Att leva sitt eget liv
Jag kom på varför jag var så deppig igår. Gjorde det klassiska kvinnliga misstaget att vänta på Honom. Trodde i min enfald att vi skulle ses igår, vet inte varför - kändes bara så! Steg upp på morgonen och gjorde mig fin, satte på mig lite nya kläder och la ner extra tid på sminkningen. Jag vet, det var dumt! Vi hade ju inte bestämt nåt alls...
Men ibland tror jag att jag spenderat det senaste decenniumet väntades, på honom. Han borde ju faktiskt vara tankeläsare och förstå hur jag känner? Det är väl självklart att ringa, eller mejla just när jag är lite nere och behöver lite bekräftelse? För han är väl tankeläsare? *ironi*
Blir trött på mig själv faktiskt. Nu ska jag ändra fokus och lägga ner tid och kraft på att jag får leva det liv jag vill. Inget mer väntandes vid telefonen, inget mer önskande att han ska skicka ett mejl - för han gör inte det. Jag vet det och det gör mig skiträdd! Men rädslan för att förlora honom får inte överskugga min vilja att ta itu med mitt liv.
Det är uteslutet! Måste försöka ta mig samman och inse att jag klarar mig själv här i livet. Allt står inte och faller med honom. I 2 månader nu har jag idkat envägskommunikation och jag vet inte när han tänker besvara min kärlek igen, om han någonsin tänker göra det. Det får tiden utvisa.
Fokus nu. På min framtid. Med eller utan honom.
Men ibland tror jag att jag spenderat det senaste decenniumet väntades, på honom. Han borde ju faktiskt vara tankeläsare och förstå hur jag känner? Det är väl självklart att ringa, eller mejla just när jag är lite nere och behöver lite bekräftelse? För han är väl tankeläsare? *ironi*
Blir trött på mig själv faktiskt. Nu ska jag ändra fokus och lägga ner tid och kraft på att jag får leva det liv jag vill. Inget mer väntandes vid telefonen, inget mer önskande att han ska skicka ett mejl - för han gör inte det. Jag vet det och det gör mig skiträdd! Men rädslan för att förlora honom får inte överskugga min vilja att ta itu med mitt liv.
Det är uteslutet! Måste försöka ta mig samman och inse att jag klarar mig själv här i livet. Allt står inte och faller med honom. I 2 månader nu har jag idkat envägskommunikation och jag vet inte när han tänker besvara min kärlek igen, om han någonsin tänker göra det. Det får tiden utvisa.
Fokus nu. På min framtid. Med eller utan honom.
Kommentarer
Trackback
