Uppdatering!
OJ så länge sen jag skrev ett inlägg nu. Men jag är förlåten för det har sina skäl - har ju börjat jobba!
Och det går bra!
Är så fruktansvärt glad för det, eller ska jag vara uppriktig har inte de riktiga glädjekänslorna kommit än för min kritiska hjärna bara väntar på Misslyckandet eller Uppdagandet att jag är en bluff! Men den rösten blir faktiskt allt lägre, helt enkelt därför att jag är så förbannat trött på att lyssna till den!
Jag har jobbat i 2 veckor nu och det är inga problem att jobba heltid, nåt som jag oroat mig en del för. Det går! Mornarna är dock jobbigast, när hela dan ligger framför mig och jag inte vet vad som väntar liksom. Men det går bättre och bättre. Snart kommer de känslorna vara ett minne blott!
Det måste de vara.
Känner mig väldigt stolt och duktig, första gången på länge faktiskt som jag har en känsla av att ha åstadkommit något bra med mitt liv. Arbetet är något av ett drömjobb och arbetskamraterna helt fantastiska. Speciellt J som med sin jordnära attiyd och smittande skratt får mig att känna mig så otroligt trygg! Som om jag inte har något att frukta!
Detta är värt att kämpa för och när jag får impulsen att dra hem och lägga mig i sängen och stirra på väggarna så känner jag bara neeeej, jag vill inte det. Been there done that. Jag kan lika gärna sitta på jobbet och må pyton ett tag och lära mig att det passerar!
Mötena är värst. När man inte kan komma undan om man behöver liksom. Som idag när vi satt 12 personer runt ett bord och alla skulle svara på en fråga, jag var sist och hjärtat började banka allt hårdare, handflatorna blev svettiga och jag kunde inte sitta still. Ville fly undan. Det skrämde mig inte att prata i grupp utan det som skrämde var att jag inte kunde komma undan (i praktiken är det bara att gå ut genom dörren men rädslan för att uppfattas som konstig och avvikande är stor). Men jag satt där och lät känslorna komma, och jag lät dem även gå!
Jag klarade det! Efteråt var jag alldeles darrig av adrelaninet men jag tog mig igenom det. Dessutom märkte inte en kotte vad jag just känt.
Senare så återkom känslan vid ett annat möte men då fick det vara nog och jag kände bara kom an då! Sätt igång skiten så jag blir av med det. Men inget hände.
Jag är på väg nu! Mot en ny framtid! Ångesten ska inte få segra, jag vill bli fri!
Ha en trevlig helg!
ps. Jag slutade med pillren...orkade inte må så dåligt nu när jag börjat ett nytt jobb. :/
Och det går bra!
Är så fruktansvärt glad för det, eller ska jag vara uppriktig har inte de riktiga glädjekänslorna kommit än för min kritiska hjärna bara väntar på Misslyckandet eller Uppdagandet att jag är en bluff! Men den rösten blir faktiskt allt lägre, helt enkelt därför att jag är så förbannat trött på att lyssna till den!
Jag har jobbat i 2 veckor nu och det är inga problem att jobba heltid, nåt som jag oroat mig en del för. Det går! Mornarna är dock jobbigast, när hela dan ligger framför mig och jag inte vet vad som väntar liksom. Men det går bättre och bättre. Snart kommer de känslorna vara ett minne blott!
Det måste de vara.
Känner mig väldigt stolt och duktig, första gången på länge faktiskt som jag har en känsla av att ha åstadkommit något bra med mitt liv. Arbetet är något av ett drömjobb och arbetskamraterna helt fantastiska. Speciellt J som med sin jordnära attiyd och smittande skratt får mig att känna mig så otroligt trygg! Som om jag inte har något att frukta!
Detta är värt att kämpa för och när jag får impulsen att dra hem och lägga mig i sängen och stirra på väggarna så känner jag bara neeeej, jag vill inte det. Been there done that. Jag kan lika gärna sitta på jobbet och må pyton ett tag och lära mig att det passerar!
