Huset är vårt!
Vi har fått vårt drömhus! Helt fantastiskt är det! Är i smått chocktillstånd så jag återkommer lite senare med mer information. Nu ska det fixas med banken, besiktigas, skrivas kontrakt och sägas upp lägenheter.
Livet går vidare, jag står inför något helt nytt. Det känns helrätt och jag följer flödet.
Återkommer! Tack snälla för tumhållningar!
Kram på er.
Livet går vidare, jag står inför något helt nytt. Det känns helrätt och jag följer flödet.
Återkommer! Tack snälla för tumhållningar!
Kram på er.
Att våga vara besvärlig
Igår kväll var vi ut med min jobbarkompis och hennes sambo som vi inte träffat tidigare på en italiensk restaurang. Vi var nästan först så ljudnivån var helt ok men i takt med att folk började dyka upp desto högre blev både musik och tal. Eftersom jag hör dåligt så frågade jag (den snygga italienska servitören med bakåtkammat hår och kostym) om han kunde dra ner volymen på musiken. Givetvis! Efter ett par rundor ut i restaurangen så hade han justerat så även Isolde kunde hänga med i konversationen.
Det kallar jag service och gissa om han fick dricks sen! ;-)
Det kallar jag service och gissa om han fick dricks sen! ;-)
Hämtar andan
Den här helgen bjuder bara på slapp, slapp och slapp. Ikväll ska vi på middag med en arbetskamrat och hennes sambo, ser framemot det.
Somnade 2 timmar efter lunchen med katt på magen - det är livskvalitet! Vi låg båda med magarna i vädret och myste.
Såna här dagar behövs. Tvätt och städ får vänta.
Budgivning
Tydligen händer inget mer förrän på måndag. SUCK. Vi fick ett motbud på morgonen och la direkt ett högre. Sen har vi inte hört någonting alls. Min teori är att mäklaren väntar på en person som skulle höra av sig på måndagen...bah! Jag är inte alls nöjd med mäklaren, han är nonchalant och hal som en hål. Känslan av att bli blåst är stark. Men än så länge är huset värt pengarna men vi har bestämt att inte gå vidare om någon bjuder över.
Att buda har inte varit lätt alls, det ansvaret har legat på mig och all stress och press tog ut sin rätt idag - fick panik! Men det gick bra, känns lite annorlunda nu förmodligen pga Citalopramen. Får stickningar och tunnelseende men ingen hjärtklappning. SKÖNT!
Nu tar jag nya tag. Ska lägga mig i badet med tidningen "Allt om din trädgård"....
Tänk om!!
Att buda har inte varit lätt alls, det ansvaret har legat på mig och all stress och press tog ut sin rätt idag - fick panik! Men det gick bra, känns lite annorlunda nu förmodligen pga Citalopramen. Får stickningar och tunnelseende men ingen hjärtklappning. SKÖNT!
Nu tar jag nya tag. Ska lägga mig i badet med tidningen "Allt om din trädgård"....
Tänk om!!
Förändring
Vi ska flytta ihop igen. Nu är det bestämt. Och vi har faktiskt kommit så långt att vi budar på hus, vi har hittat ett vi tycker väldigt mycket om och just nu är vårt bud det högsta. Men kommer det räcka hela vägen?
Nervöst, spännande, läskigt - allt på samma gång.
Är jag flygfärdig? Jag vet inte men jag kastar mig ut och ser hur det går. Livet är här och nu och jag vill inte vara åskådare längre.
Detta kräver allt mitt mod, all min kraft och all min beslutsamhet. Att gå vidare i förhållandet, att ta itu med det som skrämmer mig och inte tappa bort mig själv igen. Det måste gå.
Nervöst, spännande, läskigt - allt på samma gång.
Är jag flygfärdig? Jag vet inte men jag kastar mig ut och ser hur det går. Livet är här och nu och jag vill inte vara åskådare längre.
Detta kräver allt mitt mod, all min kraft och all min beslutsamhet. Att gå vidare i förhållandet, att ta itu med det som skrämmer mig och inte tappa bort mig själv igen. Det måste gå.
