KBT i grupp
Eftersom ni är lite nyfikna på behandlingen jag är med i så tänkte jag berätta lite om den! Vill inte vara för ingående eftersom vi alla som är med i gruppen är belagda med tystnadsplikt men jag kan berätta lite om mina upplevelser iallafall!
Anledningen till att jag kom med i den här gruppen just nu är att jag kontaktade psykiatrin när jag insåg att jag hade agorafobi i början av året. Den har kommit smygande under de senaste 1½ - 2 åren skulle jag tro, för under den tiden har jag känt ett starkt obehag av att åka iväg någonstans utan att jag vetat varför! Något har inte stämt, känslan av total panik när resor kommit upp har varit ny för mig! Förut har inte själva resan inneburit något problem, visst har jag mått dåligt av andra skäl men inte specifikt av att lämna hemmet.
Så att inse att jag hade agorafobi var en stor lättnad. En förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. En chans att ta itu med det!
Nåväl, varje höst startar en ny panikångest/agorafobi grupp på ångestmottagningen. Eftersom de jobbar enligt samma koncept som www.ingenpanik.se visste jag redan innan vad jag hade att vänta. Jag har under våren jobbat till steg 7 i boken "Ingen panik" så att börja på KBT i grupp gjorde jag enkom för att träffa andra med samma problem.
Vilken lyckoträff!!
Den stora behållningen är inte psykologernas kunskaper utan de andras erfarenheter. Vi är 5 stycken, 3 kvinnor och 2 män i åldrarna 18-45 år. Våra bakgrunder är olika, två personer är sjukskrivna sen många år....jag som jobbar, en ung tjej som haft panik i många, många år och en man som jobbar och som jag känner igen från arbetslivet!! Alla utom jag har familj (antingen sambo eller fru och barn). Alla utom jag äter mediciner.
Vi kommer från helt olika sociala förhållanden, olika "samhällsklasser" men vi har en sak gemensamt. Vi har alla panikångest och agorafobi.
Det är så befriande!
Skratten kan dock förbytas i gråt innan vi vet ordet av. Som när den yngsta av oss berättar om sin kamp med att få livet att gå ihop, hon som aldrig känt hur det är "att vara frisk"...vi andra ju "före/efter" att jämföra med men det har inte hon. Jag blir så full av vördnad när jag hör hur andra kämpar med sitt och trots sina ångestdemoner lyckas med saker som för andra är helt naturliga, självklara. Då kommer tårarna. Skratten förbyts i allvar och orden dör ut. Ingen behöver säga nåt. Alla vet.
Det är starkt. Det är livet. Det går rakt in i hjärtat och stannar där. Jag är så tacksam för den här erfarenheten och för de modiga människor jag lär känna.
Faktum är att jag är tacksam för min panikångest och min agorafobi, för det lär mig något om livet som jag tror många människor aldrig någonsin får uppleva. De springer blinda genom livet på jakt efter den stora lyckan som alltid har funnits och alltid kommer att finnas inom dem.
Jag ser framemot återstående 8 träffar, det ska bli så spännande att se de andras framgångar och se om även de kan ha samma nytta av KBT som jag har haft. Vi kommer göra interoceptiva övningar tillsammans och för min del innebär det nog att åka hiss 100 ggr upp och ner på ångestmottagningen. ;-D
Vi gör alla samma resa, tidigare kände vi oss alla lika ensamma i världen men inte nu längre! Nu vet vi att det finns flera som kämpar med samma sak och den tanken ger både tröst och energi att ta itu med problemen.
YrSel
Som idag, när jag var på en affär och åkte rulltrappa....kliver av ivrigt pratandes med särbon så PANG så går jag i gungfly. Nu har jag tack och lov kommit så långt att jag inte får en automatisk panikångestattack. Jag har lyckats bryta reaktionskedjan som annars kan gå helt av sig själv - det som kallas betingning. (Ni har väl hört talas om Pavlos hundar?!)
Men tänk så dåligt jag har mått av det här! T.ex. att åka hiss och så fort man kliver ur måste hålla sig i en vägg eftersom hjärnan fortfarande befinner sig i hissen, på vägg upp eller ner. Inte undra på att man fått paniksyndrom!!
