Tick tack
Hör ni klockan? Det riktigt ekar, som om den fanns i ett tomt rum. Har aldrig hört den förut men nu växer den i styrka och jag håller mig nästan för öronen för att slippa höra den. Inte visste jag att den kunde slå så hårt att det nästan gör ont. Den biologiska klockan...
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
Kommentarer
Trackback