Fokusering
Nu står det återigen en resa utomlands på schemat i jobbet. Det är för tidigt för mig och nu gäller det att fokusera på det jag kan och det jag är duktig på istället för mina brister.
Svårt men nödvändigt. Jag ber om hjälp.
Svårt men nödvändigt. Jag ber om hjälp.
Att må bra är det enda som gäller
Idag fick jag ett sånt där uppvaknade igen som man bara får när man mått riktigt, riktigt fruktansvärt jävla fucking dåligt. Så där så man är sekunder från att ringa 112 och begära ambulans.
Jag hade ingen aning om att magkatarr kunde göra så FRUKTANSVÄRT ont!
Det började med mensvärk kl 7 så i vanlig ordning tog jag en Ipren samt en halv tablett Citodon eftersom enkom Ipren inte brukar hjälpa. Somnade om och vaknade vid 9 och gjorde om samma sak. När det gäller mensvärk är det hellre lite för mycket än för lite som gäller. Vid halv elva tiden fick jag något otroligt ont i magen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas! Smärtan strålade ut i ryggen och benen och jag fick givetvis panik. Var döblöt av svett.
Jippiejävlakajej.
Ringde husläkarmottagningen som sa det kunde vara magkatarr och TACK GODE GUD att jag hade medicin hemma. Det hjälpte.
Känslan när smärtan försvann går inte att beskriva. Allting annat i livet blir så banalt när man har så ont, så ont. Mina tankar går till dem som lever med kronisk smärta. Vilken bedrift!
Nu mår jag bättre, totalt utmattad men vid gott humör. Nu kan inget stoppa mig! På privatfronten händer nämligen stora saker men mer om det i helgen när jag vet mera.
Fred och kärlek till er alla och kom ihåg - utan hälsan ingenting.
Kram.
Jag hade ingen aning om att magkatarr kunde göra så FRUKTANSVÄRT ont!
Det började med mensvärk kl 7 så i vanlig ordning tog jag en Ipren samt en halv tablett Citodon eftersom enkom Ipren inte brukar hjälpa. Somnade om och vaknade vid 9 och gjorde om samma sak. När det gäller mensvärk är det hellre lite för mycket än för lite som gäller. Vid halv elva tiden fick jag något otroligt ont i magen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas! Smärtan strålade ut i ryggen och benen och jag fick givetvis panik. Var döblöt av svett.
Jippiejävlakajej.
Ringde husläkarmottagningen som sa det kunde vara magkatarr och TACK GODE GUD att jag hade medicin hemma. Det hjälpte.
Känslan när smärtan försvann går inte att beskriva. Allting annat i livet blir så banalt när man har så ont, så ont. Mina tankar går till dem som lever med kronisk smärta. Vilken bedrift!
Nu mår jag bättre, totalt utmattad men vid gott humör. Nu kan inget stoppa mig! På privatfronten händer nämligen stora saker men mer om det i helgen när jag vet mera.
Fred och kärlek till er alla och kom ihåg - utan hälsan ingenting.
Kram.
Längtan
Jag längtar efter att gå till jobbet imorgon. Jag längtar efter husvisningen nästa vecka. Jag längtar efter middagen med familjen på lördag. Jag längtar efter fikat på söndag med jobbarkompisen. Jag längtar efter den första jogginturen jag ska ta snart. Jag längtar efter våren. Jag längtar efter att spela schack med L.
Just nu är det ganska gott att vara Isolde. För 2 år sedan var läget helt annorlunda. Då såg jag ingen framtid, jag kunde inte se fram mot något överhuvudtaget eftersom jag inte visste om jag skulle kunna sova natten innan. Jag var deprimerad och fylld med ångest. Allting var svart. Jag levde i ett förhållande som var dödsdömt.
Men det vände. Nu står jag här, starkare än någonsin.
Jag lever!
Citalopram - del 4
Tjoho! Så var jag uppe i 20 mg. Det tog bara 8 veckor att ta sig dit. Började med några få ynka mg och arbetade mig uppåt. Så är det när man har tablettfobi!