Mötena är värst. När man inte kan komma undan om man behöver liksom. Som idag när vi satt 12 personer runt ett bord och alla skulle svara på en fråga, jag var sist och hjärtat började banka allt hårdare, handflatorna blev svettiga och jag kunde inte sitta still. Ville fly undan. Det skrämde mig inte att prata i grupp utan det som skrämde var att jag inte kunde komma undan (i praktiken är det bara att gå ut genom dörren men rädslan för att uppfattas som konstig och avvikande är stor). Men jag satt där och lät känslorna komma, och jag lät dem även gå!
Jag klarade det! Efteråt var jag alldeles darrig av adrelaninet men jag tog mig igenom det. Dessutom märkte inte en kotte vad jag just känt.
Senare så återkom känslan vid ett annat möte men då fick det vara nog och jag kände bara kom an då! Sätt igång skiten så jag blir av med det. Men inget hände.
Jag är på väg nu! Mot en ny framtid! Ångesten ska inte få segra, jag vill bli fri!
Ha en trevlig helg!
ps. Jag slutade med pillren...orkade inte må så dåligt nu när jag börjat ett nytt jobb. :/
Lycka!
Här har ni en lycklig Isolde! Har nu jobbat två dagar på mitt nya jobb och det känns precis rätt. Det känns sådär så man längtar tills nästa dag så man får lära sig massa nytt igen! Tänk att ett arbete kan vara roligt! Har alltid sett det som ett nödvändigt ont för att klara livhanken och mina tidigare jobb har onekligen känts så.
Men tänk att min förra chef som kallade mig för teknisk inkompentent och andra mindre smickrande saker kan stoppa upp de orden nånstans för DETTA KLARAR JAG!! Och jag kan göra det BRA!! Fy för gamla stofiler till chefer som inte kan ta kritik och som behandlar en nyanställd och nyexad ingenjör på det viset som Mr M gjorde.
Men nu är det är nästan så jag måste nypa mig själv, tänk att jag äntligen har hamnat rätt! Bland folk som uppskattar samma saker som jag och som behandlar mig som människa och inte maskin. FANTASTISKT!!
Visst, jag är fortfarande nervös. Och jag hade en fruktansvärd ångest inför första dagen, sov inte mycket den natten kan jag säga. Men denna gången "gav jag inte upp" mitt i natten som jag brukat göra dvs säga till mig själv att jag skippar att göra det som jag tänkt och ställer in det så jag får sova istället. Jag kom iväg, halvdöd, men jag gjorde det!
Sen är mina tankar ofta på annat håll när jag pratar med någon, jag oroar mig för att få panik mitt i ett möte t.ex. men jag låter ångesten finnas där, känner hjärtat bulta men låter det vara. Har en Stesolid i fickan och behöver jag så lägger jag den bara under tungan och den verkar direkt! En trygghet som gör att jag kan slappna av lite lättare.
Men jag har bestämt mig nu. Oavsett hur mycket ångest jag kommer ha på nätter eller dagar så ska jag fixa detta för det är så vansinnigt roligt. Så jag är redo att gå i närkamp med mina spöken.
Hoppas det kan inspirera någon därute!!
Kram på er.
ps. Första dagen skålade vi i champange för att fira min ankomst! Inte dåligt va? ;-)
Men tänk att min förra chef som kallade mig för teknisk inkompentent och andra mindre smickrande saker kan stoppa upp de orden nånstans för DETTA KLARAR JAG!! Och jag kan göra det BRA!! Fy för gamla stofiler till chefer som inte kan ta kritik och som behandlar en nyanställd och nyexad ingenjör på det viset som Mr M gjorde.
Men nu är det är nästan så jag måste nypa mig själv, tänk att jag äntligen har hamnat rätt! Bland folk som uppskattar samma saker som jag och som behandlar mig som människa och inte maskin. FANTASTISKT!!
Visst, jag är fortfarande nervös. Och jag hade en fruktansvärd ångest inför första dagen, sov inte mycket den natten kan jag säga. Men denna gången "gav jag inte upp" mitt i natten som jag brukat göra dvs säga till mig själv att jag skippar att göra det som jag tänkt och ställer in det så jag får sova istället. Jag kom iväg, halvdöd, men jag gjorde det!
