Isoldes resa

När jag mår dåligt så vill jag dra mig undan världen, vilket inte alls passar sig för en vuxen kvinna i arbetslivet. Jag har insett det nu och ibland får jag verkligen stålsätta mig för att ta itu med problem istället för att fly, speciellt när jag mår dåligt. Vill gärna samla problemen på hög och låtsas glömma dem men då växer de till ohanterliga proportioner och blir ännu jobbigare att ordna upp. Det var så jag gjorde förut, sket i allt tills det helt enkelt var försent att göra något. Jag orkade inte för jag mådde så dåligt! Det blev en ond cirkel.

I helgen hade jag såna känningar, ville dra mig undan. På måndagen väntade nämligen ett möte där vi skulle diskutera en ev. workshop med grannlandet. Plats och datum var obestämt. De flesta vet om min lilla egenhet men inte alla. Därför kom den där sugande känslan i magen, instinkten att något farligt väntade. Något jag inte klarar av.

Men jag gick till jobbet. Jag tog itu med det. Hanterade det. Det slutade med att jag berättade om min agorafobi för ytterligare en jobbarkompis vilket fick att känna mig fullständigt värdelös och otillräcklig. En stund. Det mildrades efter ett tag och jag kunde se på honom att han uppskattade att jag gett honom mitt förtroende. Intimitet arbetskollegor emellan.
 
Jag gick från jobbet med en känsla av att vara bakfull (som jag alltid gör när jag haft mycket ångest), kroppen värker och jag är enormt trött.

Men jag gjorde det, jag tog tjuren vid hornen! Fan i helvete vad jag är bra!