Isoldes resa

Ja, inte vet jag. Nu har jag iaf fått en chefstitel och det känns faktiskt både läskigt och spännande på en gång. I praktiken innebär det att jag ska fortsätta göra det jag har gjort hittills plus lite till. Så även om titeln är ny så är det mesta bekant, till en början iallafall. Sen kan det bära av åt lite olika håll beroende på vad jag själv vill! Det har definitivt sin charm att jobba på ett litet företag!

Ska jag vara ärligt har jag lite problem med just ordet "chef"...det känns lättare och inte lika kravfyllt att säga "ansvarig". Snacka om att vara hjärntvättad med samhällets förväntningar på vad en chef gör och är! Jag måste skapa mig mitt eget sätt att chefa på!

Nu återstår det att vara lite besvärlig och prata lön igen vilket är rätt knepigt, speciellt när jag har en så stark känsla för företaget och min chef. Mitt fack när jag pratade med dem tyckte jag lät som en arbetsgivare när jag resonerade om lönen, typ "man hugger ju in där man kan och det är väl inget märkvärdigt"...;-D

Skärpning där! Eller som jag sa till sambon när han tyckte jag skulle vara ödmjuk; "ödmjukhet blir ingen rik på."

Som om det skulle vara mitt mål i livet då. Jomenvisst.

Kul är det iaf, jag ser framemot att få jobba med det här!

Kort inlägg, batteriet i datan börjar ta slut...

Har varit ensam en vecka då sambon varit utomlands på kurs och OJ så jag har latat mig. Tur han inte är hemma och ser mig...hehe...har faktiskt känts som semester. Idag har jag inte gjort många knop i värmen, egentligen skulle jag ha grävt ner lite blommor men vaddå man måste få slappa oxå. En cykeltur på kvällen blev det iallafall och det var riktigt skönt.

Ville egentligen bara berätta om de spännande planer som pågår på mitt jobb, vill inte avslöja för mycket ännu men vårt företag växer och med  det så tillkommer nya arbetsuppgifter. Mycket å stå i och jag får vara med och påverka. Så himla roligt! I veckan får jag veta mera om min nya roll i företaget. Iiihh...

Nehe, om man skulle ta och förflytta sig från soffan i vardagsrummet till soffan framför tv:n i hallen...slit och släp som vi brukar säga på jobbet. ;-)

Kram till er alla!

Nu måste jag få skryta lite, känner mig helt fantastiskt jäkla duktig! Jag har fått utökat ansvar gentemot våran kund (är konsult) och idag var jag därför på ett seminarium. Jättekul och intressant var det, det var en hel del snack om affärsstrategier och sådant som är nytt för mig. Det hela innefattade att jag tillsammans med en medarbetare skulle hålla ett litet anförande om en sak och jag som är kontrollfreak flippade ur ett tag...när jag insåg att jag inte skulle komma undan så tänkte jag "Aja, det värsta som kan hända är väl att det går åt skogen!"...

SÅ JAG GJORDE DET!!!

Inför 50 personer (inkl. alla chefer) utan förberedelse...kan knappt tro det är sant. Visst var jag nervös men det gick snabbt över. Inga tankar på att jag skulle svimma och göra bort mig, bli tokig eller nån annan katastroftanke. Jag kände mig NORMAL! Jippie!

Jag som lidit så svårt av detta att jag t.o.m. smet utan presentationen av mitt examensarbete. En seger!

Nu firar jag genom att surfa hela kvällen, är gräsänka och det finns alltså ingen "slavdrivare" hemma som ska jobba med huset hela tiden...hehe...

Te, choklad och trådlöst nätverk. Livet är gött!

Ville bara tala om att jag ett antal gånger har samåkt med andra den senaste tiden. Stesoliden har jag inte längre i fickan utan bara i handväskan och det är liksom inget jag tänker på direkt numera, förut kontrollerade jag alltid att jag hade dem med mig. Så nu åker jag snart iväg utan dem tror jag.

Jippie!

Idag väntar flytt av grejer...

Då var jag officiellt husägare. Jag svimmade inte på banken, jag fick inte ångest när jag kom in i huset. Visst jag mådde pyton innan men nu känns det faktiskt rätt bra! Naturligt liksom. Lite läskigt. Men ok.

