Zoloft - del 9
Jag äter fortfarande 100 mg av Zoloften och just nu mår jag faktiskt sådär...vet inte om det beror på stressen med renoveringen eller om det är medicinen. Märker att jag har en hel del katastroftankar och diverse beteenden som kommer när jag mår sämre. Magen mår bättre nu men helt bra är det inte. Tar jag en Ipren måste jag ta en Zantac eller liknande för att inte få ont. Men det värsta är nog att jag har svårt att få orgasm! Skitskumt är det! Men en känd biverkning.
Så frågan är vad man gör? Orgasm eller ångest? ;-D
Positivt är iallafall att mensvärken är mycket bättre, har lite mildare värk och mer långdragen men jag blir inte alls så dålig som jag var för ett år sedan.
Jag har haft kontakt med Pfizer angående mina magproblem (se inlägg 8) och de vill kontakta min läkare men jag vet inte, det känns lite olustigt att de ska diskutera min medicinska historia. Eller vad tycker ni?
Idag blev det väldigt privat, hoppas ni inte misstycker! ;-)
Kram på er.
Så frågan är vad man gör? Orgasm eller ångest? ;-D
Positivt är iallafall att mensvärken är mycket bättre, har lite mildare värk och mer långdragen men jag blir inte alls så dålig som jag var för ett år sedan.
Jag har haft kontakt med Pfizer angående mina magproblem (se inlägg 8) och de vill kontakta min läkare men jag vet inte, det känns lite olustigt att de ska diskutera min medicinska historia. Eller vad tycker ni?
Idag blev det väldigt privat, hoppas ni inte misstycker! ;-)
Kram på er.
Å vi jobbar o jobbar...
Ja, det sammanfattar nog vår semester - renovering. Men det är otroligt roligt även om det tidvis känns jobbigt. Som igår t.ex. när två noviser skulle lära sig tapetsera. 10 timmar höll vi på med ett rum...men nu kan vi så nästa gång går det fortare! Snyggt blev det iallafall även om det tog tid!
Idag har jag dock tagit paus från renoverandet, har känt mig aningen stressad av att dagarna springer iväg så fort. Tycker det är obehagligt att känna att man knappt hunnit gå upp innan det är dags att gå och lägga sig. Det blir nog så när man är inne i något man tycker är roligt! Så otroligt nog har jag blivit morgonmänniska, är uppe med tuppen och äter gröt och läser tidning. Men som sagt, inte idag. Jag behöver vila också.
Positivt i att vi renoverar är att jag och sambon verkligen funnit varandra igen. Det känns underbart. Detta är vårt hus och vi har en gemensam framtid. Märker att jag har en helt annan bas att stå på, jag följer inte med i hans humörsvängningar utan väntar ut honom för han vänder väldigt fort. Han är en man med humör nämligen! Man skulle kunna tro att han har ständig PMS! ;-D
En sak är säker, vi kompletterar varandra jäkligt bra! Svårigheten för oss har varit att se våra olikheter som något positivt, nu kan vi det och accepterar att vi är som vi är. Det är en stor framgång för oss.
Idag har jag dock tagit paus från renoverandet, har känt mig aningen stressad av att dagarna springer iväg så fort. Tycker det är obehagligt att känna att man knappt hunnit gå upp innan det är dags att gå och lägga sig. Det blir nog så när man är inne i något man tycker är roligt! Så otroligt nog har jag blivit morgonmänniska, är uppe med tuppen och äter gröt och läser tidning. Men som sagt, inte idag. Jag behöver vila också.
Positivt i att vi renoverar är att jag och sambon verkligen funnit varandra igen. Det känns underbart. Detta är vårt hus och vi har en gemensam framtid. Märker att jag har en helt annan bas att stå på, jag följer inte med i hans humörsvängningar utan väntar ut honom för han vänder väldigt fort. Han är en man med humör nämligen! Man skulle kunna tro att han har ständig PMS! ;-D
En sak är säker, vi kompletterar varandra jäkligt bra! Svårigheten för oss har varit att se våra olikheter som något positivt, nu kan vi det och accepterar att vi är som vi är. Det är en stor framgång för oss.
