Isoldes resa

...det är helt sanslöst egentligen. Nu är det 5 månader sedan min sambo och jag blev särbos efter en otroligt tumultartad tid då kärleken försvunnit någonstans bland alla hårda ord som utväxlades mellan oss. Till slut fanns ingen annan utväg än att sära på oss. Så här i efterhand känns det hela nästan overkligt, tänk att vi verkligen tog steget och gjorde det! Vi tog risken att förlora allt efter 12½ år tillsammans...

Nu har vi båda stabiliserat oss i våra nya liv, han mer än jag tror jag eftersom jag nyss kommit in i arbetslivet på riktigt efter låååånga studier. Men jag kommer så sakteliga ifatt honom på det området och jag är så glad att jag kan säga att kärleken lever! Ju mer jag släpper honom, ju mer jag lever mitt eget liv och läker mig själv desto starkare verkar kärleken bli. Jag älskar honom verkligen.

Älskar, älskar, älskar.

Känns underligt att känslorna kommit tillbaka efter så lång tid i träda. Jag vet inte hur vi ska lösa det här och jag vet inte hur det kommer sig att två så diametralt olika människor kan falla för varandra men jag vet att jag kommer försöka. Jag ska kämpa in i det sista för att få det fungera. Misslyckas vi med att jämka ihop våra liv igen så kan jag iallafall bära huvudet högt och säga till mig själv att jag gjorde mitt bästa.

Men jag tror inte vi misslyckas...

Idag vaknade jag och för första gången så saknade jag att vakna upp intill honom, jag saknade att krypa över i hans säng och andas in hans välbekanda, underbara doft. Saknade att äta frukost ihop och planera dagen tillsammans. Men vår tid kommer, jag måste bara ge mig själv lite mera tid att landa i livet först. Han finns där, har alltid funnits där och han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.

Nu ser vi tiden an.

På jobbfronten så går det toppenbra! Jag har fått ett jobb som jag känner att jag klarar av och ibland undrar jag om det verkligen inte blir svårare snart...nästan så man blir lite uttråkad! Men det var ju det som var mitt mål, att få ett jobb där jag kan bli så hemtam att jag gör mina arbetsuppgifter på rutin. Det var exakt det jag behövde just nu. Men en dag så kommer jag gå vidare mot större utmaningar, det vet jag. Men mitt liv behöver stabilitet, rutin och gråa vardagar just nu. Så jag valde rätt jobb! :)

Har fortfarande dagar när jag känner att paniken ligger på lur och jag vilar regelbundet på lunchen i vilrummet men det går bättre och bättre! Vissa nätter så tar jag Lergigan för att kunna sova ordentligt och det har visat sig vara riktigt bra för mig! Är inte längre paniskt rädd för att inte somna, jag har ju nåt som hjälper mig och som jag litar på. Det blir en positiv spiral och livet i övrigt känns lättare och lättare.

Mina första två mål är uppnådda, det första var att få inkomstrelaterad ersättning vid arbetslöshet (dvs ha jobbat 6 månader) och det andra var att byta a-kassa. Nu återstår bara tillsvidareanställningen och högre lön. Det kommer jag fixa inom de närmaste månaderna. Så jag är så jäkla STOLT över mig själv och det arbete jag har lagt ner på att komma dit jag är idag.

Nu tar jag en dag i taget och fortsätter kämpa mot min panik och agorafobi som gör sig påmind varje dag men som blir lite lättare att leva med för varje dag som går.

På återhörande!