4 veckor kvar!
Nu är det endast 4 veckor kvar tills vi flyttar till hus...4 veckor tills jag får svar på min fråga "Gör jag rätt eller gör jag fel?". Jag vet, man lär sig av allt här i livet och egentligen så är det bara en win-win situation som det så chickt heter i arbetslivet (för jag jobbar ju faktiskt nu - jippie). Jag måste vidare i livet och jag måste ta reda på om vi har en framtid tillsammans.
Jag tar steget, jag hoppar, jag tappar fotfästet en stund. Detta är inte alls likt mig.
Jag är småkär...
...i min tandläkare. Och förmodligen är det därför jag släpper all rädsla när jag lägger mig i stolen och låter mig tas om hand av hans flinka fingrar och borrar...
Haha!!
Och det verkar ömsesidigt dessutom, han är väldigt trevlig, förstående och ler stort när han ser mig. Lovely! Det var nästan värt 900:- den här gången.
Nu ska jag vila en stund och sen blir det firande hos den stora kärleken som fyller 33 år idag. Tiden går. Huga.
Haha!!
Och det verkar ömsesidigt dessutom, han är väldigt trevlig, förstående och ler stort när han ser mig. Lovely! Det var nästan värt 900:- den här gången.
Nu ska jag vila en stund och sen blir det firande hos den stora kärleken som fyller 33 år idag. Tiden går. Huga.
Kärleken
Ja, den lever fortfarande! Det går upp och ner men den lever. Har nu insett att största hindret för att vi ska komma vidare ligger i mig själv. Likadant för honom. Vi har rädslor med oss sen tidigare och dem måste vi lära oss hantera. Jag måste lita på min egen kraft och förmåga att inte gå ner mig igen. Kraft att sätta gränser som definierar mig som människa. Kraft att stå emot hans starka åsikt om jag har en annan. Kraft att inte reta mig på bagateller som förut drev mig till vansinne. Kraft att glömma gamla oförätter och gå vidare.
Hjälp mig få den kraften. För jag vill komma vidare tillsammans med honom.
Hjälp mig få den kraften. För jag vill komma vidare tillsammans med honom.
Helomvändning
Vaknade med hjärtklappning efter en intensiv dröm om liv och död. I två nätter har jag drömt dramatiska drömmar om gamla barndomsvänner som försöker döda mig. Jag kämpar för mitt liv och vaknar nervös och virrig. Huga!
Har känt mig allmänt hängig i helgen med ont i magen, tandproblem och stressig uppgift på jobbet så förmodligen är det därför mardrömmarna kommer. Då gäller det att samla kraft. Att fokusera på här och nu, uppskatta livet och lita på Kraften. Kraften som ser till att man kommer vidare i livet, att man gör det man är ämnad för och att man har en uppgift att fylla på jorden. Då känns allt lättare. Ska nog ta att meditera igen, längesen sist nu.
Men som sagt, dagen började med hjärtlappning pga en mardröm och slutade med hjärtklappning pga av en betydligt angenämare anledning.
Idag har jag tillbringat dagen med min särbo. Vi har pysslat med båten tillsammans, det var dags att ta upp den ur vattnet. När vi har gemensamma projekt så blommar kärleken upp och idag var inget undantag. Han såg på mig, jag såg på honom och vi kände den - kärleken. Jag kände mig riktigt omhuldat älskad, det gjorde inget att jag frös och att regnet strilade ner, att skorna var blöta och att vinden kröp innanför jackan. Vi var där, just då, tillsammans. Det var som om allting runtomkring slutade existera. Det var bara vi två. Som vanligt. Som förut. Så bekant men ändå så nytt.
En blick säger mer än tusen ord. Här går man och längtar och trängtar efter att få höra de magiska tre orden och förbannar dess frånvaro för att i nästa stund bli helt knockad av en blick, en känsla som inte ens blivit uttalad.
Den fysiska attraktionen har alltid funnits mellan oss och förmdligen är det enda skälet till att vi inte gjort slut i stridens hetta. För vi är helt sålda på varandra, en blick från honom och jag smälter...jag älskar hela hans uppenbarelse. Och jag vet att han känner detsamma för mig.
Nu gäller det bara att ta sig vidare, att komma ur gamla tankebanor och kämpa på. En dag kanske det är vi igen, på riktigt.
