Vemodig
Ute är en ljum måndagskväll, har just varit ute och gått en sväng. Inte för att motionera utan för att samla tankarna. För just nu känner jag mig lite vemodig. Jobbet flyter på, lite svajigt ibland, särskilt på nätterna. Vaknar jag vid tre har jag jättesvårt att somna om för då kommer tankarna, ska det alltid vara såhär? Kommer jag få någon anställning? Kommer jag och min L hitta tillbaka till varandra igen. Bla bla bla.
Idag hämtade jag ut mina Lergigan som jag tar när jag absolut måste (de är rogivande antihistaminer för de oinsatta) och expediten hade en otrevlig attityd. "Du som är så ung borde tänka på att motionera, äta bra och meditera istället för äta piller." Det var hennes budskap, tydligen var yoghurt väldigt bra mot ångest!
Jäkla kärring. Hon menade säkert väl men jag hade god lust att stoppa pillerburken i halsen på henne. Men givetvis nickar och ler man "Jaså, yoghurt - det ska jag prova!"...vilken jubelidiot man är då!
Det är dessutom inte första gången jag stöter på henne, förra gången var hon likadan. Hon kan inte fått nåt på länge, säkert därför hon är så sur. *irriterad*
Men men, hon kan helt klart inte haft riktig ångest om hon tror man äter tabletter för att det är den lättaste vägen ut. Det är snarare den svåraste, jag tar dem när jag verkligen måste. När ångesten mitt i natten blir för kraftig och väggarna kryper allt närmare samtidigt som mörkret intar både kropp och själ.
Men hon förstår nog inte det. Varför piller när det finns yoghurt liksom?
För mig är det här en övergångslösning, tills jag funnit stabilitet i vardagen igen. Sen kommer jag klara mig utan piller även på nätterna, det VET jag. Jag har kommit så lång och det är jag förbannat stolt över, ingen ska klandra mig för att jag behöver lite hjälp ibland.
Nu är det dags att krypa till kojs igen. Imorgon är en ny dag och sen är det ledigt! SKÖNT! Jag behöver det.
Kramar till alla er kämpar därute!