Det växer blåsippor och vitsippor på min gräsmatta...underbart! Och det är så tyst och skönt, man hör inte E18 hela tiden utan bara fågelkvitter och någon enstaka bil eller moppe.

Livet på landet!

Imorgon flyttar vi grejer men inte förrän nästa helg flyttar vi in. Känns skönt att få lite mjuk övergång.

 Vi firade med champagne på altanen! Framöver ska det bli mera fira av, jag vill leva livet! Jag är rädd men jag går vidare.

Jippie! Har jobbat 1 år på mitt jobb, ett helt år! Rekord, alla kategorier. Jag fixade det. Tänk om jag vetat det alla nätter jag haft sån ångest över min framtid. Bah! Helt i onödan.

Nu ser jag framemot att flytta, drygt en vecka kvar. Sen börjar vårt nya liv - tillsammans igen! I sommar firar vi 14 år, slå det om ni kan! ;-)

Nu säng och bok igen!

Jippie, har varit på promenad utan Stesolid idag! Igår hade jag ingen mobil med mig! Vadan detta då? Ska jag vara ärlig är det ingen medveten utmaning. Jag glömmer helt enkelt. Glömmer att oroa mig!

Inte alls likt mig. ;-)

Ja, jag är en riktig sucker för katter. Jag medger! Skyldig!

Men såna här historier bara älskar jag! Så här kommer den.

I går fick jag mejl från grannen om att hennes väninna P i trappen längre bort hade tagit in en katt som verkade övergiven. Den hade trängt sig in tillsammans med henne när hon skulle ner i tvättstugan. Den var lite tilltufsad och väldigt hungrig men i övrigt i gott skick. Den såg dessutom ut att vara dräktig för tuttarna var lite rosa och magen stod ut på sidorna. Kattrescue 911 började genast dra igång stora djungeltrumman för att hitta hemmet till katten igen. Uppenbarligen var det en katt som varit inne tidigare för det tog inte lång tid innan hon låg och vräkte ut sig på köksbordet hemma hos P, det måste finnas en matte/husse någonstans som saknade sin kisse!

Telefonerna glödde, polisen och jourhem för katter tillkallades. Fanns det någon ID märkning? Vad skulle hända med kattungarna? Osv osv. När det gäller katter finns inga gränser för engagemanget!! Men den här gången var det min granne S som höll i trådarna. Jag var bara rådgivande.

Idag skulle lappar sättas upp vida omkring med en bild på nämnda kisse och telefonnnummer till upphittaren. Men när jag fick en nyck och gick in på Blocket så såg jag genast en bekant nuna! Det var ju Kisse! Jag slängde mig på luren och ringde matte. Det visade sig att de bodde på samma gata, i trappen mittemot! Jag guidade henne till P som bor tre uppgångar bort och hängde med på telefon när hon plingade på dörren...

Det tog ett par sekunder innan dörren öppnades men sedan tog det inte lång stund innan jag hörde "Det är L!!"....sen blev det bara tyst och matte brast i gråt...

...jag stod och höll i telefonen och bara rös.

Det visade sig att katten var en innekatt som smitit ut för en vecka sedan, hon var inte dräktig - bara tjock! ;-)

Åh, sånt här gör mig så lycklig. Det finns ingen bättre känsla än när man kan hjälpa någon annan.

Lycka!

Vi har fått vårt drömhus! Helt fantastiskt är det! Är i smått chocktillstånd så jag återkommer lite senare med mer information. Nu ska det fixas med banken, besiktigas, skrivas kontrakt och sägas upp lägenheter.


Livet går vidare, jag står inför något helt nytt. Det känns helrätt och jag följer flödet.

Återkommer! Tack snälla för tumhållningar!

Kram på er.

Vi ska flytta ihop igen. Nu är det bestämt. Och vi har faktiskt kommit så långt att vi budar på hus, vi har hittat ett vi tycker väldigt mycket om och just nu är vårt bud det högsta. Men kommer det räcka hela vägen?

Nervöst, spännande, läskigt - allt på samma gång.

Är jag flygfärdig? Jag vet inte men jag kastar mig ut och ser hur det går. Livet är här och nu och jag vill inte vara åskådare längre.

