Isoldes resa

Jag har fortsatt duktigt med att äta min medicin, vissa stunder har det varit riktigt jobbigt och väldigt nära att jag har slutat pga biverkningarna men jag har ändå fortsatt. Till största delen beror det på det faktum att jag mellan bakslagen känt mig så enormt mycket bättre. Äter fortfarande bara 10 mg per dag och det verkar fungera så jag kör på det ett tag till. Har nog ätit 4 veckor allt som allt så den positiva effekten kan ju fortarande öka.

Saker som har förändrats:

• Har inte samma konstanta oro i kroppen längre, känner mig avslappnad och positiv.
• Inte rädd för att bli yr på jobbet längre, tanken faller mig inte ens in och gör den ändå det så skrämmer den mig inte.
• Kan känna hjärtat slå dubbelslag utan att direkt förknippa det med att få panik. Slagen bara finns där. Underligt!
• Upptäckte en dag att jag satt i bilkö utan att ens fundera på hur jag skulle ta mig därifrån vid en ev. panikattack. Jag liksom bara var!
• Känner mig piggare eftersom jag inte har anspänningen i kroppen hela tiden.
• Klarar av trötthet bättre, blir inte lika "panikig" av att vara trött. Kan bara vara trött liksom. Låter kanske konstigt för någon som inte haft ångest.
• Sover bättre (och sämre vissa tider men jag har god hjälp av Lergigan och Stesoliden) och kan vakna mitt i natten och bara känna "vilken tur jag har som lever just mitt liv"....STOR förändring då natten alltid varit stor källa till ångest.
• Och det bästa av allt, känslan av skuld börjar försvinna. Skulden över alla problem jag orsakat, alla omvägar jag gått, alla missade tentor, alla brutna löften. För nu inser jag att det faktiskt är en sjukdom jag har och inte bara nåt som jag själv valt....att medicinen hjälper så mycket är ju ett bevis på att att det inte bara handlar om att vilja bli bra. Det känns fantastiskt befriande.