Isoldes resa

Sova eller inte sova de e frågan...

Ja, förväntansångest... Så jobbigt, och så onödigt! Att träna avslappning och framför allt att skingra tankarna, att göra något som tvingar en att tänka på något helt annat hjälper mig, men det är ju inte lätt. Just positiva tankar funkar nog allra bäst. Som nu i somras när vi skulle åka iväg på semester (som jag för övrigt i mitt huvud försökte komma på alla möjliga omöjliga orsaker att ställa in.. *s*) och dessutom skulle flyga (som är jobbig grej för mig, instängd i ett flygplan.. utan möjlighet att ånga sig och kliva av.. hurv), så började jag TVÅ veckor i förväg och "plantera" positiva tankar om semestern, om allt vi skulle göra, om hur fort det går att flyga osv. Dagarna innan tvingade jag bort varenda orostanke och försökte verkligen omvända det till en positiv tanke, och det gick faktiskt oerhört bra! :)

Hahaha, nu blir jag så pratig att jag glömde det jag eg. skulle säga. Det var ju det att jag har också väldigt svårt att känna "normala" känslor, allt kopplas till ångesten och jag vet inte vad som är vad. Det ÄR ju helt naturligt att vara nervös tex inför vissa saker, men såna känslor förknippas genast med ångest och blir värre. Så är det även med tex hungerskänslor ibland, det är ju helt normalt att "dippa" om man är hungrig och känna sig lite knäsvag om man inte ätit på ett tag (pga av lågt blodsocker), men så fort jag känner något sådant så har jag så svårt att skilja på om det är ångest eller om det är det att jag faktiskt ÄR hungrig. Har jag en "dålig dag" har jag svårt att äta bland andra (hur knäpp är man inte?! *ler*), och då äter jag dåligt och så blir det bara en ännu sämre dag.
Eller om man håller på att bli sjuk, är man verkligen på väg att bli sjuk, eller är det bara det att kroppen är hängig och "vanliga symptom" på ångest?! Det tycker jag är svårt, och därför måste jag i stort sett vara totalt däckad för att stanna hemma och inse att jag är sjuk.
Precis som du började jag jobba efter semester igår, och jag sov inte särskilt bra natten mellan söndag-måndag. Igår sov jag betydligt bättre, och jag lär nog göra det i natt också! :) Ganska skönt när vardagen är igång!

Hum, detta är ju nästan läskigt...det är ju som att läsa sina egna tankar när du skriver!!!

Ja, jag har ju tyckt så när jag har läst i din blogg.. du skriver väldigt mycket så som jag tänker och känner.. så många av dina inlägg känns som att jag skulle kunnat ha skrivit dem själv. Spooky! *s*

Du anar inte hur bra det känns att veta att det iallafall finns en galenpanna som en själv därute!! Om inte tar illa upp...;-)
Det som jag är så imponerad av är din kampanda, att du inte ger dig utan kämpar vidare. Har mött så många människor som bara kapitulerar och väntar på att nån annan ska lösa problemen åt en.
Min enda kontakt med andra människor med liknande problem har varit via sps.nu men där råder ofta en väldigt deppig stämning där det visserligen är lätt att få stöd när man mår dåligt men svårare att få gehör för sådant som för en framåt!!

Nädå, du är inte ensam.. och det är faktiskt en tröst många gånger! Ofta känns det ju som att man är den enda i hela världen som känner som man gör och har det som man har det. Det är liksom lite lättare att få distans om man vet att fler har det så!
Har också mött så många som bara tagit på sig panikångesten som sin identitet, och liksom "skyller" det mesta i livet på den, utan att försöka kämpa ens. Och vi är ju alla olika, för en del är det säkert en trygghet, en identitet och tillhörighet, något att ta till för att minska ramarna i livet. Jag har själv för många år sedan under en period varit oerhört begränsad, och ju mer man begränsar sig själv desto svårare är det ju att ta steget ut. Men man MÅSTE ju kämpa och fortsätta, man har bara ett liv och det blir det man gör det till! Livet är inte alltid lätt, och det är en krånglig, snirklig väg... FRAMÅT (men ibland går det bakåt och står still, för att sedan gå framåt igen)! Mitt sätt att hantera den person jag är, är att läsa böcker, peppa mig själv med positiva tankar, diskutera med andra "livsfilosofer", ta del av andras lyckade resultat.. Andra personer hanterar det på helt andra sätt, och allt är ju okej, bara det känns rätt för en själv. En orsak till att jag inte berättar om min panikångest till särskilt många är (förutom SKAM, och rädsla för att få en stämpel) att jag inte ska kunna gömma mig bakom den. Det tvingar mig ju att kämpa.
En bok om inställningen till livet (och döden) och galenskap som är HELT UNDERBAR är Paulo Coehlo´s "Veronika bestämmer sig för att dö". Har du inte läst den kan jag varmt rekommedera den! Så fantastisk bok, och man får många leenden och insikter om livet och om vad man gör för val med det liv man har av den.

Glömde ju säga.. att nån som verkar ha kampanda är ju DU! :) Det är helt fantastiskt hur du kämpar på, och som du skriver, vinner mark!
Och ju mer mark man vinner, desto mer man utvidgar sitt område och lägger för sina fötter, desto lättare är det att resa sig vid varje bakslag, tycker jag. Man vet att man har gjort det, och vet att man kan göra det igen.
Vi ska kämpa som bara den, eller hur?! :)

Tack för dina underbara inlägg! Ser framemot vart
enda ett ska du veta!
Jag har boken hemma tror jag men av nån anledning inte läst den!! Ska genast göra det.
Och tack för fina ord...