Insikter
Min tillvaro de senaste åren har varit en kamp. En kamp för överlevnad helt enkelt, för att övervinna panikångesten, för att slutföra studierna och för att få ekonomin att gå ihop. En kamp för att få avklarade kurser i skolan, för att få pengar från CSN, för att övertyga min älskade om att allt ska bli bra. Allt i mitt liv blev prestation, från mina studier till mitt förhållande.
För drygt 1½ år sedan skulle jag ut i arbetslivet och upptäckte att jag inte klarade av att jobba heltid. Det var som om jag fick lära mig att springa igen, länge hade jag bara krupit fram i livet men nu förväntades jag kunna springa fem mil med en kondition som en halvdöd. Det blev en chock.
Sakta men säkert har saker och ting fallit på plats, jag har gått på flera nitar och gjort misslyckanden. Något som jag fasat för i hela mitt liv - att misslyckas. Men kanske är det just därför jag gjort dessa erfarenheter? Nu känns inte det som en "big deal" längre och därmed är det lättare att faktiskt komma till skott och försöka! För nu VET jag att det alltid finns lösningar, livet är inte svart eller vitt som jag så länge har trott.
Samtidigt som jag fick min panikångest så blommade min GAD ut, dvs Generaliserad Ångest och den har nog följt mig genom hela livet. Inte förrän paniken kom och jag fick rannsaka mig själv insåg jag att de gånger jag mått dåligt i min tonår förmodligen inte var vanlig deppighet utan helt enkelt ångest! Den insikten var både frigörande och tung.
Läs mer om panikångest här.
Läs mer om GAD här.
Jag har fortfarande en del av det här kamp tänkandet kvar, det slog mig idag när jag såg min rubrik på bloggen! Fastän min situation så dramatiskt förändrats så ser jag livet som en kamp! Tänk om jag kunde se det som en spännande resa istället för något nödvändigt ont? Tänk om det är så att mitt nya jobb är fantastiskt roligt! Och givande! Tänk om jag träffar massa trevligt folk! Då blir det ju ingen kamp att börja jobba! Då tror jag att rädslan för att inte somna på kvällarna (som kommer av tentaångest) försvinner av sig själv! Likaså med alla andra rädslor jag bär med mig.
Tänk om jag går hem från jobbet och längtar tills nästa dag? Det vore en dröm! Så underbart.
Jag är trött på att kämpa så förbannat, jag leva! Jag vill resa med L. Jag vill träffa nya människor. Åt helvete med paniken säger jag bara. Jag vill vidare i livet nu.
Därför ändrar jag min rubrik på bloggen och tar bort ordet "kamp"...från och med nu ska jag försöka se livet som en spännande resa istället.