Sen är mina tankar ofta på annat håll när jag pratar med någon, jag oroar mig för att få panik mitt i ett möte t.ex. men jag låter ångesten finnas där, känner hjärtat bulta men låter det vara. Har en Stesolid i fickan och behöver jag så lägger jag den bara under tungan och den verkar direkt! En trygghet som gör att jag kan slappna av lite lättare.
Men jag har bestämt mig nu. Oavsett hur mycket ångest jag kommer ha på nätter eller dagar så ska jag fixa detta för det är så vansinnigt roligt. Så jag är redo att gå i närkamp med mina spöken.
Hoppas det kan inspirera någon därute!!
Kram på er.
ps. Första dagen skålade vi i champange för att fira min ankomst! Inte dåligt va? ;-)
Pms och oro
Tjoho! Nu känner jag mig ännu duktigare efter veckans bravader, i vanliga fall lägger jag aldrig några utmaningar dagarna för mens eftersom jag är mycket känsligare då. Men tydligen hade den bestämt sig för att komma lite tidigare och därför förstår jag nu ännu bättre vart min rädsla kom ifrån i veckan när jag skulle åka tåg.
Feel's good! Alltid skönt att känna igen mönster i tillvaron.
Så nu blir det frukost, värktablett och sen lite mera sömn. Inte helt fel! Ganska mysigt faktiskt att kliva upp upp kl 6 när ingen granne är vaken ännu, fåglarna sjunger som tokiga ute och solen är precis på väg att gå upp.
Det ska bli en bra dag det här med! Ska träffa särbon och hoppas på att få lite energi att leva på i veckan som kommer.
Mera utmaningar i veckan:
1. Cyklade långt, längre än jag någonsin gjort. Dels kändes det skönt för kroppen och dels för psyket eftersom jag är så van att ta mig fram med bil har den varit min stora trygghet - snabbt hem liksom! Med cykeln krävs det både energi från min sida och förmåga att hitta hem igen på alla snåriga cykelbanor. ;-)
Ångestskala (1-10): 4
2. Åkte bil på E18 trots nervositet - tänk om jag får panik i bilen vad gör jag då? Ångestskala (1-10): 3
Feel's good! Alltid skönt att känna igen mönster i tillvaron.
Så nu blir det frukost, värktablett och sen lite mera sömn. Inte helt fel! Ganska mysigt faktiskt att kliva upp upp kl 6 när ingen granne är vaken ännu, fåglarna sjunger som tokiga ute och solen är precis på väg att gå upp.
Det ska bli en bra dag det här med! Ska träffa särbon och hoppas på att få lite energi att leva på i veckan som kommer.
Mera utmaningar i veckan:
1. Cyklade långt, längre än jag någonsin gjort. Dels kändes det skönt för kroppen och dels för psyket eftersom jag är så van att ta mig fram med bil har den varit min stora trygghet - snabbt hem liksom! Med cykeln krävs det både energi från min sida och förmåga att hitta hem igen på alla snåriga cykelbanor. ;-)
Ångestskala (1-10): 4
2. Åkte bil på E18 trots nervositet - tänk om jag får panik i bilen vad gör jag då? Ångestskala (1-10): 3
Hjältinna
En del bestiger berg för att få adrenalinkickar och se döden i vitögat eftersom de gör dem så mycket mer levande och närvarande i livet. Och kanske är det så att ju närmare döden vi befinner oss desto starkare ter sig nyanserna i tillvaron.
Idag besteg jag förvisso inte Mount Everest men jag känner mig som en hjältinna för jag åkte - tåg!
Visserligen var planen att åka till Bålsta och gå på Åbergs Museum och det blev Kolbäck istället men jag känner mgi som en hjältinna idag. Låt mig berätta.
Halv elva tog jag cykeln ner till stationen och köpte biljett till avgången 10.54, köpte lite mysfika och tänkte ha det gott på tåget. Tyvärr stod tåget redan på perrongen när jag kom så jag gick in och satte mig och väntade. Under de 10 minuterna så hann jag stressa upp mig till den milda grad att precis innan tåget skulle gå slog paniken till! Min kropp slog fullt alarm att nu händer något livsfarligt! Paniken kan liknas vid att man blir jättejätterädd och bara vill UT!! För annars händer något jättehemskt!!
