjärna som jag just nu bara vill plocka ur och skicka på skroten?!

Låt mig ta ett exempel.

För en tid sedan så fick jag ett jobberbjudande, mitt drömjobb! Ett jobb (som jag skrivit om tidigare) som inte kräver en massa i början utan där jag faktiskt får tid att lära mig. Tilläggas kan att det första jobbet jag hade var tvärtom, det var bara ge gärnet till 110% från start som konsult, utan handledning, utan introduktion. Skräp!

Nåväl, det här jobbet är alltså PRECIS det jag letar efter. Men vad gör min hjärna då? JO! Hittar på ett PROBLEM! Såklart, för livet ska väl inte vara helt utan ångest heller! Kom ihåg att livet är en kamp liksom. (Hörs ironin?)

Vad var då problemet? Jo, helt plötsligt så är jag rädd för att åka tåg långt! Visst, det har att göra med att min bekvämlighetszon förmodligen bara sträcker sig max 15 mil i en radie kring min hemstad. Det är ungefär så långt jag rört mig under de här åren sen jag fick min panikångest. Men samtidigt så har jag alltid älskat att åka tåg!

Tanken var att jag skulle åka 8 timmars tåg tur och retur under samma dag. Min stackars hjärna gav ju stora Alarmet, passa dig detta är farligt - jättefarligt! Tänk om du får panik på tåget och tänk om du måste kliva av! Helt sanslöst att jag tänker så eftersom jag i 2 års tid regelbundet pendlade med tåg. Visserligen bara 2 timmar ToR men ändå.

Senare så ordnade det sig så att jag slapp åka så långt och bara behövde bege mig till huvudstaden istället. En baggis! Dit har jag ju åkt med tåg MILJONER gånger. Men nejdå, så lätt ska jag inte komma undan tycks min hjärna tänka. Är det inte minsann så att du kan få panik på det tåget oxå?! Jo....tänker jag i ett svagt ögonblick...det kan jag ju...

...och så är spiralen igång. Så nu har jag faktiskt lyckats göra mig själv rädd för något som det visserligen var ett tag sedan jag gjorde men ändock har klarat av! Och njutit av! Åka tåg är ju underbart!

Varifrån kommer då den här rädslan som tydligen kan slå sina klor i mig så lätt just nu. Och varför just nu?

Jag tror det beror på följande faktorer:

1. Att jag befinner mig i en livssituation där allting har ställts på ände, jag har blivit särbo och därmed ensam ansvarig för mitt liv, mitt leverne och mina problem.

Mottanke: Det har ju gått jättebra den här tiden, min självkänsla har ökat med 100% och det blir bara bättre! Och särbon finnns ju kvar, kärleken lever! Och så här motiverad att bli av med mina problem har jag aldrig varit.

2. Självkänslan är inte riktigt vad den borde ännu, jag tror inte jag kan hantera alla situationer som uppstår i livet. D.v.s. de panikattackar som jag tror jag ska få men aldrig har fått...

Mottanke: Minns inte att jag fått en panikattack ute, det har varit nära men det har aldrig gått så långt. Och jag har ju mina piller att ta till om det krisar, så jag har ju INGET att vara rädd för. Det är bara känslominnet som finns kvar i kroppen.

3. Rädsla för att misslyckas igen, det gick ju åt skogen förut med jobbet så varför inte nu?

Mottanke: Det var inte bara mitt fel att det förra jobbet misslyckades, jag fick fel information och jag inser nu att chefen gjorde mig en stor otjänst som satte mig på ett alldeles för svårt uppdrag. Visst var det så att jag inte fungerade maximalt men under normala omständigheter hade det gått över snabbt.

Dessa faktorer varierar med dagsformen och förmodligen så blir det såhär när alla tre är på maxnivå i ångestskalan. Andra dagar så känns livet mycket lättare och hade förslaget om att åka tåg kommit då istället hade nog utgången blivit en annan.

Vad ska jag då göra åt problemet?

Eftersom jag sovit dåligt ett par dagar (har madrömmar om att det tar slut med särbon) så tänker jag ta det lugnt idag, min plan är att ta med mig fika och sätta mig på stationen och titta på tågen! Bara titta! Tänker inte ens ha i bakhuvudet att ta ett tåg utan ska bara sitta där och känna in stämningen. Tar med min bok om rädslor som jag läser igenom för andra gången och ska sitta i solen och njuta. Kanske köper jag mig en chaite på stationen.

