Skakig vecka
...jag låter det påverka mig alldeles för mycket. Jag kan inte ta ansvar för hans välmående. Jag har gjort det så många gånger förr men det måste vara slut med det. Jag måste koncentrera mig på mitt liv, inte hans. Men det är fruktansvärt svårt, för i vårt förhållande har jag alltid varit den som först sett till att han mår bra, sedan mig själv.
Gamla vanor sitter i.
Så nu har vi semester på varsitt håll. Det känns konstigt, jag saknar honom men vet att det är för tidigt att flytta ihop igen. Vi har en bit kvar att gå innan dess. Det som saknas i vårt förhållande är ett bra förhållningssätt till min sjukdom. Jag måste sluta skämmas för mig själv, måste acceptera mig själv, älska mig själv. DÅ är jag redo att släppa in honom igen på riktigt. Jag måste oxå känna att han alltid finns där för mig och att han kan ta mina dåliga sidor, precis som jag måste göra med hans.
Just nu känns det som om det aldrig kommer ske - att jag accepterar mig själv till 100%. Men det är bara att kämpa på, en dag släpper det nog. Hoppas jag. Ber till Gud om det varje dag.
Är skör just nu.
Vemodig
Ute är en ljum måndagskväll, har just varit ute och gått en sväng. Inte för att motionera utan för att samla tankarna. För just nu känner jag mig lite vemodig. Jobbet flyter på, lite svajigt ibland, särskilt på nätterna. Vaknar jag vid tre har jag jättesvårt att somna om för då kommer tankarna, ska det alltid vara såhär? Kommer jag få någon anställning? Kommer jag och min L hitta tillbaka till varandra igen. Bla bla bla.
Idag hämtade jag ut mina Lergigan som jag tar när jag absolut måste (de är rogivande antihistaminer för de oinsatta) och expediten hade en otrevlig attityd. "Du som är så ung borde tänka på att motionera, äta bra och meditera istället för äta piller." Det var hennes budskap, tydligen var yoghurt väldigt bra mot ångest!
Jäkla kärring. Hon menade säkert väl men jag hade god lust att stoppa pillerburken i halsen på henne. Men givetvis nickar och ler man "Jaså, yoghurt - det ska jag prova!"...vilken jubelidiot man är då!
Det är dessutom inte första gången jag stöter på henne, förra gången var hon likadan. Hon kan inte fått nåt på länge, säkert därför hon är så sur. *irriterad*
Men men, hon kan helt klart inte haft riktig ångest om hon tror man äter tabletter för att det är den lättaste vägen ut. Det är snarare den svåraste, jag tar dem när jag verkligen måste. När ångesten mitt i natten blir för kraftig och väggarna kryper allt närmare samtidigt som mörkret intar både kropp och själ.
Men hon förstår nog inte det. Varför piller när det finns yoghurt liksom?
För mig är det här en övergångslösning, tills jag funnit stabilitet i vardagen igen. Sen kommer jag klara mig utan piller även på nätterna, det VET jag. Jag har kommit så lång och det är jag förbannat stolt över, ingen ska klandra mig för att jag behöver lite hjälp ibland.
Nu är det dags att krypa till kojs igen. Imorgon är en ny dag och sen är det ledigt! SKÖNT! Jag behöver det.
Kramar till alla er kämpar därute!
Bah! Nervös!
Jag vet ju att man kan bli sämre i början men vet inte om jag orkar med det just nu...
Beslutsångest!
Deppigt värre...
Ensamhet.
Men det går över. Får ta en dag i taget, tårarna torka och hoppas att ljuset återvänder.
Tack M för att du alltid finns där för mig.