Så jag sprang mer eller mindre av tåget. Ställde mig utanför och andades lite...tankarna malde "om jag inte gör det här kommer jag bli SÅ besviken och lessen"...samtidigt kämpade kroppens kämpa och flykt försvar för att få mig att gå därifrån. Logik vs känslor. Denna gången blev det 0-1 till känslorna, jag ballade ur.
Med tårar rinnande nerför kinderna ringde jag hem till mamma och förklarade vad som hänt. Att jag inte kom iväg. Lite pepp och stött från hennes sida gjorde att det kändes aningens bättre. Så jag satt kvar där på perrongen och tittade på tågen som kom och gick. Konstigt nog var jag inte så besviken på mig själv, jag hade ju försökt trots allt! Det är ju ett stort framsteg.
En timme gick och nästa tåg kom...11.54, stod och fipplade med automaten som säljer biljetter för att försöka titta hur mycket det kostade att åka till Enköping istället. Det var bara 15 min färd dit...men nej, modet kom inte tillbaka. Trots Steoliden jag stoppat i mig. 0-2 till känslorna.
Tog lunch på stan, sushi - gick knappt ner. Magen knyter sig när jag har ångest och vill INTE äta. Men jag tvingade mig själv för går blodsockret ner så är det kört. Då skickar kroppen ut massor av adrenalin och det ville jag inte. Så det vara bara till å stoppa i sig maten.
Tillbaka på stationen igen. Betrakade dem som skulle med 12.54 tåget till Enköping - Bålsta - Stockholm. Så ovetandes alla var om min ångest, där stod jag på ruinens brant och försökte göra något som de andra såg som så självklart. Inser de hur lyckligt lottade de är, undrade jag där jag stod där i solen.
Gör återigen ett försök att köpa en biljett till Enköping och lyckas. Nu ska jag med! Tåget kommer in på perrongen, alla skyndar sig men inte jag. Något håller mig tillbaka...
...tåget går utan mig. 0-3 till känslorna.
Nu börjar jag bli smått irriterad på mig själv. 2½ timme har gått och jag har ännu inte kommit iväg! Jag VET ju att det bara blir värre om jag INTE gör detta men samtidigt är jag lite tagen av hur långt jag fallit tillbaka utan att jag vetat om det. Det var tågresan på 80 mil ToR som satte igång rädslan.
Går till kundtjänst och förklarar att jag köpt flera biljetter men inte åkt för dem, säger att jag tränar på att åka tåg och ler lite fånigt/gulligt så hon ska fatta tycke för mig. Får köpa tillbaka en av dem, den andra har det gått för lång tid för. (Tordes inte gå och lösa in den tidigare eftersom det var fullt med folk i kö)
Nu är klockan kvart över ett och Stesoliden har börjat verka, livet börjar kännas så där lite lagom luddigt och avtrubbat. Nervositeten är INTE borta men känslan av oöverstiglighet finns inte kvar. Snarare en irritation, jag vill inte åka hem utan att ha åkt tåg!
BANNE MIG!!
Så jag bokar en biljett till Kolbäck istället. 11 minuters färd. DET MÅSTE JAG JU KLARA!
Det blir 20 minuters väntan, hinner tänka en del, tankarna mal, positiva som negativa. Om och om igen. Orkar inte lyssna vill inte lyssna. TRÖTT.
Tåget kommer och jag går fram sist av alla och frågar konduktören om det är rätt tåg, det är det. Inser att jag tappat handsken och konduktören undrar om det är den som ligger en bit bort. Det är det! Så jag springer och hämtar den medan tåget väntar - på mig!
Nu finns ingen återvändo.
Kliver på med dunkande hjärta, darriga ben och en hjärna som inte fattar någonting. Hittar en dam med en liten hund och sätter mig såklart bredvid. Hunden räddade mig! Börjar prata med ägarinnan som verkar tacksam över att någon ägnar henne en stund. Hon anar inte min rädsla och hon anar inte vad hennes närvaro betyder för mig. Att vi pratar med varandra innebär att mitt fokus på min rädsla och kroppsliga sensationer (som dunkande hjärta och darrande händer) försvinner. Hunden heter Simba. Tack Simba.