Där ska jag sitta minst en timme. Så långt tid det tar att åka till Stockholm härifrån.

Jag börjar så.  Fan så trött jag är på det här.

ps. Om ni undrar hur jag kom till Stockholm för att prata om jobbet? Jo, lilla mamma ställde upp och skjutsade. Så bra gick det. Tack mamma, love u.

Har en bra dag idag, har avslutat något som jag jobbat på väldigt länge, drygt ett år faktiskt , och nu känns det bra att kunna släppa det. Bra jobbat! *klappar mig själv på ryggen*

Igår ramlade jag över en bok igen, jag brukar göra det just när jag behöver lite extra vägledning i livet. Den heter "Känn rädslan och våga ändå!" och är skriven av en amerikan vid namn Susan Jeffers. Hon förklarar att alla människor känner rädsla så fort de gör något som befinner sig utanför deras bekvämlighetszon. Skillnaden mellan de som vågar och de som inte gör det är inte själva rädslan utan hur man hanterar det faktum att man är rädd!

Det var en liten väckarklocka för mig eftersom jag ofta tänker att min rädsla hänger ihop med min sjukdom! Jag har tänkt att bara jag blir bra från min ångest så kommer allting ordna sig av sig självt...jag trodde jag skulle sluta känna rädsla när jag var frisk.

Så fel jag hade. Nu inser jag ju att så länge man utvecklas så känner man rädsla! Det är ett sunt tecken på att man förändras och utvecklas helt enkelt!  Nu när jag insett att rädslan faktiskt inte på något magiskt sätt kommer vara borta en dag så känns det lättare att ta itu med sådant som skrämmer mig!

Nu ska jag lära mig hantera min rädsla istället för att försöka undvika den.

Att undvika saker förvärrar bara själva känslan av att inte kunna hantera det som sker i livet. Det har varit centralt i min ångest, att inte kunna klara mig själv. I boken står det just att alla rädslor i grunden handlar om att man tvivlar på sin egen förmåga att hantera de situationer man fasar för. Jag klarar det inte.

Så rätt hon har. Där föll polletten ner för mig. Känns faktiskt lite som en befrielse, att jag inte behöver bli kvitt min rädsla innan jag kan utsätta mig för det som skrämmer mig. Det är ju faktiskt mänskligt! Det är inte bara sprunget ur min ångestsjukdom!

Jeffers beskriver i sin bok fem sanningar om rädsla:

1. Rädslan kommer aldrig försvinna så länge du fortsätter att växa.
2. Det enda sättet att komma över rädslan är att göra det man är rädd för.
3. Det enda sättet att få bättre självkänsla är att utsätta sig för det man fasar.
4. Det är inte bara jag som upplever rädsla på  okänd mark, alla andra gör det också.

Och till sist den som träffade mig rätt i bröstet, som en projektil av insikt.

5. Att ta sig igenom rädslan är mindre skrämmande än att leva med den underliggande rädsla som kommer av en känsla av hjälplöshet.

Touché!

Den hjälplöshet och vanmakt jag har känt  de senaste åren har nog varit det allra,allra tyngsta för mig att bära. Att inte ha någon egen inkomst, att låta sambon stå för alla beslut, att inte göra något på egen hand, att ha ett evigt spinnande hjul med negativitet i huvudet, att känna att studierna aldrig tar slut...

Allt det gjorde att jag tappade självkänslan totalt. Tappade lusten att leva.

Men livet vänder nu.

Sen jag blev ensam har jag sakta men säkert återerövrat min självkänsla, är inte framme än men vissa stunder kan jag känna en djup frid inombords. Något jag inte känt på evigheter, om jag någonsin gjort det! Jag tänker göra allt som står i min makt att få uppleva den friden konstant. Om jag fortsätter ta för mig av livet kommer jag bli en hel människa igen - jag vet det nu.

Och det bästa av allt, jag kan acceptera mig själv och de problem jag har nu. Mitt liv har inte varit lätt och därför är det OK att vara som jag. Faktiskt.

Trevlig helg!

ps. Boken finns att köpa på Bokus.com för en struntsumma - jag blev rånad igår! 125 bagis fick jag ge!
http://www.bokus.com/b/9153418727.html

Ååå, det är underbart. Solen skiner igen. Det är bara att suga i sig när den väl är framme, vem vet snart kan snön vara här igen men då förhoppningsvis bara tillfälligt.

