Husångest!
Men det är LÄSKIGT! Från att ha levt ensam i ett år ska vi nu sammafoga våra liv igen. Det kommer inte gå helt utan diskussioner och jag tror det kommer slå gnistor både här och där för vi kan vara otroligt envetna och tjurskalliga båda två. Som tur är så är vi medvetna om det och det slutar alltid med att vi skrattar åt våra onödigt starka åsikter. Men vi behöver jobba på kommunikationen även i framtiden.
Jag har iallfall fått ett löfte, vill jag gå till en samtalsterapeut så ställer han upp! Tjoho! Känns tryggt.
Men det jag har mest ångest över nu är själva grejen, att köpa hus. Det är stort! Så mycket pengar det handlar om, bankkontot visar ett FETT minussaldo nu. Känns jobbigt! Även om jag vet att det bara är en siffra så har jag varit så stolt över det växande sparkontot som jag fått ihop under det senaste året. Nu försvann liksom allt i ett nafs på nåt vis...
Så vuxet det känns också, att köpa hus.
Men det värsta är nog tvivlet: Kommer jag klara av att jobba även i framtiden, kommer jag tappa bort mig själv igen eller är jag starkare nu?
Det finns bara ett sätt att ta reda på om jag klarar det - att göra det.
Fyfan. Jag tror jag måste gå och kräkas eller nåt.
Livet är ingen säker utstakad stig, man får ibland hoppa rätt ut och hoppas att det fixar sig. Det enda man kan göra är att FÖRSÖKA. Provar man inte vet får man ju aldrig svar på om det gick eller inte.
En sak har jag i allafall lärt mig, och det är att det går upp och ner. Jag har varit där där man tror att man aldrig kommer att kunna klara något, till att gå till år där allt flyter perfekt som att man inte vetat av något annat liv, till att man tillfälligt dippar och sedan tar sig upp igen. Ingen vet vad som väntar längs ens livsresa, och det är nog lättare att följa med i flödet än att kämpa emot. Och ju mer vi känner oss själva, desto mer medvetet kan vi följa flödet.
Du fixar det här! Även om det känns skrämmande och nytt!
Tack Stina, det behövdes verkligen. Får ta en dag i taget nu och försöka uthärda de rädslor jag känner, för jag kommer aldrig vidare om jag backar nu. Det VET jag. Så det är myrsteg nu...
Jättetack!
Myrsteg är i allafall framåt! Och tänk bara på vilka framsteg du har gjort! Det här hände NU, för att du är redo.
En dag i taget! Ibland en timme åt gången.. men du fixar det!
Kram!
Ja, det är ett under att ett så fint hus såldes till ett sånt pris som vi klarade av. Och att det faktiskt såldes i julas en gång men då backade köparna ur av privata skäl (skilsmässa).
Visningen var bokad så det kom lite folk...allt föll liksom på plats. Och huset ligger dessutom i den lilla "stad" jag växte upp och mina föräldrar bor bara 5 min bort.
Kan inte bli tryggare på nåt vis.
Nu är det bara att stå emot den här rädslan att jag på nåt vis inte ska klara av jobbet när "kraven" på mig ökar i och med amorteringar och dylikt. Det har varit mitt stora problem, att saker låser sig när kraven ökar. Men faktum är att det är mitt sätt att TÄNKA som är problemet. Inget annat. Därför tänker jag bortse från min hjärnas elaka spratt just nu.
...fortsätter jobba...