Innan jag vet ordet av är vi framme. Kliver av och gråter några glädjetårar, kanske är det så det känns när man kliver upp på toppen av Mount Everest? Adrenalinet pumpar i kroppen och närvaron i livet är totalt! Allt känns så klart och tydligt! Jag gjorde det! Efter 3½ timme på perrongen så tog jag mig på ett tåg och åkte! 1000-3 till logiken!!!!
Hemvägen blir lättare, lite nervös men inte lika ångestfylld. De sista fem minuterna kan jag faktiskt njuta av utsikten. Kliver av i Västerås och marken gungar och känslan av att ha klarat det är underbar. Men samtidigt så är jag förvånad över hur jobbigt det var för mig. Jag har en del arbete framför mig nu.
Men jag ska klara det. En annan dag.
Just nu vill jag bara vila. Är lite lätt drogad och mycket mycket trött. Känns ungefär som om jag bestigit ett berg...
Så släng er i väggen ni som får tapperhetsmedaljer för både det ena och det andra, är det några som är hjältar är det vi som kämpar mot ångest! Varför inte instifta ett pris för den som bäst lyckas utmana sig själv! Med omröstning i tv och radio. Fram för oss "ångestbestigare" - vi är det verkliga vardagshjältarna!
Nu ska den här hjältinnan lägga sig i solen och låta hjärnan vila.
Kram på er.
Idag besteg jag förvisso inte Mount Everest men jag känner mig som en hjältinna för jag åkte - tåg!
Visserligen var planen att åka till Bålsta och gå på Åbergs Museum och det blev Kolbäck istället men jag känner mgi som en hjältinna idag. Låt mig berätta.
Halv elva tog jag cykeln ner till stationen och köpte biljett till avgången 10.54, köpte lite mysfika och tänkte ha det gott på tåget. Tyvärr stod tåget redan på perrongen när jag kom så jag gick in och satte mig och väntade. Under de 10 minuterna så hann jag stressa upp mig till den milda grad att precis innan tåget skulle gå slog paniken till! Min kropp slog fullt alarm att nu händer något livsfarligt! Paniken kan liknas vid att man blir jättejätterädd och bara vill UT!! För annars händer något jättehemskt!!
Så jag sprang mer eller mindre av tåget. Ställde mig utanför och andades lite...tankarna malde "om jag inte gör det här kommer jag bli SÅ besviken och lessen"...samtidigt kämpade kroppens kämpa och flykt försvar för att få mig att gå därifrån. Logik vs känslor. Denna gången blev det 0-1 till känslorna, jag ballade ur.
Med tårar rinnande nerför kinderna ringde jag hem till mamma och förklarade vad som hänt. Att jag inte kom iväg. Lite pepp och stött från hennes sida gjorde att det kändes aningens bättre. Så jag satt kvar där på perrongen och tittade på tågen som kom och gick. Konstigt nog var jag inte så besviken på mig själv, jag hade ju försökt trots allt! Det är ju ett stort framsteg.
En timme gick och nästa tåg kom...11.54, stod och fipplade med automaten som säljer biljetter för att försöka titta hur mycket det kostade att åka till Enköping istället. Det var bara 15 min färd dit...men nej, modet kom inte tillbaka. Trots Steoliden jag stoppat i mig. 0-2 till känslorna.
Tog lunch på stan, sushi - gick knappt ner. Magen knyter sig när jag har ångest och vill INTE äta. Men jag tvingade mig själv för går blodsockret ner så är det kört. Då skickar kroppen ut massor av adrenalin och det ville jag inte. Så det vara bara till å stoppa i sig maten.
Tillbaka på stationen igen. Betrakade dem som skulle med 12.54 tåget till Enköping - Bålsta - Stockholm. Så ovetandes alla var om min ångest, där stod jag på ruinens brant och försökte göra något som de andra såg som så självklart. Inser de hur lyckligt lottade de är, undrade jag där jag stod där i solen.