Igår var jag och hälsade på dem jag ska jobba med framöver, två lugna, metodiska karlar med mycket humor! De står för erfarenheten och jag står för ungdomligheten kan man väl säga. Det känns helt annorlunda nu jämfört med de två första jobben jag hade. Då hade jag ingen handledning what-so-ever och inser nu att det faktiskt inte var mig det var fel på! Jag hamnade fel eftersom jag hade sån panik med att skaffa jobb, hann inte känna efter helt enkelt. Då visste jag inte heller att det faktiskt finns människor som mig därute! Så självklart kastar man sig in i första bästa jobb. Mot bättre vetande.

Nackdelen med att göra misstag är att man blir lite bränd, det krävs kraft och mod att försöka igen och igen. Man måste tänka bort allt som kan gå fel och fokusera på att lyckas, att komma över de hinder som tidigare känts oövervinnerliga. Fördelen med att göra misstag är att man lär sig vad som är viktigt för en själv, vilka arbetsuppgifter man vill ha och med vilken typ av människor man vill arbeta med.

Nu finns det dock ingen annan väg att gå. Jag vill hitta min plats i arbetslivet, det är dags nu helt enkelt. Idag skickar jag in anställningspapprena och hoppas på att få dem signerade av chefen och sen kör vi...

Rock'n roll!

Träffade Honom...underbart. Det finns hopp och jag är så kär! Visst finns där saker som vi måste jobba på men personkemin går inte att ta miste på.

Upp o ner, upp o ner!

Min tillvaro de senaste åren har varit en kamp. En kamp för överlevnad helt enkelt, för att övervinna panikångesten, för att slutföra studierna och för att få ekonomin att gå ihop.  En kamp för att få avklarade kurser i skolan, för att få pengar från CSN, för att övertyga min älskade om att allt ska bli bra. Allt i mitt liv blev prestation, från mina studier till mitt förhållande.

För drygt 1½ år sedan skulle jag ut i arbetslivet och upptäckte att jag inte klarade av att jobba heltid. Det var som om jag fick lära mig att springa igen, länge hade jag bara krupit fram i livet men nu förväntades jag kunna springa fem mil med en kondition som en halvdöd. Det blev en chock.

Sakta men säkert har saker och ting fallit på plats, jag har gått på flera nitar och gjort misslyckanden. Något som jag fasat för i hela mitt liv - att misslyckas. Men kanske är det just därför jag gjort dessa erfarenheter? Nu känns inte det som en "big deal" längre och därmed är det lättare att faktiskt komma till skott och försöka! För nu VET jag att det alltid finns lösningar, livet är inte svart eller vitt som jag så länge har trott.

Samtidigt som jag fick min panikångest så blommade min GAD ut, dvs Generaliserad Ångest och den har nog följt mig genom hela livet. Inte förrän paniken kom och jag fick rannsaka mig själv insåg jag att de gånger jag mått dåligt i min tonår förmodligen inte var vanlig deppighet utan helt enkelt ångest! Den insikten var både frigörande och tung.

Läs mer om panikångest här.

Läs mer om GAD här.

Jag har fortfarande en del av det här kamp tänkandet kvar, det slog mig idag när jag såg min rubrik på bloggen! Fastän min situation så dramatiskt förändrats så ser jag livet som en kamp! Tänk om jag kunde se det som en spännande resa istället för något nödvändigt ont? Tänk om det är så att mitt nya jobb är fantastiskt roligt! Och givande! Tänk om jag träffar massa trevligt folk! Då blir det ju ingen kamp att börja jobba! Då tror jag att rädslan för att inte somna på kvällarna (som kommer av tentaångest) försvinner av sig själv! Likaså med alla andra rädslor jag bär med mig.

Tänk om jag går hem från jobbet och längtar tills nästa dag? Det vore en dröm! Så underbart.

Jag är trött på att kämpa så förbannat, jag leva! Jag vill resa med L. Jag vill träffa nya människor. Åt helvete med paniken säger jag bara. Jag vill vidare i livet nu.

Därför ändrar jag min rubrik på bloggen och tar bort ordet  "kamp"...från och med nu ska jag försöka se livet som en spännande resa istället.