Isoldes resa

Igår kväll fick jag mensvärk och inte vilken som helst. Den med stort M. Värktabletterna tog inte riktigt, stresshormonerna flödade och jag mindes plötsligt alla ångestfyllda nätter jag genomlidit, ni vet hur det är när mörkret kommer! Plötsligt är alla minnen otroligt levande igen. Det krävdes all min kraft och allt mitt mod att hålla tankarna i nuet och i framtiden.

Jag somnade trots min oro. Vaknade efter ett par timmar med mensvärk och fick stoppa i mig mera tabletter. Efter den nattliga omgången så kände jag mig tvungen att stanna hemma. Visserligen inte utan ångest men jag inser fakta, idag gäller det bara att tanka energi igen och ta nya tag imorgon. Det är OK! Man får göra så. Det innebär inte att jag blir av med jobbet, det innebär inte att någon helt plötsligt säger åt mig att jag inte duger. Det är ok.

Tänk att det ska sitta så långt inne. Tryggheten. När kommer dagen när jag litar 100% till min egen kropp, min förmåga och min omgivning? På något vis är det som om jag känner att jag blivit förrådd av alla tre under de senaste åren. Kanske därför min brist på tillit?

Nu lite te, en god bok och vetevärmare. Jag tar paus men kommer igen.