Ensamhet
Jag lever ensam. Det är snart två månader sedan vi flyttade isär, min stora kärlek och jag. Vanmakten tog vid där orden tog slut. Jag var frusterad över att han inte förstod mig och verkade inte ha gjort det på så länge. Jag längtade efter ömhet och närhet men fick tystnad. Till slut orkade jag inte mer och då kom den, meningen jag egentligen inte ville säga men som jag trodde skulle ställa allt till rätta: "Vi flyttar isär och lever som särbos, då kanske vi kan se varandra med nya ögon!?"
Innerst inne var det nog ett rop på hjälp. Innerst inne ville jag att han skulle säga att vi skulle försöka igen. Att allt skulle bli bra bara vi la manken till och att han skulle försöka nu! Han skulle försöka förstå mig, lyssna på mig, älska mig. Jag skulle inte behöva kämpa ensam. För han älskar ju mig också. Men kärleken mellan oss hade försvunnit i ett hav av förebråelser och tomma blickar. Kärlekens röst hördes inte längre. Bruset var för högt.
Så han flyttade. För han visste nog lika lite som jag vilka ord han skulle säga eller hur han skulle agera. Han som väntat så länge på att komma vidare i livet men som fastnat. Fastnat i ett träsk av prestationsångest, rädslor och apati. Nu äntligen hände något, kanske behövde han inte leva så längre! Kanske hade han en framtid igen.
Kvar är jag med mina begränsningar som jag byggt upp under ett par år i panikångestens efterdyningar. För det mesta tänker jag positivt, att det lärt mig det viktiga i livet. Lärt mig väsentligheter. Men när ensamheten kommer smygande på kvällarna så förbannar jag dessa år. Förbannar dessa osynliga barriärer jag byggt upp och som har hindrat mig från att leva. Mitt förflutna har varit min framtid så länge.
Men inte mer.
Jag vill ta makten över mitt eget liv igen. Dimman av oro som legat över allt i min tillvaro ska skingras och lyckan ska åter träda in. Jag önskar att kärleken ska komma tillbaka - stark och förlåtande. Bruset ska tystna och kärlekens viskningar ska bli till höga rop som ackompanjeras av vårsolens lovsång till livet.
Saknar dig.
Innerst inne var det nog ett rop på hjälp. Innerst inne ville jag att han skulle säga att vi skulle försöka igen. Att allt skulle bli bra bara vi la manken till och att han skulle försöka nu! Han skulle försöka förstå mig, lyssna på mig, älska mig. Jag skulle inte behöva kämpa ensam. För han älskar ju mig också. Men kärleken mellan oss hade försvunnit i ett hav av förebråelser och tomma blickar. Kärlekens röst hördes inte längre. Bruset var för högt.
Så han flyttade. För han visste nog lika lite som jag vilka ord han skulle säga eller hur han skulle agera. Han som väntat så länge på att komma vidare i livet men som fastnat. Fastnat i ett träsk av prestationsångest, rädslor och apati. Nu äntligen hände något, kanske behövde han inte leva så längre! Kanske hade han en framtid igen.
Kvar är jag med mina begränsningar som jag byggt upp under ett par år i panikångestens efterdyningar. För det mesta tänker jag positivt, att det lärt mig det viktiga i livet. Lärt mig väsentligheter. Men när ensamheten kommer smygande på kvällarna så förbannar jag dessa år. Förbannar dessa osynliga barriärer jag byggt upp och som har hindrat mig från att leva. Mitt förflutna har varit min framtid så länge.
Men inte mer.
Jag vill ta makten över mitt eget liv igen. Dimman av oro som legat över allt i min tillvaro ska skingras och lyckan ska åter träda in. Jag önskar att kärleken ska komma tillbaka - stark och förlåtande. Bruset ska tystna och kärlekens viskningar ska bli till höga rop som ackompanjeras av vårsolens lovsång till livet.
Saknar dig.
Kommentarer
Trackback
