Äntligen helg!
Veckorna springer iväg, jag hinner inte med! Skulle vilja blogga varenda dag för jag har så mycket inom mig men på något vis så är det som om orden fastnar någonstans mellan tvätt, tv och umgänge med vänner.
För ett par år sedan såg livet helt annorlunda ut. Isolering av stora mått. Bara att hänga med nu.
Nu väntar lite goda kakor, tv och strumpprojektet - ja, jag har börjat sticka. Som 30 plussare är det väl ok antar jag. ;-)
Återkommer med en Citalopram rapport senare.
Drömmar
Vaknar darrig och virrig varje morgon. Är glad att vakna upp och känna att allt "bara var en dröm"...men tyvärr är det ju så att min dröm är min verklighet. Jag litar inte på min egen förmåga att klara mig själv i alla situationer.
Jag bär på en rädsla som genomsyrar hela mitt väsen och jag är vansinnigt trött på det.
Ska jag flytta? På riktigt?
Ovisshet, denna förbaskade ovisshet...kan ingen tala om för mig hur mitt liv kommer se ut om ett halvår? ;-)
Törs jag?
Törs jag drömma om att sitta på gräsmattan och dricka kaffe en varm sommardag? Törs jag drömma om ljumma grillkvällar med vänner på altanen? Törs jag drömma om att ha fingrarna nerkörda i jorden min första rabatt? Törs jag tänka på hur lyckliga vi kommer bli i vårt första hus?
Törs jag eller kommer jag sabba allt då genom att få prestationsångest? Har ju hänt förr om man säger så. Prestationsångesten gjorde att jag gav upp innan jag ens hade försökt med något eftersom jag då slapp misslyckas - vilket var det värsta man kunde göra.
Min hjärna fattar inte riktigt att det är nya tider! Blä för min hjärna.
Men tar man ett steg i taget, en fot framför den andra (som en vis kvinna skrev) så är jag nog snart där. En dag i taget.
Promenad med livet som insats?
Inte alls likt mig. ;-)
Peppning
Eftersom de andra är på möte i Finland ett par dagar och jag känner mig sådär lagom dålig tänkte jag ta och peppa mig själv lite.
Framgångar de senaste veckorna:
- Har åkt hiss utan att blinka 2 ggr!
- Kan tänka mig att åka buss till jobbet!
- Har kunnat vara utan Stesoliden i fickan vid något enstaka tillfälle (allt oftare springer jag ut genom dörren på morgonen utan att kontrollera att den är med).
- Kör bil på E18 utan bekymmer.
- Planerar att klippa mig och det känns bara skojigt!
- Mindre ångest på jobbet.
- Börjat umgås med en jobbkamrat mer och mer, vi hittar på saker tillsammans (samåker) och det känns underbart roligt!
- Blir inte rädd när hjärtat slår dubbelslag, har t.o.m. börjat dricka lite caffelatte igen.
- Stämmer möten utan att bli orolig.
- Ringer till okända människor utan att bli nervös.
Hjälp mig med:
- Att få kraft och mod att åka iväg någonstans och sova över.
- Att få kraft och mod att satsa igen tillsammans med den jag älskar.
- Att få kraft och mod att stärka min låga självkänsla. Jag klarar livet, oavsett vad som kommer hända framöver.
Fake it until you make it!
Solskenshistoria (kisse på rymmen)
Men såna här historier bara älskar jag! Så här kommer den.
I går fick jag mejl från grannen om att hennes väninna P i trappen längre bort hade tagit in en katt som verkade övergiven. Den hade trängt sig in tillsammans med henne när hon skulle ner i tvättstugan. Den var lite tilltufsad och väldigt hungrig men i övrigt i gott skick. Den såg dessutom ut att vara dräktig för tuttarna var lite rosa och magen stod ut på sidorna. Kattrescue 911 började genast dra igång stora djungeltrumman för att hitta hemmet till katten igen. Uppenbarligen var det en katt som varit inne tidigare för det tog inte lång tid innan hon låg och vräkte ut sig på köksbordet hemma hos P, det måste finnas en matte/husse någonstans som saknade sin kisse!
Telefonerna glödde, polisen och jourhem för katter tillkallades. Fanns det någon ID märkning? Vad skulle hända med kattungarna? Osv osv. När det gäller katter finns inga gränser för engagemanget!! Men den här gången var det min granne S som höll i trådarna. Jag var bara rådgivande.
Idag skulle lappar sättas upp vida omkring med en bild på nämnda kisse och telefonnnummer till upphittaren. Men när jag fick en nyck och gick in på Blocket så såg jag genast en bekant nuna! Det var ju Kisse! Jag slängde mig på luren och ringde matte. Det visade sig att de bodde på samma gata, i trappen mittemot! Jag guidade henne till P som bor tre uppgångar bort och hängde med på telefon när hon plingade på dörren...
Det tog ett par sekunder innan dörren öppnades men sedan tog det inte lång stund innan jag hörde "Det är L!!"....sen blev det bara tyst och matte brast i gråt...
...jag stod och höll i telefonen och bara rös.
Det visade sig att katten var en innekatt som smitit ut för en vecka sedan, hon var inte dräktig - bara tjock! ;-)
Åh, sånt här gör mig så lycklig. Det finns ingen bättre känsla än när man kan hjälpa någon annan.
Lycka!
Det vänder uppåt igen
Läget har stabiliserats, katastroftankarna har skingrats. Lugnet börjar komma tillbaka. Magkänslan likaså. Jag har två val som jag ser det, antingen gifta mig med ångesten eller gifta mig med den jag älskar.
Tänk att jag ens funderar på att välja ångesten. Inte klokt ju. Nästan så man blir förbannad!
Jag ska ta mig igenom det här.
Husångest!
Men det är LÄSKIGT! Från att ha levt ensam i ett år ska vi nu sammafoga våra liv igen. Det kommer inte gå helt utan diskussioner och jag tror det kommer slå gnistor både här och där för vi kan vara otroligt envetna och tjurskalliga båda två. Som tur är så är vi medvetna om det och det slutar alltid med att vi skrattar åt våra onödigt starka åsikter. Men vi behöver jobba på kommunikationen även i framtiden.
Jag har iallfall fått ett löfte, vill jag gå till en samtalsterapeut så ställer han upp! Tjoho! Känns tryggt.
Men det jag har mest ångest över nu är själva grejen, att köpa hus. Det är stort! Så mycket pengar det handlar om, bankkontot visar ett FETT minussaldo nu. Känns jobbigt! Även om jag vet att det bara är en siffra så har jag varit så stolt över det växande sparkontot som jag fått ihop under det senaste året. Nu försvann liksom allt i ett nafs på nåt vis...
Så vuxet det känns också, att köpa hus.
Men det värsta är nog tvivlet: Kommer jag klara av att jobba även i framtiden, kommer jag tappa bort mig själv igen eller är jag starkare nu?
Det finns bara ett sätt att ta reda på om jag klarar det - att göra det.
Fyfan. Jag tror jag måste gå och kräkas eller nåt.
Inre ledarskap - boktips
Rekommenderas varmt!