Inatt kommer jag drömma vackra drömmar och imorgon ska bli en bra dag. Jag ska känna mig frisk och stark. Det har jag bestämt.
Har känt mig allmänt hängig i helgen med ont i magen, tandproblem och stressig uppgift på jobbet så förmodligen är det därför mardrömmarna kommer. Då gäller det att samla kraft. Att fokusera på här och nu, uppskatta livet och lita på Kraften. Kraften som ser till att man kommer vidare i livet, att man gör det man är ämnad för och att man har en uppgift att fylla på jorden. Då känns allt lättare. Ska nog ta att meditera igen, längesen sist nu.
Men som sagt, dagen började med hjärtlappning pga en mardröm och slutade med hjärtklappning pga av en betydligt angenämare anledning.
Idag har jag tillbringat dagen med min särbo. Vi har pysslat med båten tillsammans, det var dags att ta upp den ur vattnet. När vi har gemensamma projekt så blommar kärleken upp och idag var inget undantag. Han såg på mig, jag såg på honom och vi kände den - kärleken. Jag kände mig riktigt omhuldat älskad, det gjorde inget att jag frös och att regnet strilade ner, att skorna var blöta och att vinden kröp innanför jackan. Vi var där, just då, tillsammans. Det var som om allting runtomkring slutade existera. Det var bara vi två. Som vanligt. Som förut. Så bekant men ändå så nytt.
En blick säger mer än tusen ord. Här går man och längtar och trängtar efter att få höra de magiska tre orden och förbannar dess frånvaro för att i nästa stund bli helt knockad av en blick, en känsla som inte ens blivit uttalad.
Den fysiska attraktionen har alltid funnits mellan oss och förmdligen är det enda skälet till att vi inte gjort slut i stridens hetta. För vi är helt sålda på varandra, en blick från honom och jag smälter...jag älskar hela hans uppenbarelse. Och jag vet att han känner detsamma för mig.
Nu gäller det bara att ta sig vidare, att komma ur gamla tankebanor och kämpa på. En dag kanske det är vi igen, på riktigt.
Inatt kommer jag drömma vackra drömmar och imorgon ska bli en bra dag. Jag ska känna mig frisk och stark. Det har jag bestämt.
Om du lämnar mig nu
Lars Winnerbäck - Om Du Lämnade Mig Nu (feat. Miss Li)
Lyrics / Text
Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon, i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
Jag är rätt mycket med mig själv, precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv, som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan, om du lämnade mig nu
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa, om jag inte fanns
Jag kanske skulle leta upp nån yngre, som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen, om du lämnade mig nu
Lyssna på låten...jag älskar den...
The final deal
Efter en mycket turbulent vecka då saker och ting verkligen ställts på sin spets så gav jag idag min käraste ett ultimatum.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Big girls don't cry
The smell of your skin lingers on me now
You're probably on your flight back to your hometown
I need some shelter of my own protection baby
Be with myself in center, clarity
Peace, Serenity
I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their
blanket
But I've gotta move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry
Don't cry,
Don't cry,
Don't cry
The path that I'm walking, I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown,full
grown
Fairy tales don't always have a happy ending do they
And I for see the dark ahead if I stay
Se videon med Fergie
You're probably on your flight back to your hometown
I need some shelter of my own protection baby
Be with myself in center, clarity
Peace, Serenity
I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their
blanket
But I've gotta move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry
Don't cry,
Don't cry,
Don't cry
The path that I'm walking, I must go alone
I must take the baby steps till I'm full grown,full
grown
Fairy tales don't always have a happy ending do they
And I for see the dark ahead if I stay
Se videon med Fergie
Om jag var säker
Inatt hade jag svårt att sova. Hela dan igår var ett enda stort känslokaos och det sätter såklart spår i sömnen. Men det har utkristalliserat sig några punkter som är väsentliga för mig i det här att flytta ihop igen.
- Om jag var säker på att min självkänsla jag byggt upp under det här halvåret skulle finnas kvar - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att han inte skulle ge mig ett litet helsike när jag fick ett bakslag i panikångesten - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att jag inte skulle låta mig påverkas av hans negtivitet (som han själv säger kommer försvinna om vi bor i hus) - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
- Om jag var säker på att han älskade mig för den jag är med alla fel och brister - då skulle jag vilja flytta ihop med L.
Nu har jag brutit en helig regel - att inte blogga på jobbet. Men jag kunde inte hålla mig, var bara tvungen att få ur mig detta.