Gör återigen ett försök att köpa en biljett till Enköping och lyckas. Nu ska jag med! Tåget kommer in på perrongen, alla skyndar sig men inte jag. Något håller mig tillbaka...
...tåget går utan mig. 0-3 till känslorna.
Nu börjar jag bli smått irriterad på mig själv. 2½ timme har gått och jag har ännu inte kommit iväg! Jag VET ju att det bara blir värre om jag INTE gör detta men samtidigt är jag lite tagen av hur långt jag fallit tillbaka utan att jag vetat om det. Det var tågresan på 80 mil ToR som satte igång rädslan.
Går till kundtjänst och förklarar att jag köpt flera biljetter men inte åkt för dem, säger att jag tränar på att åka tåg och ler lite fånigt/gulligt så hon ska fatta tycke för mig. Får köpa tillbaka en av dem, den andra har det gått för lång tid för. (Tordes inte gå och lösa in den tidigare eftersom det var fullt med folk i kö)
Nu är klockan kvart över ett och Stesoliden har börjat verka, livet börjar kännas så där lite lagom luddigt och avtrubbat. Nervositeten är INTE borta men känslan av oöverstiglighet finns inte kvar. Snarare en irritation, jag vill inte åka hem utan att ha åkt tåg!
BANNE MIG!!
Så jag bokar en biljett till Kolbäck istället. 11 minuters färd. DET MÅSTE JAG JU KLARA!
Det blir 20 minuters väntan, hinner tänka en del, tankarna mal, positiva som negativa. Om och om igen. Orkar inte lyssna vill inte lyssna. TRÖTT.
Tåget kommer och jag går fram sist av alla och frågar konduktören om det är rätt tåg, det är det. Inser att jag tappat handsken och konduktören undrar om det är den som ligger en bit bort. Det är det! Så jag springer och hämtar den medan tåget väntar - på mig!
Nu finns ingen återvändo.
Kliver på med dunkande hjärta, darriga ben och en hjärna som inte fattar någonting. Hittar en dam med en liten hund och sätter mig såklart bredvid. Hunden räddade mig! Börjar prata med ägarinnan som verkar tacksam över att någon ägnar henne en stund. Hon anar inte min rädsla och hon anar inte vad hennes närvaro betyder för mig. Att vi pratar med varandra innebär att mitt fokus på min rädsla och kroppsliga sensationer (som dunkande hjärta och darrande händer) försvinner. Hunden heter Simba. Tack Simba.
Innan jag vet ordet av är vi framme. Kliver av och gråter några glädjetårar, kanske är det så det känns när man kliver upp på toppen av Mount Everest? Adrenalinet pumpar i kroppen och närvaron i livet är totalt! Allt känns så klart och tydligt! Jag gjorde det! Efter 3½ timme på perrongen så tog jag mig på ett tåg och åkte! 1000-3 till logiken!!!!
Hemvägen blir lättare, lite nervös men inte lika ångestfylld. De sista fem minuterna kan jag faktiskt njuta av utsikten. Kliver av i Västerås och marken gungar och känslan av att ha klarat det är underbar. Men samtidigt så är jag förvånad över hur jobbigt det var för mig. Jag har en del arbete framför mig nu.
Men jag ska klara det. En annan dag.
Just nu vill jag bara vila. Är lite lätt drogad och mycket mycket trött. Känns ungefär som om jag bestigit ett berg...
Så släng er i väggen ni som får tapperhetsmedaljer för både det ena och det andra, är det några som är hjältar är det vi som kämpar mot ångest! Varför inte instifta ett pris för den som bäst lyckas utmana sig själv! Med omröstning i tv och radio. Fram för oss "ångestbestigare" - vi är det verkliga vardagshjältarna!
Nu ska den här hjältinnan lägga sig i solen och låta hjärnan vila.
Kram på er.
Positiva affirmationer
Eftersom jag är helt såld på min bok jag köpte förra veckan så måste jag berätta att jag numera är omgiven av positiva affirmationer i min lägenhet. Redan efter ett halvt dygn så märker jag skillnad! De automatiska negativa tankarna har helt klart fått konkurrens i min hjärna!
