Isoldes resa

Eftersom ni är lite nyfikna på behandlingen jag är med i så tänkte jag berätta lite om den! Vill inte vara för ingående eftersom vi alla som är med i gruppen är belagda med tystnadsplikt men jag kan berätta lite om mina upplevelser iallafall!

Anledningen till att jag kom med i den här gruppen just nu är att jag kontaktade psykiatrin när jag insåg att jag hade agorafobi i början av året. Den har kommit smygande under de senaste 1½ - 2 åren skulle jag tro, för under den tiden har jag känt ett starkt obehag av att åka iväg någonstans utan att jag vetat varför! Något har inte stämt, känslan av total panik när resor kommit upp har varit ny för mig! Förut har inte själva resan inneburit något problem, visst har jag mått dåligt av andra skäl men inte specifikt av att lämna hemmet.

Så att inse att jag hade agorafobi var en stor lättnad. En förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. En chans att ta itu med det!

Nåväl, varje höst startar en ny panikångest/agorafobi grupp på ångestmottagningen. Eftersom de jobbar enligt samma koncept som www.ingenpanik.se visste jag redan innan vad jag hade att vänta. Jag har under våren jobbat till steg 7 i boken "Ingen panik" så att börja på KBT i grupp gjorde jag enkom för att träffa andra med samma problem.

Vilken lyckoträff!!

Den stora behållningen är inte psykologernas kunskaper utan de andras erfarenheter. Vi är 5 stycken, 3 kvinnor och 2 män i åldrarna 18-45 år. Våra bakgrunder är olika, två personer är sjukskrivna sen många år....jag som jobbar, en ung tjej som haft panik i många, många år och en man som jobbar och som jag känner igen från arbetslivet!! Alla utom jag har familj (antingen sambo eller fru och barn). Alla utom jag äter mediciner.

Vi kommer från helt olika sociala förhållanden, olika "samhällsklasser" men vi har en sak gemensamt. Vi har alla panikångest och agorafobi.

Vi ses en gång i veckan under 2 timmar och går igenom de uppgifter vi fick vid tillfället veckan innan. Jag har märkt att tiden rinner iväg väldigt snabbt (kan bero på att jag pratar mest kanske?? ;-)) och jag är övertygad om att när detta är över så kommer vi fortsätta att ses. För känslan av att någon annan går igenom samma sak som en själv är helt fantastisk. Man hör sina egna tankar och erfarenheter när andra berättar om sitt liv och det bästa av allt, man kan skratta åt det! För saker och ting mister helt plötsligt sin rimlighet när man berättar om sina tokiga beteenden för andra och då måste man få skratta åt eländet!

Det är så befriande!

Skratten kan dock förbytas i gråt innan vi vet ordet av. Som när den yngsta av oss berättar om sin kamp med att få livet att gå ihop, hon som aldrig känt hur det är "att vara frisk"...vi andra ju "före/efter" att jämföra med men det har inte hon. Jag blir så full av vördnad när jag hör hur andra kämpar med sitt och trots sina ångestdemoner lyckas med saker som för andra är helt naturliga, självklara. Då kommer tårarna. Skratten förbyts i allvar och orden dör ut. Ingen behöver säga nåt. Alla vet.

Det är starkt. Det är livet. Det går rakt in i hjärtat och stannar där. Jag är så tacksam för den här erfarenheten och för de modiga människor jag lär känna.

Faktum är att jag är tacksam för min panikångest och min agorafobi, för det lär mig något om livet som jag tror många människor aldrig någonsin får uppleva. De springer blinda genom livet på jakt efter den stora lyckan som alltid har funnits och alltid kommer att finnas inom dem.

Jag ser framemot återstående 8 träffar, det ska bli så spännande att se de andras framgångar och se om även de kan ha samma nytta av KBT som jag har haft.  Vi kommer göra interoceptiva övningar tillsammans och för min del innebär det nog att åka hiss 100 ggr upp och ner på ångestmottagningen. ;-D

Vi gör alla samma resa, tidigare kände vi oss alla lika ensamma i världen men inte nu längre! Nu vet vi att det finns flera som kämpar med samma sak och den tanken ger både tröst och energi att ta itu med problemen.