Ska försöka finna ro i ovissheten, vila i det okända och ta dagen som den kommer.
När vet man?
Vi kan stå inför ett tillfälle att flytta ihop igen. I huset jag berättade om tidigare, det hus vi tittat på i 1½ år innan vi flyttade isär. Det finns en liten, liten möjlighet att det kan bli så.
Idag har vi stött och blött om förhållandets vara eller icke-vara. Vi är överens om att vi älskar varandra men räcker kärleken till när vi inte litar på varann? Han litar inte på mig rent ekonomiskt eftersom jag levt på honom så länge. Hans rädsla är att jag ska säga upp mig från jobbet och låta honom vara ensamförsörjare. Min rädsla å andra sidan är att han ska fortsätta gå in i sina "känslo-komor" dit orden inte når och där han kan stanna i dagar, veckor och månader.
Kan vi släppa det gamla och gå vidare? Är det för tidigt ännu? Kommer jag rasera det jag byggt om vi flyttar ihop nu?
Huga, jag blir inte nåt klokare idag av att tänka på detta. Jag får förlita mig på att det stora Alltet, Universum och Gud vägleder mig i detta.
Mitt prio nr 1 är mitt jobb. 6 veckor kvar på provanställningen. Sen tänka.
Idag har vi stött och blött om förhållandets vara eller icke-vara. Vi är överens om att vi älskar varandra men räcker kärleken till när vi inte litar på varann? Han litar inte på mig rent ekonomiskt eftersom jag levt på honom så länge. Hans rädsla är att jag ska säga upp mig från jobbet och låta honom vara ensamförsörjare. Min rädsla å andra sidan är att han ska fortsätta gå in i sina "känslo-komor" dit orden inte når och där han kan stanna i dagar, veckor och månader.
Kan vi släppa det gamla och gå vidare? Är det för tidigt ännu? Kommer jag rasera det jag byggt om vi flyttar ihop nu?
Huga, jag blir inte nåt klokare idag av att tänka på detta. Jag får förlita mig på att det stora Alltet, Universum och Gud vägleder mig i detta.
Mitt prio nr 1 är mitt jobb. 6 veckor kvar på provanställningen. Sen tänka.
Ringde
Han ringde, mitt hjärta jublar och jag kan för en stund slappna av igen...det blev inget festande för honom, han skulle hem och sova eftersom han jobbat hela dan. Behöver jag säga att jag är glad?
Efter 13 år tillsammans borde man inte bete sig som en barnrumpa men just nu känner jag mig som en kär tonåring som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Är det ett tecken på riktig kärlek att jag känner såhär eller är det bara en ångest inför det okända som väntar mig?
Vem vet...
Efter 13 år tillsammans borde man inte bete sig som en barnrumpa men just nu känner jag mig som en kär tonåring som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Är det ett tecken på riktig kärlek att jag känner såhär eller är det bara en ångest inför det okända som väntar mig?
Vem vet...
Saknad
Å så jag längtar efter närhet och ömhet. Tror jag går sönder snart...
Träffade Honom idag, det var han som ringde (jippie!!) och undrade om jag ville följa med ut på en biltur. Givetvis, som alltid står jag redo för eventuella önskemål från hans sida. Gah! Samtidigt som det var väldigt trevligt så försvann den där härliga känslan jag hade på förmiddagen, en känsla av att jag tog mig för saker av egen vilja och såg framemot det!
När vi skildes åt så kom klumpen i bröstet tillbaka, saknaden la sig som en blöt filt över mitt inre och man vill bli så där liten och bara krypa ihop i sängen och glömma världen.
Jag kom upp ur sängen och åkte hem till familjen. Tack gode gud för dem. Men nu är jag hemma igen och Han är ute på krogen och partajar. Kul! För honom!
Själv tar jag en kopp te, en filt och en katt och slänger mig i soffan framför teven.
Livet går vidare och imorgon är en annan dag.
Träffade Honom idag, det var han som ringde (jippie!!) och undrade om jag ville följa med ut på en biltur. Givetvis, som alltid står jag redo för eventuella önskemål från hans sida. Gah! Samtidigt som det var väldigt trevligt så försvann den där härliga känslan jag hade på förmiddagen, en känsla av att jag tog mig för saker av egen vilja och såg framemot det!