För första gången i mitt liv har jag fått nytta av ett läppstift! Har med det skrivit på alla mina speglar, badrumskaklet samt kylskåpet följande affirmationer:
Det finns inget att vara rädd för.
Jag kan hantera alla tänkbara situationer som uppkommer i mitt liv.
Jag skapar nu det perfekta förhållandet.
Jag har hittat det perfekta jobbet för mig!
Jag klarar det!
Jag fyller mitt liv med frid och glädje.
Eftersom jag sällan är i köket utan att öppna kylskåpet (eeh) och alltid tittar i speglarna (narcissistisk som jag är) så får jag dessa budskap åtskilliga gånger varje timme jag är hemma. Dessutom har jag satt upp lappar i sovrummet så jag ser dessa härliga budskap innan jag somnar och när jag vaknar!
Jag känner mig redan mera positiv!!
För första gången i mitt liv har jag fått nytta av ett läppstift! Har med det skrivit på alla mina speglar, badrumskaklet samt kylskåpet följande affirmationer:
Det finns inget att vara rädd för.
Jag kan hantera alla tänkbara situationer som uppkommer i mitt liv.
Jag skapar nu det perfekta förhållandet.
Jag har hittat det perfekta jobbet för mig!
Jag klarar det!
Jag fyller mitt liv med frid och glädje.
Eftersom jag sällan är i köket utan att öppna kylskåpet (eeh) och alltid tittar i speglarna (narcissistisk som jag är) så får jag dessa budskap åtskilliga gånger varje timme jag är hemma. Dessutom har jag satt upp lappar i sovrummet så jag ser dessa härliga budskap innan jag somnar och när jag vaknar!
Jag känner mig redan mera positiv!!
Se upp för dårarna
Är du som jag, älskar sentimentala filmer med mycket hjärta? Då ska du titta på Se upp för dårarna.
För första gången på flera år gick jag på bio, ensam! Så många gånger som jag velat men inte vågat, tänk om jag hamnar i mitten? Tänk om jag inte kommer ut? Tänk om jag får panik...
Alla dessa tänk om. Men det var ett tag sen, jag mår bättre nu. Visst var det lite nervöst just i början men jag tänkte "vafan ska jag inte kunna njuta av någonting i livet??" och då vände det. Jag var lite rädd men jag gjorde det!
Förmodlingen kommer den här filmen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
http://www.moviezine.se/filmsidor/se_upp_for_dararna.shtml
För första gången på flera år gick jag på bio, ensam! Så många gånger som jag velat men inte vågat, tänk om jag hamnar i mitten? Tänk om jag inte kommer ut? Tänk om jag får panik...
Alla dessa tänk om. Men det var ett tag sen, jag mår bättre nu. Visst var det lite nervöst just i början men jag tänkte "vafan ska jag inte kunna njuta av någonting i livet??" och då vände det. Jag var lite rädd men jag gjorde det!
Förmodlingen kommer den här filmen alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
http://www.moviezine.se/filmsidor/se_upp_for_dararna.shtml
Lycklig!
Idag har jag en bra dag, ska strax iväg och träffa en person som kanske blir den som hjälper till att förändra mitt liv?! Längtar och väntar på att det blir dags att åka...
Hade en dipp inatt när jag vaknade och inte trodde jag skulle kunna somna om, stod med pillerburken i handen och funderade på att söva mig till sömns för att slippa oron. Men så var det som en röst som sa "allt jag behöver för att sova finns inom mig", så jag la ner burken, åt frukost och gick sedan och la mig igen. Och somnade!
Solen skiner, jag stod emot ångesten och jag är LYCKLIG! Ännu ett steg mot en lycklig tillvaro taget! Tjoho!
Hade en dipp inatt när jag vaknade och inte trodde jag skulle kunna somna om, stod med pillerburken i handen och funderade på att söva mig till sömns för att slippa oron. Men så var det som en röst som sa "allt jag behöver för att sova finns inom mig", så jag la ner burken, åt frukost och gick sedan och la mig igen. Och somnade!
Solen skiner, jag stod emot ångesten och jag är LYCKLIG! Ännu ett steg mot en lycklig tillvaro taget! Tjoho!
