Uppdatering!
OJ så länge sen jag skrev ett inlägg nu. Men jag är förlåten för det har sina skäl - har ju börjat jobba!
Och det går bra!
Är så fruktansvärt glad för det, eller ska jag vara uppriktig har inte de riktiga glädjekänslorna kommit än för min kritiska hjärna bara väntar på Misslyckandet eller Uppdagandet att jag är en bluff! Men den rösten blir faktiskt allt lägre, helt enkelt därför att jag är så förbannat trött på att lyssna till den!
Jag har jobbat i 2 veckor nu och det är inga problem att jobba heltid, nåt som jag oroat mig en del för. Det går! Mornarna är dock jobbigast, när hela dan ligger framför mig och jag inte vet vad som väntar liksom. Men det går bättre och bättre. Snart kommer de känslorna vara ett minne blott!
Det måste de vara.
Känner mig väldigt stolt och duktig, första gången på länge faktiskt som jag har en känsla av att ha åstadkommit något bra med mitt liv. Arbetet är något av ett drömjobb och arbetskamraterna helt fantastiska. Speciellt J som med sin jordnära attiyd och smittande skratt får mig att känna mig så otroligt trygg! Som om jag inte har något att frukta!
Detta är värt att kämpa för och när jag får impulsen att dra hem och lägga mig i sängen och stirra på väggarna så känner jag bara neeeej, jag vill inte det. Been there done that. Jag kan lika gärna sitta på jobbet och må pyton ett tag och lära mig att det passerar!
Mötena är värst. När man inte kan komma undan om man behöver liksom. Som idag när vi satt 12 personer runt ett bord och alla skulle svara på en fråga, jag var sist och hjärtat började banka allt hårdare, handflatorna blev svettiga och jag kunde inte sitta still. Ville fly undan. Det skrämde mig inte att prata i grupp utan det som skrämde var att jag inte kunde komma undan (i praktiken är det bara att gå ut genom dörren men rädslan för att uppfattas som konstig och avvikande är stor). Men jag satt där och lät känslorna komma, och jag lät dem även gå!
Jag klarade det! Efteråt var jag alldeles darrig av adrelaninet men jag tog mig igenom det. Dessutom märkte inte en kotte vad jag just känt.
Senare så återkom känslan vid ett annat möte men då fick det vara nog och jag kände bara kom an då! Sätt igång skiten så jag blir av med det. Men inget hände.
Jag är på väg nu! Mot en ny framtid! Ångesten ska inte få segra, jag vill bli fri!
Ha en trevlig helg!
ps. Jag slutade med pillren...orkade inte må så dåligt nu när jag börjat ett nytt jobb. :/
Och det går bra!
Är så fruktansvärt glad för det, eller ska jag vara uppriktig har inte de riktiga glädjekänslorna kommit än för min kritiska hjärna bara väntar på Misslyckandet eller Uppdagandet att jag är en bluff! Men den rösten blir faktiskt allt lägre, helt enkelt därför att jag är så förbannat trött på att lyssna till den!
Jag har jobbat i 2 veckor nu och det är inga problem att jobba heltid, nåt som jag oroat mig en del för. Det går! Mornarna är dock jobbigast, när hela dan ligger framför mig och jag inte vet vad som väntar liksom. Men det går bättre och bättre. Snart kommer de känslorna vara ett minne blott!
Det måste de vara.
Känner mig väldigt stolt och duktig, första gången på länge faktiskt som jag har en känsla av att ha åstadkommit något bra med mitt liv. Arbetet är något av ett drömjobb och arbetskamraterna helt fantastiska. Speciellt J som med sin jordnära attiyd och smittande skratt får mig att känna mig så otroligt trygg! Som om jag inte har något att frukta!
Detta är värt att kämpa för och när jag får impulsen att dra hem och lägga mig i sängen och stirra på väggarna så känner jag bara neeeej, jag vill inte det. Been there done that. Jag kan lika gärna sitta på jobbet och må pyton ett tag och lära mig att det passerar!
Mötena är värst. När man inte kan komma undan om man behöver liksom. Som idag när vi satt 12 personer runt ett bord och alla skulle svara på en fråga, jag var sist och hjärtat började banka allt hårdare, handflatorna blev svettiga och jag kunde inte sitta still. Ville fly undan. Det skrämde mig inte att prata i grupp utan det som skrämde var att jag inte kunde komma undan (i praktiken är det bara att gå ut genom dörren men rädslan för att uppfattas som konstig och avvikande är stor). Men jag satt där och lät känslorna komma, och jag lät dem även gå!
Jag klarade det! Efteråt var jag alldeles darrig av adrelaninet men jag tog mig igenom det. Dessutom märkte inte en kotte vad jag just känt.
Senare så återkom känslan vid ett annat möte men då fick det vara nog och jag kände bara kom an då! Sätt igång skiten så jag blir av med det. Men inget hände.
Jag är på väg nu! Mot en ny framtid! Ångesten ska inte få segra, jag vill bli fri!
Ha en trevlig helg!
ps. Jag slutade med pillren...orkade inte må så dåligt nu när jag börjat ett nytt jobb. :/
Kommentarer
Trackback