Renoveringsstress
Är vad jag känner nu. Inatt drömde jag om att vi målade garderobsluckor och slipade vägg. Har känt mig olustig i ett par dagar nu och inser att det beror på att vart jag än går i huset finns något som ska göras. Hur fanken värjer man sig undrar jag!? Det går liksom inte att komma undan, hur man än gör. Enda alternativet är att åka härifrån. Just nu måste jag erkänna att jag längtar tillbaka till min egen lägenhet...första gången på 4 månader. Vill dra mig undan och pula med mitt. Vara ensam.
Imorgon blir det till att dra ner tv antenn i källaren så jag kan krypa in där och bara vara. Titta på lite film, läsa, surfa och glömma att vi bor i ett hus som ska renoveras från golv till tak typ.
Och just nu går räntan för både huslån och el bara uppåt...känns SÅ roligt att vara nybliven husägare. Usch, känner mig som en riktig gnällfia idag.
Nu går jag och lägger mig och hoppas på en bättre dag imorgon.
Frid.
Hittat balansen igen
Så ja, nu har jag landat i mig själv igen. Vi gjorde en rivstart på semestern med renovering av huset och det gjorde mig inte så lite stressad!
Nu har jag insett att jag måste ta det lite lugnare. När jag fick hjärtklappning häromdagen så kände jag att det fick vara nog och då vände det.
Nu ser jag framemot fyra ytterligare veckor, jag och sambon har det riktigt, riktigt härligt tillsammans. Längesen vi mådde såhär bra ihop.
Litet orosmoln på himlen är att vi ska få besök (de ska stanna över natten) och det känns läskigt...men jag VILL för det är en av mina härliga väninnor med sin sambo...har inte så många vänner och definitivit inte så många som gör sig besväret att åka långt för att träffa mig!! Är jättedålig på att umgås IRL!!
Att de ska inta vårt hus känns besvärande, men det skiter jag i.
Nu dusch sen bok och säng.
Over and out.
Nu har jag insett att jag måste ta det lite lugnare. När jag fick hjärtklappning häromdagen så kände jag att det fick vara nog och då vände det.
Nu ser jag framemot fyra ytterligare veckor, jag och sambon har det riktigt, riktigt härligt tillsammans. Längesen vi mådde såhär bra ihop.
Litet orosmoln på himlen är att vi ska få besök (de ska stanna över natten) och det känns läskigt...men jag VILL för det är en av mina härliga väninnor med sin sambo...har inte så många vänner och definitivit inte så många som gör sig besväret att åka långt för att träffa mig!! Är jättedålig på att umgås IRL!!
Att de ska inta vårt hus känns besvärande, men det skiter jag i.
Nu dusch sen bok och säng.
Over and out.
Tick tack
Hör ni klockan? Det riktigt ekar, som om den fanns i ett tomt rum. Har aldrig hört den förut men nu växer den i styrka och jag håller mig nästan för öronen för att slippa höra den. Inte visste jag att den kunde slå så hårt att det nästan gör ont. Den biologiska klockan...
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
Jag vet inte vad som har hänt men plötsligt så skriker min kropp efter att bli befruktad, jag ser kvinnor med magar i vädret och vart jag än vänder mig så påminns jag om bebisar. Uppenbarligen har jag fått tunnelseende! Vart jag än vänder mig så pekar allt i samma riktning - jag vill skaffa barn!
Samtidigt skrämmer det mig, kommer jag klara av det? Kommer min kropp klara av det? Kommer jag klara det psykiskt? Ju mer jag funderar desto fler frågor och färre svar tycks det bli.
Frustration, sambon vill vänta. Ett tag. Bara lite. Han tycker det är min tur att vänta på honom nu.
Det kan väl vara OK med mig att vänta lite, rent logiskt, men min kropp lever sitt eget liv!! Min menscykel påminner mig om vad min kropp är gjord för och nu under sommaren är det värre än någonsin. Vill nästan gå ut på gatan och skrika: "-Befrukta mig för helvete, vemsomhelst, jag tar första bästa!!"
Det vore nåt för grannarna att prata om...hehe...
Nej, det är nog dags för att vända sig inåt och finna styrkan och fokuset igen. Det är ingen mening med att tappa tålmodet, det som ska komma in i mitt liv, det kommer - utan att jag behöver tvinga fram det.
Sannerligen är det inte lätt att tänka så just nu.
