Pappas lilla flicka

Det här är känsligt för mig. Orört område praktiskt taget. Men något finns där som jag måste ta reda ut, något som påverkar mig i mitt förhållande till min blivande sambo.

Jag har två pappor och samtidigt ingen. Mina föräldrar skildes när jag var 2-3 år men har förblivit vänner/bekanta hela tiden. Direkt efteråt kom en annan man in i bilden som fortfarande är min "pappa". Men det är alltid mamma som haft ansvaret för min uppfostran, hon har haft veto. Så någon riktig fadersgestalt har jag nog aldrig haft i mitt liv om jag tänker efter. Har alltid haft lite dåligt samvete gentemot min styvpappa eftersom jag aldrig kunnat säga "pappa" till honom, visst jag älskar honom men det har känts konstigt att yttra det ordet. För att inte göra honom ledsen började jag ett tag kalla även min mamma vid förnamn med det lät ännu mera krystat så jag slutade rätt snart.

Det här gör ont att skriva om. Minnen väcks till liv.

Min biologiska pappa har funnits i mitt liv från och till. Han är en jovialisk, karismatisk person som är full att upptåg och bus. Om han är på det humöret. Han har en annan sida också och då kan man inte nå honom, han sluter sig för sig själv framför tv:n och då vet man att det bara är att komma tillbaka någon annan dag. När jag var liten lärde jag mig snabbt vilket humör han var på och hur jag bäst skulle anpassa mig för att inte vara "i vägen" eller på något annat sätt besvärande. Inte för att han krävde det av mig utan för att jag själv tyckte det kändes bäst så.

Hela min barndom så hade jag känslan av att min pappa inte ville ha mig. Det var ofta så att vi hade bestämt att vi skulle hitta på saker tillsammans men när det väl skulle ske så kom något annat i vägen. Han lovade guld och gröna skogar men höll sällan sitt ord. De gånger som vi ändå hittade på något var det så roligt att jag snabbt glömde gamla oförrätter. Så höll det på.

Födelsedagar var jobbiga, jag visst aldrig om han skulle dyka upp eller inte. Med åren blev det standard att han ringde och talade om varför han inte kunde komma, inte dagen innan utan alltid PÅ min födelsedag. Det gjorde fruktansvärt ont men jag sa aldrig något. Aldrig någonsin, jag höll det inom mig. Grät i kudden innan jag skulle somna. Mamma har torkat många tårar. Älskade lilla mamma.

Min pappa ville inte ha mig. Så upplevde jag det när jag var liten. Och nu kommer klumpen i magen tillbaka igen. Tårarna bränner innanför ögonlocken och jag blir 8 år ännu en gång.

Vid 18 års ålder var jag nog som mest besviken och sårad och jag vände mig ifrån honom. Jag slutade ta kontakt med honom och i samma veva mötte jag min L. Var det så att en ny fadersgestalt kom in i mitt liv?

Ska fundera vidare.

RSS 2.0