Nu är min fundering, hur ska jag kunna träna mer på det här? Kan man träna upp hjärnan på något vis genom att utsätta sig för de situationer som framkallar känslan tillräckligt många gånger? Kan hjärnan lära sig att kompensera? Bah, vem frågar man?
Hittade en hemsida med massor av information om yrsel www.yrsel.com men forumet verkar stendött, inte en läkare som svarat även om de startat upp sidan. Men dock massor av information, kanske kan man lära sig nåt om hur balansorganen i öronen fungerar och hitta på en egen metod för att bli bättre.
Tips någon?
Tack
- För att jag klarat 2 mycket intensiva veckor på jobbet, trots panikkänningar har jag härdat ut.
- För att sömnen fungerar allt bättre efter flera års sömnproblem, speciellt bestämda tider har varit svårt. Nu vaknar jag visserligen ibland mitt i natten men har god hjälp av mina Lergigan. De har hjälpt mig få livet åter. Är inte lika paniskt rädd för att inte klara av dagarna nu.
- För att jag återhämtar mig så snabbt efter riktiga svackor rent mentalt och fysiskt.
- För att jag valt jobb med magen. För att alla dagar känns lika bra då jag tycker det är lika trevligt att gå till jobbet vare sig det är måndag eller fredag.
- För att min tillsvidareanställning börjar om en vecka.
- För att jag har en stark och frisk kropp som låter mig göra det jag vill i livet (och som dessutom är oerhört vacker ;-) )
- För de hälrliga stunder jag och min särbo har.
- För att jag börjar inse att min älskade inte kan göra mig lycklig, det är bara jag som kan göra det.
- För att jag äntligen insett vad mina problem är, bara det man erkänner kan man göra nåt åt!
- För att jag kunde säga emot "svärfar" utan att känna mig mindervärdig och rädd för hans reaktion. Tjoho!!
- För att jag fått börja på en KBT kurs och träffat andra med panikångest och agorafobi. Visserligen skräms jag av hur lite psykologen kan men otroligt trevligt att möta andra med samma problem. Man är inte ensam.
- För min nyfunna nätväninna Stina som börjat blogga och som jag hoppas få möta IRL en dag, om hon törs. ;-)
Helomvändning
Har känt mig allmänt hängig i helgen med ont i magen, tandproblem och stressig uppgift på jobbet så förmodligen är det därför mardrömmarna kommer. Då gäller det att samla kraft. Att fokusera på här och nu, uppskatta livet och lita på Kraften. Kraften som ser till att man kommer vidare i livet, att man gör det man är ämnad för och att man har en uppgift att fylla på jorden. Då känns allt lättare. Ska nog ta att meditera igen, längesen sist nu.
Men som sagt, dagen började med hjärtlappning pga en mardröm och slutade med hjärtklappning pga av en betydligt angenämare anledning.
Idag har jag tillbringat dagen med min särbo. Vi har pysslat med båten tillsammans, det var dags att ta upp den ur vattnet. När vi har gemensamma projekt så blommar kärleken upp och idag var inget undantag. Han såg på mig, jag såg på honom och vi kände den - kärleken. Jag kände mig riktigt omhuldat älskad, det gjorde inget att jag frös och att regnet strilade ner, att skorna var blöta och att vinden kröp innanför jackan. Vi var där, just då, tillsammans. Det var som om allting runtomkring slutade existera. Det var bara vi två. Som vanligt. Som förut. Så bekant men ändå så nytt.
En blick säger mer än tusen ord. Här går man och längtar och trängtar efter att få höra de magiska tre orden och förbannar dess frånvaro för att i nästa stund bli helt knockad av en blick, en känsla som inte ens blivit uttalad.
Den fysiska attraktionen har alltid funnits mellan oss och förmdligen är det enda skälet till att vi inte gjort slut i stridens hetta. För vi är helt sålda på varandra, en blick från honom och jag smälter...jag älskar hela hans uppenbarelse. Och jag vet att han känner detsamma för mig.
Nu gäller det bara att ta sig vidare, att komma ur gamla tankebanor och kämpa på. En dag kanske det är vi igen, på riktigt.
Inatt kommer jag drömma vackra drömmar och imorgon ska bli en bra dag. Jag ska känna mig frisk och stark. Det har jag bestämt.