Nu har jag tagit 20 mg i ett par dagar och förmodligen kommer jag inte se effekten förrän om ett par veckor. Jag tror att det svåraste jag har att tackla är inte panikångesten som sådan utan agorafobin, den är väldigt lömsk och innehåller en mängd automatiska negativa tankar som jag har svårt att sätta fingret på. Det är mycket lättare med panikångesten, den har jag lärt mig känna igen och vet hur jag ska hantera. För den har alltid funnits med mig i vardagen, agorafobin är svårare att träna bort eftersom jag inte så ofta befinner mig i situationer där den visar sig. Det är lättare att anpassa livet efter agorafobin än efter panikångesten. Helt enkelt genom att välja bort resor osv.
Panikångesten har jag blivit tvungen att hantera vare sig jag vill eller inte (så länge som jag har en vilja att bli frisk).
En gång i tiden isolerade jag mig och gjorde inget annat än att leva i paniken.
Tillbaka till medikamenterna då. Jag känner av följande biverkningar: hård mage, illamående, trötthet, huvudvärk samt ökad ångest och en tendens att lättare blöda näsblod. Allting har varit övergående och jag är faktiskt oerhört imponerad över mig själv att jag härdat ut. För fördelarna väger helt klart över nackdelarna. Det är svårt att förklara men jag mår helt enkelt bara bättre! Är inte samma nervösa vrak som jag varit så länge. Idag sa särbon till mig att den gamla Isolde kommit tillbaka och det säger nog en del. Tror det har något att göra med att jag skrattar igen, högt och hjärtligt! ;-)
En tanke som slår mig ibland är att jag på ett vis saknar ångesten, för även om den varit min fiende många gånger så är den också en gammal vän. För den har bromsat mig när jag har rusat för fort, den har jordat mig och fått mig att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Kommer jag ha kvar den förmågan när jag medicinerar? Vem kommer jag bli nu när jag inte har samma ångest längre? Men egentligen spelar det ingen roll för min enda väg är framåt och jag kommer förändras med eller utan piller så det är bara att fortsätta gå....på livets brokiga och tidvis väldigt tuffa väg.
Nu har jag tagit 20 mg i ett par dagar och förmodligen kommer jag inte se effekten förrän om ett par veckor. Jag tror att det svåraste jag har att tackla är inte panikångesten som sådan utan agorafobin, den är väldigt lömsk och innehåller en mängd automatiska negativa tankar som jag har svårt att sätta fingret på. Det är mycket lättare med panikångesten, den har jag lärt mig känna igen och vet hur jag ska hantera. För den har alltid funnits med mig i vardagen, agorafobin är svårare att träna bort eftersom jag inte så ofta befinner mig i situationer där den visar sig. Det är lättare att anpassa livet efter agorafobin än efter panikångesten. Helt enkelt genom att välja bort resor osv.
Panikångesten har jag blivit tvungen att hantera vare sig jag vill eller inte (så länge som jag har en vilja att bli frisk).
En gång i tiden isolerade jag mig och gjorde inget annat än att leva i paniken.
Tillbaka till medikamenterna då. Jag känner av följande biverkningar: hård mage, illamående, trötthet, huvudvärk samt ökad ångest och en tendens att lättare blöda näsblod. Allting har varit övergående och jag är faktiskt oerhört imponerad över mig själv att jag härdat ut. För fördelarna väger helt klart över nackdelarna. Det är svårt att förklara men jag mår helt enkelt bara bättre! Är inte samma nervösa vrak som jag varit så länge. Idag sa särbon till mig att den gamla Isolde kommit tillbaka och det säger nog en del. Tror det har något att göra med att jag skrattar igen, högt och hjärtligt! ;-)
En tanke som slår mig ibland är att jag på ett vis saknar ångesten, för även om den varit min fiende många gånger så är den också en gammal vän. För den har bromsat mig när jag har rusat för fort, den har jordat mig och fått mig att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Kommer jag ha kvar den förmågan när jag medicinerar? Vem kommer jag bli nu när jag inte har samma ångest längre? Men egentligen spelar det ingen roll för min enda väg är framåt och jag kommer förändras med eller utan piller så det är bara att fortsätta gå....på livets brokiga och tidvis väldigt tuffa väg.
