Inte ett dugg klokare
Men intresset är enormt i dessa hysteriska husköpartiden, priset har redan stigit med 200 000 till 1 miljon. Tusan oxå att vi inte kunde få till en försäljning direkt av ägaren förra året. Gubben var gammal och satt på hem och skulle absolut inte sälja villan till främmande människor - han skulle ju tillbaka! Nu är han omyndigförklarad, huset går till okända och pengarna går till staten för arvingar saknas.
Då känner jag bara vad är meningen med detta?? Vad är det jag ska lära mig av det här?? Varför kunde inte vi som har alla grannar på vår sida få köpa det?? Varför kunde inte vi som har släkt och vänner i närheten få bo där??
Min särbo ser bara nackdelarna, detta har bara dragit upp allt gammalt för hans stora sorg är att han inte kunde köpa hus 2001 när priserna var låga och alla hans vänner köpte hus. Men jag pluggade ju. Och sen blev jag sjuk och åren gick. Han valde att stanna hos mig men gav upp sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar. Det inverkade på vårt förhållande...samtidigt så kämpade jag med paniken. Ingen bra kombination alls.
Vi gled isär.
Detta tar fram hans allra sämsta sidor, han kan inte dölja sin sorg och han kan inte se några lösningar. Bara problem.
Kanske är det bäst att vänta ändå, jag känner mig osäker på vad jag vill. Han säger att allt ska bli bättre när vi skaffar ett hus men jag är rädd att han för alltid kommer bära den här bördan och alltid göra mig påmind om den. Jag orkar inte med det.
Just nu känns det väldigt förvirrat och inte alls självklart hur vi ska göra.
Dagens positiva nyhet är att jag ska få börja i en grupp på ångestmottagningen som behandlar panikångest och agorafobi. Visserligen lät psykologen väldigt nedlåtande och överförmyndaraktig men jag hoppas på att träffa nån annan människa som jag kan få kontakt med. Känner mig väldigt ensam med mina bekymmer nämligen.
Nej, nu är det dags att vända på de negativa tankarna. Få bort klumpen i magen och gå på en kvällspromenad. Imorgon väntar en ny dag med trevliga arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter.
Kram på er!
Och du "En annan"....kan du inte berätta lite om dig själv? Hur gammal du är, om du har familj, vart du bor (på ett ungefär)...är SÅ nyfiken. Kram till dig!
Den där osäkerhet kanske är ditt inre som talar om att du inte ännu är redo?! Förstår att det känns jobbigt att tänka på allt och hur ni ska göra.
Det lät ju toppen det där med att få börja med gruppen! Förhoppningsvis träffar du flera trevliga människor som du kan utbyta erfarenheter med. Vi är nog många som känner oss väldigt ensamma, och bara det att få känna att man INTE är ensam, och dela erfarenheter med andra kan ju göra att det känns lättare. Håller tummarna för att det ska bli en bra sak att börja i gruppen!
Berätta om mig själv.. ja, egentligen vill jag ju vara ganska anonym, åtminstone så här i kommentarer på bloggen. ;) Jag har på gång en blogg (anonym) med tanke att kunna vara ärlig och uppriktig i känslor utan att behöva oroa sig för att grannen eller arbetskompisen eller släktingen hittar dit. Vet av erfarenhet att internetvärlden är väldigt liten, och flera "irl-bekanta" än man tror, och som man kanske inte vill ha på besök, hittar igen en. Har startat upp den flera gånger, men ångrat mig. Men känner att det skulle vara ganska skönt att skriva av sig. Lovar att säga till så fort jag faktiskt är igång med den! Och så kan jag ju faktiskt, om du vill, berätta lite mer om mig via mail kanske. :)
I allafall, jag är 35+, men på rätt sida om 40-strecket. *s* Jag har familj, är gift och har två barn. Eftersom jag släppt blygheten och istället för att bara smygläsa hos dig skriver en mängd kommentarer kan jag ju använda signaturen "Stina", så känns det mindre opersonligt i allafall.
Kram!
Finns det inte andra hus som kan vara av intresse? Det kanske inte är lika laddat för din särbo?
Så bra att du har fått KBT! Har du gått i terapi tidigare?
Å så roligt att få höra om vem du är. Hoppas att du startar en anonym blogg du med, då ska jag läsa den!
Och du har rätt, har just pratat med L om att jag inte är redo. Så magen har talat.
Så frustrerande att det kan finnas så mycket kärlek där men ändå så funkar det inte. De negativa sidorna är liksom för jobbiga att hantera, för oss båda.
Frågan är hur man går vidare. Vara vänner? Just nu känns det för tungt att tänka på...
Tar och lägger mig och laddar batterier inför morgondagen med tårarna brännande bakom ögonlocken.
Det jobbiga är att varje gång jag vacklar blir han så tillmötesgående...
Usch o fy så jobbigt detta är...
Malve, jodå längre fram kanske det kan gå att titta på andra hus. Grejen med detta var att vi fick
hyra först vilket kändes bra då jag var osäker på om vi kunde bo ihop...
Jag har gått i terapi tidigare men inte KBT. Fast det är ju iof samma som boken jag jobbar med (www.ingenpanik.se) men tanken är att jag kan få träffa lite folk...
Jag skaffar en mejladress som du kan mejla till så träffas vi den vägen "Stina"...:-D
Klart jag vill veta mer!!
