Isoldes resa

Så har jag då äntligen satt mig ner vid datan, tvätten ligger varm och doftande i garderoben, disken är bortplockad, katterna matade och i ugnen jäser en äppelkaka.

Lugn och ro.

Det har inte blivit så mycket bloggande på ett tag och anledningen är helt enkelt att mitt behov att skriva av mig avtar alltmer. Livet börjar helt enkelt stabilisera sig och all den ångest och oro jag burit på i så många år börjar så sakteliga försvinna.

Nu är det andra veckan i mitt 31 åriga liv som jag faktiskt har ett riktigt jobb. Bättre sent än aldrig. Jag behöver inte vara orolig för att någon sa ta mig avsides och besvärat tala om för mig att en sån som jag kan de inte ha på deras jobb. Behöver inte vara orolig för att inte kunna ta min examen. Eller känna den där gnagande och tärande olustkänslan som kommer av ett berg av tentor som bara växer och växer. Inte heller ekonomin är ett problem längre. Att leva på 0 kr i månaden som jag gjorde i 2 år var en stor belastning för både mig och sambon. När jag väl var färdig ingenjör fick jag ut 5000 kr i månaden som praktikant. I över ett år.

Så vägen har varit lång. Hindren har varit många. Mitt jobb är det allra viktigaste i mitt liv just nu. Det största jag någonsin har presterat och något jag är oändligt stolt över. Och rädd om. Det går före allt annat, till och med mitt förhållande. För nu handlar det om min överlevnad.

Varje framgång tänker jag njuta av tusenfalt framöver, för jag har verkligen förtjänat dem.

Because I'm worth it. ;-)

Nu sprider sig doften av äppelkaka i hela lägenheten, ska krypa ner i soffan för en stunds tv-tittande innan det är dags att sova inför en ny härlig arbetsdag igen! Ska bli roligt att bjuda karlarna på lite kaka!

Kram på er alla i höstmörkret....(dags att ta fram ljusen, filten och den varma tekoppen igen).