Skuld
Jag tittade nyss på Dr. Phil, han hade besök av en kvinna som led av anorexia. Stackars människa tänkte jag, som har såna besvär! Det måste vara jättejobbigt...
Till min fasa insåg jag ganska snabbt att vi hade vissa saker gemensamt. Att lida av en ångestsjukdom, eller känslomässig störning som det heter, är en dubbel förbannelse. Det syns inte utåt, hur kan någon som ser så frisk ut vara sjuk? Så många gånger som jag önskat att jag haft cancer istället, då skulle det dels vara accepterat av samhället och dels synas utåt!
Kvinnan som led av anorexia hade i sina barnaår fått en väldigt låg självkänsla (bingo!), hon hade alltså ett starkt mindervärdeskomplex och hennes pappa hade inte gett henne den kärlek hon önskade (bingo!). Hon kände ett starkt kontrollbehov av yttre företeelser eftersom hon inte kunde kontrollera sina tankar (bingo!). Hon kände sig separerad från sin kropp (bingo!), hjärna och kropp hörde inte ihop. Hon kände skuld eftersom hon orsakade andra problem genom sin sjukdom (bingo!)...
Just skuldfrågan har varit en central del av min ångest. Jag har förbannat mig själv för att ha de här problemen, jag har nog inte insett riktigt att det faktiskt är en sjukdom - panikångest och generaliserad ångest. Jag vill säga sjukdom även om psykiatrin inte gör det. För det påverkar en människa precis lika mycket som vilken annan sjukdom.
Hade någon sagt till mig att det är en sjukdom som går att bota, precis som cancer eller anorexia hade jag nog kunnat acceptera det lättare. Nu har jag svävat i ingenmansland, för frisk för psyktiatrin men för sjuk för arbetslivet. Det har varit fruktansvärt jobbigt! Att inte passa in någonstans. Att känna att det inte finns någon hjälp eller förståelse i samhället.
Som tur är har min vilja att hitta egna lösningar varit min väg ut.
Tillbaka till skuldfrågan. Min sambo ville redan för flera år sedan flytta till hus men jag pluggade och blev sjuk under samma tid. Det hindrade vår flytt. Ju sämre min sambo mådde av att bo i lägenhet desto större skuld lade jag på mig själv. Jag tog ansvar för att han skulle må bra och blev oerhört självdestruktiv, jag försvann allt mer och tappade fokus på riktningen i mitt liv. Jag försvann bakom honom på något vis och till slut så var det hans åsikter om mig som satte mitt värde som människa. Dr. Phil sa att om en person i en familj blir sjuk blir hela familjen sjuk. Det tror jag stämmer.
Tyvärr hade vi ingen Dr. Phil som kunde hjälpa oss så därför är vi särbos nu.
Att tänka att jag lidit av en sjukdom gör att de här åren blir lite lättare att bära. Ingen skulle klandra någon som gått igenom en period med cancer för att inte fungera till 100% i samhället. De val jag gjorde, gjorde jag efter bästa förmåga just då. De kanske inte alltid var de mest logiska eller korrekta men jag gjorde så gott jag kunde. Jag menade aldrig att få min sambo att må dåligt. Det var inte min mening att sätta våra liv på "hold".
Skuldbördan har varit oehört tung att bära och jag måste förlåta mig själv för det jag gjort fel och förlåta min älskade för det han har gjort fel. Annars kommer vi aldrig vidare.
Förlåt, min älskade, för det jag lovade så många gånger men aldrig kunde hålla. Förlåt för de ord som aldrig var menade för dig - men som kom ändå. Jag ber om förlåtelse för det som jag gjorde fel när vi levde ihop och hoppas du vill gå vidare i livet med mig.
Förlåt.
Till min fasa insåg jag ganska snabbt att vi hade vissa saker gemensamt. Att lida av en ångestsjukdom, eller känslomässig störning som det heter, är en dubbel förbannelse. Det syns inte utåt, hur kan någon som ser så frisk ut vara sjuk? Så många gånger som jag önskat att jag haft cancer istället, då skulle det dels vara accepterat av samhället och dels synas utåt!
Kvinnan som led av anorexia hade i sina barnaår fått en väldigt låg självkänsla (bingo!), hon hade alltså ett starkt mindervärdeskomplex och hennes pappa hade inte gett henne den kärlek hon önskade (bingo!). Hon kände ett starkt kontrollbehov av yttre företeelser eftersom hon inte kunde kontrollera sina tankar (bingo!). Hon kände sig separerad från sin kropp (bingo!), hjärna och kropp hörde inte ihop. Hon kände skuld eftersom hon orsakade andra problem genom sin sjukdom (bingo!)...
Just skuldfrågan har varit en central del av min ångest. Jag har förbannat mig själv för att ha de här problemen, jag har nog inte insett riktigt att det faktiskt är en sjukdom - panikångest och generaliserad ångest. Jag vill säga sjukdom även om psykiatrin inte gör det. För det påverkar en människa precis lika mycket som vilken annan sjukdom.
Hade någon sagt till mig att det är en sjukdom som går att bota, precis som cancer eller anorexia hade jag nog kunnat acceptera det lättare. Nu har jag svävat i ingenmansland, för frisk för psyktiatrin men för sjuk för arbetslivet. Det har varit fruktansvärt jobbigt! Att inte passa in någonstans. Att känna att det inte finns någon hjälp eller förståelse i samhället.
Som tur är har min vilja att hitta egna lösningar varit min väg ut.
Tillbaka till skuldfrågan. Min sambo ville redan för flera år sedan flytta till hus men jag pluggade och blev sjuk under samma tid. Det hindrade vår flytt. Ju sämre min sambo mådde av att bo i lägenhet desto större skuld lade jag på mig själv. Jag tog ansvar för att han skulle må bra och blev oerhört självdestruktiv, jag försvann allt mer och tappade fokus på riktningen i mitt liv. Jag försvann bakom honom på något vis och till slut så var det hans åsikter om mig som satte mitt värde som människa. Dr. Phil sa att om en person i en familj blir sjuk blir hela familjen sjuk. Det tror jag stämmer.
Tyvärr hade vi ingen Dr. Phil som kunde hjälpa oss så därför är vi särbos nu.
Att tänka att jag lidit av en sjukdom gör att de här åren blir lite lättare att bära. Ingen skulle klandra någon som gått igenom en period med cancer för att inte fungera till 100% i samhället. De val jag gjorde, gjorde jag efter bästa förmåga just då. De kanske inte alltid var de mest logiska eller korrekta men jag gjorde så gott jag kunde. Jag menade aldrig att få min sambo att må dåligt. Det var inte min mening att sätta våra liv på "hold".
Skuldbördan har varit oehört tung att bära och jag måste förlåta mig själv för det jag gjort fel och förlåta min älskade för det han har gjort fel. Annars kommer vi aldrig vidare.
Förlåt, min älskade, för det jag lovade så många gånger men aldrig kunde hålla. Förlåt för de ord som aldrig var menade för dig - men som kom ändå. Jag ber om förlåtelse för det som jag gjorde fel när vi levde ihop och hoppas du vill gå vidare i livet med mig.
Förlåt.
Kommentarer
Trackback
