The final deal
Efter en mycket turbulent vecka då saker och ting verkligen ställts på sin spets så gav jag idag min käraste ett ultimatum.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Ska han leva med mig får han lära sig att hantera min panikångest. Vi måste kunna prata och diskutera utan att det blir gråt och tandagnisslan varje gång. Jag har insett att det är vad jag behöver för att kunna gå vidare med honom. Det känns helt glasklart nu. Kärleken finns där men vi måste kunna hitta ett sätt att hantera min sjukdom.
Vill ha inte, orkar han inte, kan han inte så måste jag gå vidare ensam.
Det känns fantastiskt att ha kommit så långt att jag kan säga det till honom. Jag vet att jag klarar mig själv nu om han väljer att gå sin egen väg. För någon som mig är det oerhört stort.
Mitt ultimatum mottogs enormt bra eftersom hans största rädsla var att vi skulle hamna i samma sits igen. Vi träffades på eftermiddagen och jag överdriver inte om jag säger att det slog gnistor om oss...*kär*
Men tänk vilken kraft och vilket engagemang det krävs för att våga satsa igen. Från oss båda. Jag kan tänka mig att par som genomlider en otrohet brottas med samma känslor som vi gör faktiskt. Kan man någonsin lita på den andra efter en sån sak? Det är precis vad vi funderar på.
Nu ska jag pyssla, lägger kakel/mosaik på ett bord som jag målat vitt. Aldrig gjort nåt liknande i hela mitt liv. Ska bli spännande att se hur det artar sig.
Stina, har du nån skräpmejl som vi kan börja ta kontakt genom? Eller ska jag starta ett nytt konto?
Over and out.
Kommentarer
Trackback
