Sorg
Tanken på att jag ska lämna min älskade lägenhet och mina älskade grannar känns just nu riktigt jävla jobbigt.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig, om jag klarar det om VI klarar det.
Önskar jag vore en person som kunde ta mig an utmaningar med glädje men tyvärr, jag är skiträdd.
Det är inget konstigt i att vara rädd för en stor förämdring, snarare realistiskt, jag menar du har ju ingen aning om hur det kommer bli. Men! Du kommer klara det galant - NI kommer klara det galant. Ni är redo för detta nu, annars skulle ni/du aldrig tagit steget. Tänk efter, är det inte så?
Grannarna behöver du inte "lämna", du kan hälsa på dem så ofta du vill. Lägenheten är bara en plats, även om den varit ditt hem i många år. Tryggheten bär du med dig, även om det inte känns så, och alldeles, alldeles snart kommer ert nya hus att kännas underbart tryggt och hemma om du vill det.
Försök påminn dig själv om all glädje du kände inför detta i början av processen. Det är de känslorna som är de du ska lyssna på. Nu är du rädd och då vill din kropp/psyke reagera på det sätt den känner till och som känns bekant.
Kämpa på!!
Kraaaaam
Tänker på dig idag! *kram*
Förändringar är ju alltid jobbiga, och att lämna sin "trygga plats" är ju inte helt lätt (även om man ju såklart som Tusse säger har tryggeheten inom sig.. men
det är ju den plats där du har kunnat dra dig tillbaka från allt annat).
Önskar er all lycka till!
Tack! Ni har båda rätt! Jag ska ta en dag i taget nu och se framåt, det är ju som Stina säger att ´detta varit min trygga plats o nu finns den inte mer. Haha, kan inte skriva min katt vill gooosa! KRam på er!