Sorg
Idag är en sorgens dag och jag tänker på dig F. Hon mår bra nu, din lilla tjej. Hon kunde inte fått ett bättre liv.
Tänker på dig. <3
Krasslig
Läste en artikel i den lokala tidningen om en man som gått till tandläkaren och fått en allvarlig infektion som gått på hjärtat. Och GIVETVIS så har jag samma sak nu. BAH!! Snacka om katastroftanke. Saken är den att jag har en rotfylld tand som spruckit på ena sidan så en stor bit saknas. Och nu inbillar jag mig förstås att massa farliga bakterier vandrar ner i käkbenet, upp i hjärnan och gör mig yr. Så himla fånigt.
Jag har inte tandläkarskräck men det är samma sak som att gå till frisören, att sätta sig i stolen innebär att jag inte kommer därifrån...man kan ju knappast störta upp med bedövning i hela käften och springa ut. ;-D Men det värsta är nog att jag gör en generalisering, när jag rotfyllde tanden så mådde jag verkligen dåligt. Jag hade så fruktansvärt ont att jag aldrig varit med om maken, fick inte sova på nätterna och när jag ringde akuten för att jag hade så ont så sa de bara att de inget kunde göra. Senare fick jag Citadon som hjälpte men innan dess var det rent horribelt.
Så vad min hjärna gör nu är alarmerar fara!! Det spelar ingen roll att jag har smärtstillande hemma, min hjärna generaliserar och säger att nu blir det som det var förra gången!!
Dags att sätta sig ner och skriva upp tankarna och värdera hur mycket jag tror på dem, samt bemöta dem med fakta.
Pust. Varför kommer allt på en gång? Stress på jobb, tandproblem, magproblem.
Inte min dag idag.
Trött men glad
Tack för de människor som kommit in i mitt liv och som hjälper mig vidare.
Lugn och ro
Lugn och ro.
Det har inte blivit så mycket bloggande på ett tag och anledningen är helt enkelt att mitt behov att skriva av mig avtar alltmer. Livet börjar helt enkelt stabilisera sig och all den ångest och oro jag burit på i så många år börjar så sakteliga försvinna.
Nu är det andra veckan i mitt 31 åriga liv som jag faktiskt har ett riktigt jobb. Bättre sent än aldrig. Jag behöver inte vara orolig för att någon sa ta mig avsides och besvärat tala om för mig att en sån som jag kan de inte ha på deras jobb. Behöver inte vara orolig för att inte kunna ta min examen. Eller känna den där gnagande och tärande olustkänslan som kommer av ett berg av tentor som bara växer och växer. Inte heller ekonomin är ett problem längre. Att leva på 0 kr i månaden som jag gjorde i 2 år var en stor belastning för både mig och sambon. När jag väl var färdig ingenjör fick jag ut 5000 kr i månaden som praktikant. I över ett år.
Så vägen har varit lång. Hindren har varit många. Mitt jobb är det allra viktigaste i mitt liv just nu. Det största jag någonsin har presterat och något jag är oändligt stolt över. Och rädd om. Det går före allt annat, till och med mitt förhållande. För nu handlar det om min överlevnad.
Varje framgång tänker jag njuta av tusenfalt framöver, för jag har verkligen förtjänat dem.
Because I'm worth it. ;-)
Nu sprider sig doften av äppelkaka i hela lägenheten, ska krypa ner i soffan för en stunds tv-tittande innan det är dags att sova inför en ny härlig arbetsdag igen! Ska bli roligt att bjuda karlarna på lite kaka!
Kram på er alla i höstmörkret....(dags att ta fram ljusen, filten och den varma tekoppen igen).
Om du lämnar mig nu
Lars Winnerbäck - Om Du Lämnade Mig Nu (feat. Miss Li)
Lyrics / Text
Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad
Jag skulle låta blicken möta andra ögon, i en främmande stad
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny
Jag är rätt mycket med mig själv, precis som du
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu
Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va
Jag skulle få den tiden över för mig själv, som jag sagt att jag vill ha
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan, om du lämnade mig nu
Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut nånstans
Jag antar det finns nån du skulle ringa, om jag inte fanns
Jag kanske skulle leta upp nån yngre, som en fjäder i hatten
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen, om du lämnade mig nu
Lyssna på låten...jag älskar den...
