Isoldes resa

Jag har tagit time out. Sitter i pyjamasen och dricker te kl 4 på fredagseftermiddag. Trött, lite ensam och melankolisk.

Livet är bra lustigt. En gång trodde jag att "bara jag tar examen kommer alla problem vara som bortblåsta"...på ett sätt blev det ju så. Men ändå inte. För liksom en tillnyktrande alkoholist måste ställa till rätta alla kraschade relationer och brutna löften måste även jag göra "damage control".

Och det är tungt. Och det tar energi. Och jag vet inte om jag orkar.

Jobbet den senaste tiden har varit tufft, aldrig har så få gjort så mycket på så kort tid och dessutom i ett nytt system. På något underligt vis har jag klarat av det, det har funkat i 2-3 månader men nu börjar kroppen säga ifrån. Helgerna som i vanliga fall ska innebära återhämtning har för mig inneburit många, långa diskussioner med särbon och därvid funderingar på förhållandets vara eller icke-vara. Sen tillbaka till jobbet, jobba över och sen hem och vila. Ekorrhjul var namnet.

.

Nu tar jag time out. Pyjamasen får illustrera min frånvändhet. Jag resignerar, jag kapitulerar för den stora tröttheten. Kom an bara. Ta mig till platsen där jag skiter i allt. Där jag får vältra mig i självömkan och njuta av det.

Jag skiter i att jag vaknar varje natt kl 5 och inte kan somna om. Jag skiter i min särbo som inte kan stötta mig när jag mår dåligt. Jag skiter i mörkret som lägger sig som en våt matta över själ och hjärta. Jag skiter i ångesten jag känt de senaste dagarna. Jag skiter i det. Dra åt skogen! Jag är trött, trött, trött.

Vill krypa in i någons famn och känna hur tid och rum försvinner. Känna mig omhuldad och älskad. Men jag är ensam. Bara att inse det.

Jag ska ta mig i kragen. Bara inte idag. Jag tar timeout och skiter i allt.

ps. KBT-kursen är över för min del, eftersom jag inte kunnat vara med på 2 ggr pga jobbet så tyckte psykologerna att jag missat för mycket. Bra pedagogik va? Speciellt när materialet bygger på en Internetkurs för självstudier. Den stora behållningen för mig var inte kursmaterialet (Ingen panik-boken är bättre) utan att träffa de andra. Men se regler är regler! Sa vad jag tyckte om saken och lät nog inge vidare trevlig för tjejen jag pratade med verkade få dåligt samvete (dock var ju regler till för att följas). Har sagt att jag gärna träffar de andra när kursen är över och hoppas verkligen att de förmedlat mitt telefonnummer åt dem. Blir mörkrädd när jag inser att detta är den enda vården som finns för Västeråsare. Jag kan hålla bättre kurser själv.