Detta kräver allt mitt mod, all min kraft och all min beslutsamhet. Att gå vidare i förhållandet, att ta itu med det som skrämmer mig och inte tappa bort mig själv igen. Det måste gå.

...är nog för de flesta den enklaste sak i världen. Men för någon som haft sitt hem som sin skyddade atmosfär med möjlighet att dra sig undan vid ev. panikattacker är det inte lika självklart.

Men idag gjorde jag något jag inte gjort på mycket länge. Jag bjöd hem en arbetskamrat, hon åkte med mig hem i bilen och jag skjutsade hem henne efteråt. Vi känner bara varandra ytligt. Det är stort! Ett tag kom tankarna på hur jag skulle bete mig om paniken kom. Skulle hon gå hem då? Skulle jag ringa taxi eller vad? Men de försvann, tonade bort lika snabbt som de kom. Och jag njöt. Av tillvaron här och nu istället.

Nu efteråt känns det fantastiskt, det går framåt. Och jag tänker se till att det fortsätter så. Ångest - vik hädan.

YES!

Igår var jag på Winnerbäcks konsert! Trots halvdålig sömn och lurande förkylning så klarade jag dryga 2 timmar i pumpande musik, massa folk och häftiga effekter.

http://www.vlt.se/bildspel/071120Winnerback/soundslider.swf

Spärren är bruten. Nu ska jag gå på opera! :-D

Som vanligt när jag släpper allt så vänder det. Att jag inte kan lära mig att inte försöka kontrollera allt! Det går inte! Den enda jsom ag kan kontrollera är mig själv, mina tankar, mina handlingar! Sen får man vara övertygad om att det som ska ske kommer att ske, när det är dags. Go with the flow. Lagem om synkronicitet.

Har varit på morgonpromenad i ett fantastiskt vinterlandskap, stod i solen en stund och njöt av skimrande snödroppar i träden. Idag ska bli en bra dag. Faktum är att idag går ett flyttlass till särbon, bl.a. en säng så att jag kan bo där. Lägenheten jag bor i är förknippad med så mycket ångest för min älskade att vi aldrig mer kommer sova tillsammans här. Han har mått fruktansvärt dåligt inom dessa fyra väggar. Jag med...men för mig hänger det inte på lägenheten utan på mina egna tankar. Men men, vi är olika. Och jag vill verkligen bo hos honom.

Ett steg på vägen. För mig personligen och för oss som par. Nu får jag äntligen träna på att kapa navelsträngen till lägenheten.

Det ska bli bra.

Ha en skön söndag vänner!

Kram!

Veckorna har gått otroligt fort efter semestern. Till största delen beror det nog på att J är tillbaka från sin pappaledighet, nu lär jag mig saker igen! Jätteroligt faktiskt. Varje dag så tackar jag min lyckliga stjärna för att jag har fått det jobb jag har, aldrig kunde jag väl tänka mig att min utbildning i kombination med mitt fritidsintresse (koda hemsidor, pyssla med PS, fotografera) skulle vara det som gjorde att jag hamnade där jag gjorde.

Livet är bra underligt. Tänk om jag bara kunde fått se lite skymt av den här framtiden när jag mådde som sämst....men det är väl så det är bara. Vi är här för att lära.

Mitt arbete med boken "Ingen panik" går framåt. Med stora steg! Äntligen har jag lyckats ta mig över spärren och hyperventilera ordentligt. För er som inte är insatta kan jag berätta att en del av rehabiliteringen är att utsätta sig för de fysiska symptom som kan orsaka/bidra till att man får panikångest. För min del har det varit yrsel och hyperventilering som varit de övningar som gett mig mest ångest.

Nu har jag alltså kommit så långt att jag kan hyperventilera en minut vilket gör mig omtöcknad och svimmningsfärdig men det underbara är att jag får ingen ångest längre! Det är en underlig känsla att bara låta känslorna komma och gå utan att bli rädd. Jag blir lika förvånad varje gång!

Att snurra på kontorsstol och få 100%-iga fysiska symtom är inte heller det nån match längre. Jag får ingen ångest av det heller!

