Isoldes resa

En del bestiger berg för att få adrenalinkickar och se döden i vitögat eftersom de gör dem så mycket mer levande och närvarande i livet. Och kanske är det så att ju närmare döden vi befinner oss desto starkare ter sig nyanserna i tillvaron.

Idag besteg jag förvisso inte Mount Everest men jag känner mig som en hjältinna för jag åkte - tåg!

Visserligen var planen att åka till Bålsta och gå på Åbergs Museum och det blev Kolbäck istället men jag känner mgi som en hjältinna idag. Låt mig berätta.

Halv elva tog jag cykeln ner till stationen och köpte biljett till avgången 10.54, köpte lite mysfika och tänkte ha det gott på tåget. Tyvärr stod tåget redan på perrongen när jag kom så jag gick in och satte mig och väntade. Under de 10 minuterna så hann jag stressa upp mig till den milda grad att precis innan tåget skulle gå slog paniken till! Min kropp slog fullt alarm att nu händer något livsfarligt! Paniken kan liknas vid att man blir jättejätterädd och bara vill UT!! För annars händer något jättehemskt!!

Så jag sprang mer eller mindre av tåget. Ställde mig utanför och andades lite...tankarna malde "om jag inte gör det här kommer jag bli SÅ besviken och lessen"...samtidigt kämpade kroppens kämpa och flykt försvar för att få mig att gå därifrån. Logik vs känslor. Denna gången blev det 0-1 till känslorna, jag ballade ur.

Med tårar rinnande nerför kinderna ringde jag hem till mamma och förklarade vad som hänt. Att jag inte kom iväg. Lite pepp och stött från hennes sida gjorde att det kändes aningens bättre. Så jag satt kvar där på perrongen och tittade på tågen som kom och gick. Konstigt nog var jag inte så besviken på mig själv, jag hade ju försökt trots allt! Det är ju ett stort framsteg.

En timme gick och nästa tåg kom...11.54, stod och fipplade med automaten som säljer biljetter för att försöka titta hur mycket det kostade att åka till Enköping istället. Det var bara 15 min färd dit...men nej, modet kom inte tillbaka. Trots Steoliden jag stoppat i mig. 0-2 till känslorna.

Tog lunch på stan, sushi - gick knappt ner. Magen knyter sig när jag har ångest och vill INTE äta. Men jag tvingade mig själv för går blodsockret ner så är det kört. Då skickar kroppen ut massor av adrenalin och det ville jag inte. Så det vara bara till å stoppa i sig maten.

Tillbaka på stationen igen. Betrakade dem som skulle med 12.54 tåget till Enköping - Bålsta - Stockholm.  Så ovetandes alla var om min ångest, där stod jag på ruinens brant och försökte göra något som de andra såg som så självklart. Inser de hur lyckligt lottade de är, undrade jag där jag stod där i solen.

Gör återigen ett försök att köpa en biljett till Enköping och lyckas. Nu ska jag med! Tåget kommer in på perrongen, alla skyndar sig men inte jag. Något håller mig tillbaka...

...tåget går utan mig. 0-3 till känslorna.

Nu börjar jag bli smått irriterad på mig själv. 2½ timme har gått och jag har ännu inte kommit iväg! Jag VET ju att det bara blir värre om jag INTE gör detta men samtidigt är jag lite tagen av hur långt jag fallit tillbaka utan att jag vetat om det. Det var tågresan på 80 mil ToR som satte igång rädslan.

Går till kundtjänst och förklarar att jag köpt flera biljetter men inte åkt för dem, säger att jag tränar på att åka tåg och ler lite fånigt/gulligt så hon ska fatta tycke för mig. Får köpa tillbaka en av dem, den andra har det gått för lång tid för. (Tordes inte gå och lösa in den tidigare eftersom det var fullt med folk i kö)

Nu är klockan kvart över ett och Stesoliden har börjat verka, livet börjar kännas så där lite lagom luddigt och avtrubbat. Nervositeten är INTE borta men känslan av oöverstiglighet finns inte kvar. Snarare en irritation, jag vill inte åka hem utan att ha åkt tåg!

BANNE MIG!!

Så jag bokar en biljett till Kolbäck istället. 11 minuters färd. DET MÅSTE JAG JU KLARA!

Det blir 20 minuters väntan, hinner tänka en del, tankarna mal, positiva som negativa. Om och om igen. Orkar inte lyssna vill inte lyssna. TRÖTT.

Tåget kommer och jag går fram sist av alla och frågar konduktören om det är rätt tåg, det är det. Inser att jag tappat handsken och konduktören undrar om det är den som ligger en bit bort. Det är det! Så jag springer och hämtar den medan tåget väntar - på mig!

Nu finns ingen återvändo.

Kliver på med dunkande hjärta, darriga ben och en hjärna som inte fattar någonting. Hittar en dam med en liten hund och sätter mig såklart bredvid. Hunden räddade mig! Börjar prata med ägarinnan som verkar tacksam över att någon ägnar henne en stund. Hon anar inte min rädsla och hon anar inte vad hennes närvaro betyder för mig. Att vi pratar med varandra innebär att mitt fokus på min rädsla och kroppsliga sensationer (som dunkande hjärta och darrande händer)  försvinner. Hunden heter Simba. Tack Simba.

Innan jag vet ordet av är vi framme. Kliver av och gråter några glädjetårar, kanske är det så det känns när man kliver upp på toppen av Mount Everest? Adrenalinet pumpar i kroppen och närvaron i livet är totalt! Allt känns så klart och tydligt! Jag gjorde det! Efter 3½ timme på perrongen så tog jag mig på ett tåg och åkte! 1000-3 till logiken!!!!

Hemvägen blir lättare, lite nervös men inte lika ångestfylld. De sista fem minuterna kan jag faktiskt njuta av utsikten. Kliver av i Västerås och marken gungar och känslan av att ha klarat det är underbar. Men samtidigt så är jag förvånad över hur jobbigt det var för mig. Jag har en del arbete framför mig nu.

Men jag ska klara det. En annan dag.

Just nu vill jag bara vila. Är lite lätt drogad och mycket mycket trött. Känns ungefär som om jag bestigit ett berg...

Så släng er i väggen ni som får tapperhetsmedaljer för både det ena och det andra, är det några som är hjältar är det vi som kämpar mot ångest! Varför inte instifta ett pris för den som bäst lyckas utmana sig själv! Med omröstning i tv och radio. Fram för oss "ångestbestigare" - vi är det verkliga vardagshjältarna!

Nu ska den här hjältinnan lägga sig i solen och låta hjärnan vila.

Kram på er.