Isoldes resa

Jag har mått rätt dåligt den sista veckan kan man nog säga. Mycket funderingar kring livet i allmänhet. Tänkte försöka strukturera upp det här och nu för att försöka få nån ordning och reda i huvudet.

Jobbet

Jag är ju tillsvidareanställd nu och det känns jättebra. Det har dock varit lite turbulent eftersom vår VD avgått för 2 veckor sedan och vad som händer nu är inte riktigt klart. Vi kommer förmodligen förlora en del folk i samma veva.

Sen känner jag ett krav att bli "frisk" på de här 10 veckorna som KBT-kursen håller på men ju mer insatt jag blir i vad jag har kvar att arbeta med desto mer inser jag att det kommer ta lång tid att jobba sig ur det här. Visst, att inte känna rädsla för att få panikattacker är en sak men att rent praktiskt utsätta sig för alla situationer som varit jobbiga tar längre tid. Känner att jag måste klargöra det på jobbet, för jag får tidvis frågor om jag ska följa med hit och dit. De förstår inte riktigt hur illa det är.

Kraven kommer från mig själv, det inser jag. Och bara jag talar om hur det ligger till så vet jag att jag kommer ha deras stöd. Men jag måste ta steget oxå.

Det känns lite som om jag står vid ett vägskäl, jag VET att min huvuduppgift här på jorden är att hjälpa andra. Och jag tror jag har en uppgift att fylla genom att berätta om panikångesten. Men då måste jag sluta upp med hymlandet oxå, för hur ska jag annars kunna nå ut till medmänniskor?

Sen känner jag att forftarande att jag inte riktigt spelar på samma spelplan som "friska" människor. Ta det här med övertid t.ex. nåt som är vanligt i den bransch jag jobbar i eftersom det tidvis uppstår höga beläggningar. Då är det bara att rycka in och jobba på. Men det funkar inte riktigt för mig, jag behöver verkligen den vila som det innebär att gå hem från jobbet kl 17. Mina resurser tar slut fortare än andras. Jag tänker en hel del på hur jag ska tackla den biten.

Kärleken
VI kämpar på kan man nog säga. Men jag har svårt med tålamodet. Jag vill att saker och ting ska bli bra nu, helst igår. Jag har ett stort behov av att få bekräftelse och det är nog först nu jag inser vilken stor roll det har spelat i mitt liv. Jag ser många likheter mellan den man jag valt och den far som jag kände valde bort mig som barn. Det tänker jag en hel del på. Nya tankar som slukar energi.

Hur vill jag ha det i vårt förhållande om vi slår våra påsar ihop igen?
Hur undviker vi att hamna i gamla tankesätt, gamla beteenden, gamla vanor? Går det att undvika?
Är jag beredd att avstå det jag måste avstå ifrån för att leva ihop med honom? För det är ju så att man måste kompromissa i förhållanden men vart går gränsen mellan kompromiss och självutplånande? Ja, jag vet inte.
Kan jag leva ihop med min raka motsats när det gäller den känslomässiga biten? Är han "helt normal" för att vara karl? Ja, det lät det (jag är inte någon manshatare så ni vet)...;-)

Frågorna är många och svaren är SÅ få. Gah!!! Och det spelar ingen roll hur mycket jag än tänker att jag ska stålsätta mig när vi träffas för när han tittar på mig blir jag fullständigt betagen av hans uppenbarelse och allt man funderat på hemma tycks flyga sin kos...

Paniken
Åsså var det då min underbara följeslagare, paniken. Det som jordar mig, det som stressar mig, den jag avskyr, den jag älskar.

Nu när förkylningen är ett faktum med huvudvärk, trötthet och ont i kroppen men ytterst lite feber blommar paniken upp! Å så härligt att få fritt spelrum verkar den tänka och tillsammans med lite negativa tankar blir det en härlig soppa av oro, ängslan och ångest. Tjoho!!

Bah.

I fredags hade jag riktiga panikkänningar som började som ett sug i magen, sen oron, sen känslan av att nåt inte står rätt till...det kryper i kroppen och för en sekund funderade jag på att fly. Tills jag insåg att det faktiskt bara var panik det handlade om. Så jag lät den komma och jag lät den gå. Och tror ni inte att det efter ett par timmar faktiskt kändes riktigt bra igen. Så rädslan för att jag skulle falla tillbaka igen i hur det var för ett par år sen var helt obefogad. Men tidvis ploppar den upp igen som gubben i lådan.

Men det finns några stora skillnader nu, jag har ett jobb, jag har en examen och jag har ingen sambo som går runt som ett mörkt moln här hemma...så det är bra mycket lättare hantera ångesten nu.

Har ju lovat skriva om mina säkerhetsbeteenden så håll till godo:

Säkerhetsbeteenden

• Alltid Stesolid i fickan. Förmodligen det beteende som jag kommer få ta bort allra sist eftersom Stesoliden är min räddare, den som förhindrar katastrofer och således det mest inrotade beteendet.
• Alltid mobilen med så jag kan ringa någon om jag behöver.
• Dricker inte kaffe eftersom det ger mig hjärtklappning och ångest.
• Dricker inte alkohol, varken hemma eller borta. Kan inte med känslan att inte kunna ta en tablett om jag behöver.
• Vill alltid ha bilen i närheten så jag snabbt kan ta mig hem och jag behöver. Samåker inte med andra.
• Bjuder inte hem folk jag inte känner VÄLDIGT väl av rädsla för att inte kunna dra mig undan om jag behöver det.
• Vill inte åka hiss själv. Måste alltid kissa om jag är det minsta kissnödig innan vi åker hiss, för vad gör man om man fastnar och är kissnödig? (Gud så fånigt det låter, det här skulle vi skratta åt på KBT-kursen ;-))
• På bio/teater vill jag sitta så jag kan komma ut om jag måste.
• Reser inte bort, känslan av att vara långt hemifrån är fruktansvärd just nu.

Att bli medveten om att de här problemen i mitt liv faktiskt finns har varit lite som att vakna upp. Hittills har jag varit så koncentrerad på att få jobbet att fungera att allt annat fått stå tillbaka. Nu riktas uppmärksamheten mot andra områden att jobba med. Nu har jag två val, antingen fortsätta bekymra mig över hur mycket jag har kvar att jobba med eller ta mig an uppgiften och tänka att det här lär mig något om livet i allmänhet och mig själv i synnerhet.

Antingen ha ångest över problemen, eller tilltro till livet och min egen förmåga. Valet är mitt. Bara mitt.