Att jag inte längre är så rädd för de fysiska symptomen gör det mycket lättare att vara på jobbet t.ex. Morgonångesten jag alltid känt är borta eftersom jag inte längre har nåt att frukta om jag inte behöver vara rädd för yrseln. Jag har lättare att koncentrera mig på jobbet och timmarna flyger iväg rent ut sagt. Dagarna och veckorna går enormt mycket fortare nu jag inte fokuserar på ångesten hela tiden.

Visst, det kommer bli bakslag framöver. Det VET jag, men för varje framgång så blir det ännu lite lättare att ta sig igenom svårigheterna man ställs inför.

Jag avslutar idag med en plus och minuslista...

+ mina framgångar med ångesten
+ har fått lön så jag kan betala mina mastodonträkningar den här månaden
+ att min tillsvidareanställning snart är i hamn?

...har jag varit idag! Trots intensiv mensvärk har jag jobbat! Har haft med mig vetekudden på jobbet och snart vet hela företaget om min menscykel för varenda eviga gång jag är i fikarummet och värmer den så kommer nån och frågar vart jag har ont....haha.

Karlarna brukar inte fråga nåt mer när man sagt att man har mensvärk. Det kan få tyst på de flesta.
 ;-)

Det bästa av allt var att jag inte oroade mig en enda dag inför mensen. Den bara kom den här gången! Eftersom jag blivit liggandes  av smärtor tidigare så har det alltid varit en källa till oro att få mensen. Hur ska jag klara av ett jobb? Kommer de acceptera att jag är hemma en gång i månaden? Sådana tankar var fruktansvärt jobbiga när jag befann mig i studielivet, utan pengar, utan en plats i samhället.

Men tänk om jag insett att det går jättebra att ha ont på jobbet nu när jag ÄNTLIGEN lärt mig att ta tillräckligt mycket smärtstillande så jag iallafall kan stå lodrätt. Eftersom jag alltid haft otroligt svårt att stoppa i mig piller så har mensen alltid varit en  plåga...en kamp mellan ångesten att ta dem och smärtan i magen. Dubbel plåga faktiskt!

Så imorse när jag vaknade efter 7 timmars sömn och mensen kom helt obemärkt jublande jag inombords.

Jag vinner mark!

...det är helt sanslöst egentligen. Nu är det 5 månader sedan min sambo och jag blev särbos efter en otroligt tumultartad tid då kärleken försvunnit någonstans bland alla hårda ord som utväxlades mellan oss. Till slut fanns ingen annan utväg än att sära på oss. Så här i efterhand känns det hela nästan overkligt, tänk att vi verkligen tog steget och gjorde det! Vi tog risken att förlora allt efter 12½ år tillsammans...

Nu har vi båda stabiliserat oss i våra nya liv, han mer än jag tror jag eftersom jag nyss kommit in i arbetslivet på riktigt efter låååånga studier. Men jag kommer så sakteliga ifatt honom på det området och jag är så glad att jag kan säga att kärleken lever! Ju mer jag släpper honom, ju mer jag lever mitt eget liv och läker mig själv desto starkare verkar kärleken bli. Jag älskar honom verkligen.

Älskar, älskar, älskar.

Känns underligt att känslorna kommit tillbaka efter så lång tid i träda. Jag vet inte hur vi ska lösa det här och jag vet inte hur det kommer sig att två så diametralt olika människor kan falla för varandra men jag vet att jag kommer försöka. Jag ska kämpa in i det sista för att få det fungera. Misslyckas vi med att jämka ihop våra liv igen så kan jag iallafall bära huvudet högt och säga till mig själv att jag gjorde mitt bästa.

Men jag tror inte vi misslyckas...

Idag vaknade jag och för första gången så saknade jag att vakna upp intill honom, jag saknade att krypa över i hans säng och andas in hans välbekanda, underbara doft. Saknade att äta frukost ihop och planera dagen tillsammans. Men vår tid kommer, jag måste bara ge mig själv lite mera tid att landa i livet först. Han finns där, har alltid funnits där och han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.

Nu ser vi tiden an.

