Citalopram - del 4

Tjoho! Så var jag uppe i 20 mg. Det tog bara 8 veckor att ta sig dit. Började med några få ynka mg och arbetade mig uppåt. Så är det när man har tablettfobi!

Nu har jag tagit 20 mg i ett par dagar och förmodligen kommer jag inte se effekten förrän om ett par veckor. Jag tror att det svåraste jag har att tackla är inte panikångesten som sådan utan agorafobin, den är väldigt lömsk och innehåller en mängd automatiska negativa tankar som jag har svårt att sätta fingret på. Det är mycket lättare med panikångesten, den har jag lärt mig känna igen och vet hur jag ska hantera. För den har alltid funnits med mig i vardagen, agorafobin är svårare att träna bort eftersom jag inte så ofta befinner mig i situationer där den visar sig. Det är lättare att anpassa livet efter agorafobin än efter panikångesten. Helt enkelt genom att välja bort resor osv.
Panikångesten har jag blivit tvungen att hantera vare sig jag vill eller inte (så länge som jag har en vilja att bli frisk).
En gång i tiden isolerade jag mig och gjorde inget annat än att leva i paniken.

Tillbaka till medikamenterna då. Jag känner av följande biverkningar: hård mage, illamående, trötthet, huvudvärk samt ökad ångest och en tendens att lättare blöda näsblod. Allting har varit övergående och jag är faktiskt oerhört imponerad över mig själv att jag härdat ut. För fördelarna väger helt klart över nackdelarna. Det är svårt att förklara men jag mår helt enkelt bara bättre! Är inte samma nervösa vrak som jag varit så länge. Idag sa särbon till mig att den gamla Isolde kommit tillbaka och det säger nog en del. Tror det har något att göra med att jag skrattar igen, högt och hjärtligt! ;-)

En tanke som slår mig ibland är att jag på ett vis saknar ångesten, för även om den varit min fiende många gånger så är den också en gammal vän. För den har bromsat mig när jag har rusat för fort, den har jordat mig och fått mig att sätta saker i sitt rätta perspektiv. Kommer jag ha kvar den förmågan när jag medicinerar? Vem kommer jag bli nu när jag inte har samma ångest längre? Men egentligen spelar det ingen roll för min enda väg är framåt och jag kommer förändras med eller utan piller så det är bara att fortsätta gå....på livets brokiga och tidvis väldigt tuffa väg.

Kommentarer
Postat av: Miranda

Vad skönt att medicinen fungerar. Härligt att kunna skratta!

Jag känner igen det där med att sakna ångesten, eller i mitt fall kanske depressionen. För mig kan det kännas som ett tomrum, jag vet inte alltid om det är något där, om det som känns är riktigt. Fast det är som du säger att det finns bara en väg, vartefter lär man sig känna igen. Eller känna sig.

Jag har en liten fråga till dig, du skrev tidigare om en dagsljuslampa. Fungerar den? Är du fortfarande nöjd? Jag funderar på att be att få en till jobbet.

2008-01-08 @ 11:57:57
URL: http://mirandasmellanrum.blogspot.com
Postat av: Linda

Vet hur det är, själv äter jag Cipramil 20 mg. Sobril som stöd och Imovane för insomning. Tack gode gud att dom finns!

Kram!

2008-01-09 @ 11:42:43
URL: http://zelion.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0