Isoldes resa

Jag har kommit in i fas när jag börjar tröttna på mina rädslor, eller rättare sagt tröttna på min oförmåga att hantera dem! Att gå emot dem även om det känns jobbigt. Istället så vänder jag dem bara ryggen och tänker att en annan dag...då ska jag ta itu med dem. Bara det att den där dagen kommer aldrig när allting känns så otroligt mycket lättare att problemet knappt är ett problem.

Snarare blir det bara värre. Precis som jag skrev nedan, att oförmågan att hantera rädslan är så mycket jobbigare än det som orsakar den.

Så sant! Varför kan det då inte gå in i min vettlösa hjärna som jag just nu bara vill plocka ur och skicka på skroten?!

Låt mig ta ett exempel.

För en tid sedan så fick jag ett jobberbjudande, mitt drömjobb! Ett jobb (som jag skrivit om tidigare) som inte kräver en massa i början utan där jag faktiskt får tid att lära mig. Tilläggas kan att det första jobbet jag hade var tvärtom, det var bara ge gärnet till 110% från start som konsult, utan handledning, utan introduktion. Skräp!

Nåväl, det här jobbet är alltså PRECIS det jag letar efter. Men vad gör min hjärna då? JO! Hittar på ett PROBLEM! Såklart, för livet ska väl inte vara helt utan ångest heller! Kom ihåg att livet är en kamp liksom. (Hörs ironin?)

Vad var då problemet? Jo, helt plötsligt så är jag rädd för att åka tåg långt! Visst, det har att göra med att min bekvämlighetszon förmodligen bara sträcker sig max 15 mil i en radie kring min hemstad. Det är ungefär så långt jag rört mig under de här åren sen jag fick min panikångest. Men samtidigt så har jag alltid älskat att åka tåg!

Tanken var att jag skulle åka 8 timmars tåg tur och retur under samma dag. Min stackars hjärna gav ju stora Alarmet, passa dig detta är farligt - jättefarligt! Tänk om du får panik på tåget och tänk om du måste kliva av! Helt sanslöst att jag tänker så eftersom jag i 2 års tid regelbundet pendlade med tåg. Visserligen bara 2 timmar ToR men ändå.

Senare så ordnade det sig så att jag slapp åka så långt och bara behövde bege mig till huvudstaden istället. En baggis! Dit har jag ju åkt med tåg MILJONER gånger. Men nejdå, så lätt ska jag inte komma undan tycks min hjärna tänka. Är det inte minsann så att du kan få panik på det tåget oxå?! Jo....tänker jag i ett svagt ögonblick...det kan jag ju...

...och så är spiralen igång. Så nu har jag faktiskt lyckats göra mig själv rädd för något som det visserligen var ett tag sedan jag gjorde men ändock har klarat av! Och njutit av! Åka tåg är ju underbart!

Varifrån kommer då den här rädslan som tydligen kan slå sina klor i mig så lätt just nu. Och varför just nu?

Jag tror det beror på följande faktorer:

1. Att jag befinner mig i en livssituation där allting har ställts på ände, jag har blivit särbo och därmed ensam ansvarig för mitt liv, mitt leverne och mina problem.

Mottanke: Det har ju gått jättebra den här tiden, min självkänsla har ökat med 100% och det blir bara bättre! Och särbon finnns ju kvar, kärleken lever! Och så här motiverad att bli av med mina problem har jag aldrig varit.

2. Självkänslan är inte riktigt vad den borde ännu, jag tror inte jag kan hantera alla situationer som uppstår i livet. D.v.s. de panikattackar som jag tror jag ska få men aldrig har fått...

Mottanke: Minns inte att jag fått en panikattack ute, det har varit nära men det har aldrig gått så långt. Och jag har ju mina piller att ta till om det krisar, så jag har ju INGET att vara rädd för. Det är bara känslominnet som finns kvar i kroppen.

3. Rädsla för att misslyckas igen, det gick ju åt skogen förut med jobbet så varför inte nu?

Mottanke: Det var inte bara mitt fel att det förra jobbet misslyckades, jag fick fel information och jag inser nu att chefen gjorde mig en stor otjänst som satte mig på ett alldeles för svårt uppdrag. Visst var det så att jag inte fungerade maximalt men under normala omständigheter hade det gått över snabbt.

Dessa faktorer varierar med dagsformen och förmodligen så blir det såhär när alla tre är på maxnivå i ångestskalan. Andra dagar så känns livet mycket lättare och hade förslaget om att åka tåg kommit då istället hade nog utgången blivit en annan.

Vad ska jag då göra åt problemet?

Eftersom jag sovit dåligt ett par dagar (har madrömmar om att det tar slut med särbon) så tänker jag ta det lugnt idag, min plan är att ta med mig fika och sätta mig på stationen och titta på tågen! Bara titta! Tänker inte ens ha i bakhuvudet att ta ett tåg utan ska bara sitta där och känna in stämningen. Tar med min bok om rädslor som jag läser igenom för andra gången och ska sitta i solen och njuta. Kanske köper jag mig en chaite på stationen.

Där ska jag sitta minst en timme. Så långt tid det tar att åka till Stockholm härifrån.

Jag börjar så.  Fan så trött jag är på det här.

ps. Om ni undrar hur jag kom till Stockholm för att prata om jobbet? Jo, lilla mamma ställde upp och skjutsade. Så bra gick det. Tack mamma, love u.