På jobbfronten så går det toppenbra! Jag har fått ett jobb som jag känner att jag klarar av och ibland undrar jag om det verkligen inte blir svårare snart...nästan så man blir lite uttråkad! Men det var ju det som var mitt mål, att få ett jobb där jag kan bli så hemtam att jag gör mina arbetsuppgifter på rutin. Det var exakt det jag behövde just nu. Men en dag så kommer jag gå vidare mot större utmaningar, det vet jag. Men mitt liv behöver stabilitet, rutin och gråa vardagar just nu. Så jag valde rätt jobb! :)

Har fortfarande dagar när jag känner att paniken ligger på lur och jag vilar regelbundet på lunchen i vilrummet men det går bättre och bättre! Vissa nätter så tar jag Lergigan för att kunna sova ordentligt och det har visat sig vara riktigt bra för mig! Är inte längre paniskt rädd för att inte somna, jag har ju nåt som hjälper mig och som jag litar på. Det blir en positiv spiral och livet i övrigt känns lättare och lättare.

Mina första två mål är uppnådda, det första var att få inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet (dvs ha jobbat 6 månader) och det andra var att byta a-kassa. Nu återstår bara tillsvidareanställningen och högre lön. Det kommer jag fixa inom de närmaste månaderna. Så jag är så jäkla STOLT över mig själv och det arbete jag har lagt ner på att komma dit jag är idag.

Nu tar jag en dag i taget och fortsätter kämpa mot min panik och agorafobi som gör sig påmind varje dag men som blir lite lättare att leva med för varje dag som går.

På återhörande!

Det var ett tag sen jag skrev här sist. Ett tag tänkte jag ge upp bloggandet helt, sen startade jag en ny öppen blogg och tröttnade på den och nu är jag tillbaka här igen. Vaddå beslutsångest?

Nåja, läget är följande. Jobbet går bra!! Jag har nu jobbat 2 månader (fatta!!) på mitt nya roliga jobb. Sömnsvårigheterna börja ge med sig och nu kan jag faktiskt lägga mig i sängen och se framemot nästa dag. Vaknar jag på natten så somnar jag om så sött, så sött. Helt fantastiskt skönt!

På mornarna är jag alltid orolig. Det verkar vara sån jag är. Då kommer tankarna om jag ska klara hela dagen, eller om jag ska bli tvungen att gå hem. Men jag härdar ut och låter tankarna komma och gå. Det fungerar faktiskt och framåt 10 så släpper ångesten och jag börjar känna mig lugn igen. Förmodligen eftersom lunchen innebär en respit och jag kan åka hem och vila om jag behöver. Sen kommer eftermiddagen och då är jag oftast helt lugn. Har jobbat in en del timmar nu så jag har lite att flexa med om det behövs.

Möten var jättejobbiga i början. Just att sitta instängd i ett litet rum med x antal karlar (ja, det är oftast män men det är inte de som skrämmer mig...;-)) och just vetskapen om att vi hade 1-2 timmar framför oss när jag inte "kunde komma därifrån" kunde vara jobbigt. Ibörjan hade jag panikattacker men jag gav mig själva fan på att härda ut och det lyckades! Men oj så uppsliten jag har känt mig och oj så trött jag varit under de här 2 månaderna.

Och precis när den värsta nervositeten och ångesten släppt ja då kommer pollenallergin med buller och bång och gör mig så trött att jag vill lägga mig direkt när jag kommer hem. Har jättesvårt att vakna på morgonen och kan somna kl 18 med lätthet när jag kommer hem. En helt annorlunda och "tyngre" trötthet än jag är van vid.

Men det släpper när majmånad har löpt ut. Som tur är. Det är en lätt börda att bära om man jämför med ångest.

Nu ska jag försöka ta mig till gymmet (någon får släpa mig dit) för jag behöver verkligen göra något annat än att sitta i lägenheten hela kvällarna.

På återhörande!

Å jag mår så bra! Å jag är så lycklig! För jag har ett jobb jag trivs med och där jag känner mig trygg! Tänk att även jag kunde hitta en plats där jag blir accepterad för den jag är - trots mina brister!

Vill dansa, jubla och skratta! Livet är ju faktiskt underbart ibland!

Förmodligen kommer jag avveckla den här bloggen och börja med en annan öppen blogg där jag skriver om mitt arbete och livet i övrigt! Det känns som om jag fått ur mig allt jag ville få ur mig, en skön känsla faktiskt.

Må väl vänner!