När vi skildes åt så kom klumpen i bröstet tillbaka, saknaden la sig som en blöt filt över mitt inre och man vill bli så där liten och bara krypa ihop i sängen och glömma världen.
Jag kom upp ur sängen och åkte hem till familjen. Tack gode gud för dem. Men nu är jag hemma igen och Han är ute på krogen och partajar. Kul! För honom!
Själv tar jag en kopp te, en filt och en katt och slänger mig i soffan framför teven.
Livet går vidare och imorgon är en annan dag.
Ensamhet
Jag lever ensam. Det är snart två månader sedan vi flyttade isär, min stora kärlek och jag. Vanmakten tog vid där orden tog slut. Jag var frusterad över att han inte förstod mig och verkade inte ha gjort det på så länge. Jag längtade efter ömhet och närhet men fick tystnad. Till slut orkade jag inte mer och då kom den, meningen jag egentligen inte ville säga men som jag trodde skulle ställa allt till rätta: "Vi flyttar isär och lever som särbos, då kanske vi kan se varandra med nya ögon!?"
Innerst inne var det nog ett rop på hjälp. Innerst inne ville jag att han skulle säga att vi skulle försöka igen. Att allt skulle bli bra bara vi la manken till och att han skulle försöka nu! Han skulle försöka förstå mig, lyssna på mig, älska mig. Jag skulle inte behöva kämpa ensam. För han älskar ju mig också. Men kärleken mellan oss hade försvunnit i ett hav av förebråelser och tomma blickar. Kärlekens röst hördes inte längre. Bruset var för högt.
Så han flyttade. För han visste nog lika lite som jag vilka ord han skulle säga eller hur han skulle agera. Han som väntat så länge på att komma vidare i livet men som fastnat. Fastnat i ett träsk av prestationsångest, rädslor och apati. Nu äntligen hände något, kanske behövde han inte leva så längre! Kanske hade han en framtid igen.
Kvar är jag med mina begränsningar som jag byggt upp under ett par år i panikångestens efterdyningar. För det mesta tänker jag positivt, att det lärt mig det viktiga i livet. Lärt mig väsentligheter. Men när ensamheten kommer smygande på kvällarna så förbannar jag dessa år. Förbannar dessa osynliga barriärer jag byggt upp och som har hindrat mig från att leva. Mitt förflutna har varit min framtid så länge.
Men inte mer.
Jag vill ta makten över mitt eget liv igen. Dimman av oro som legat över allt i min tillvaro ska skingras och lyckan ska åter träda in. Jag önskar att kärleken ska komma tillbaka - stark och förlåtande. Bruset ska tystna och kärlekens viskningar ska bli till höga rop som ackompanjeras av vårsolens lovsång till livet.
Saknar dig.
Innerst inne var det nog ett rop på hjälp. Innerst inne ville jag att han skulle säga att vi skulle försöka igen. Att allt skulle bli bra bara vi la manken till och att han skulle försöka nu! Han skulle försöka förstå mig, lyssna på mig, älska mig. Jag skulle inte behöva kämpa ensam. För han älskar ju mig också. Men kärleken mellan oss hade försvunnit i ett hav av förebråelser och tomma blickar. Kärlekens röst hördes inte längre. Bruset var för högt.
Så han flyttade. För han visste nog lika lite som jag vilka ord han skulle säga eller hur han skulle agera. Han som väntat så länge på att komma vidare i livet men som fastnat. Fastnat i ett träsk av prestationsångest, rädslor och apati. Nu äntligen hände något, kanske behövde han inte leva så längre! Kanske hade han en framtid igen.
Kvar är jag med mina begränsningar som jag byggt upp under ett par år i panikångestens efterdyningar. För det mesta tänker jag positivt, att det lärt mig det viktiga i livet. Lärt mig väsentligheter. Men när ensamheten kommer smygande på kvällarna så förbannar jag dessa år. Förbannar dessa osynliga barriärer jag byggt upp och som har hindrat mig från att leva. Mitt förflutna har varit min framtid så länge.
Men inte mer.
Jag vill ta makten över mitt eget liv igen. Dimman av oro som legat över allt i min tillvaro ska skingras och lyckan ska åter träda in. Jag önskar att kärleken ska komma tillbaka - stark och förlåtande. Bruset ska tystna och kärlekens viskningar ska bli till höga rop som ackompanjeras av vårsolens lovsång till livet.
Saknar dig.
