Höstvindar
De första höstvindarna har kommit. Varje år känner jag samma sak. Sorg. Det har gått 10 år nu sedan min mormor dog. Min finaste, snällaste mormor som dog av cancer i levern en höstdag 1997. Helt otroligt att det gått så lång tid. Jag saknar henne fortfarande för hon var min allra bästa vän. Mormor var alltid snäll och då menar jag alltid. Som enda barnet under väldigt lång tid (16 år) så fick jag all uppmärksamhet och som jag njöt av det.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Jag glömmer dig aldrig.
Vänner kanske jag inte hade så gott om men en mormor som alltid ställde upp, som kom när jag var sjuk, som bodde hos mig när mina föräldrar var bortresta, som mötte mig på vägen hem från skolan. Älskade mormor. Som jag saknar dig.
Jag önskar du kunde vara hos mig nu. Då skulle vi dricka te ur kaffekoppar med fat och äta sju sorters kakor. Du skulle prompt stoppa i mig mer godbitar så när vi skildes åt skulle jag må illa. Men vara oändligt lycklig. Du skulle berätta om den gången då doktorn sagt åt dig att "ta kalla duschar" när du fick de där konstiga känslorna som jag i efterhand förstått att du hade. Var det därför du aldrig reste mormor? Var det därför du tyckte omvärlden var så stor och skrämmande? Var det därför du bodde i samma lägenhet i 40 år? Hade du också panikångest mormor?
Vill så gärna veta.
Du dog alldeles för ung, 67 år är ingen ålder idag. Livet känns plötsligt naket och orättvist.
Jag saknar dig mormor och tårarna rullar på mina kinder, kan du se det?
Varje höst så tänker jag tillbaka på de sista veckorna i ditt liv. När du började tyna bort i cancer samtidigt som sommaren försvann. Jag kände det på mig, visste att det började bli dags. I början på september 1997 så dog du i den säng du sovit i som barn, på den gård du levt hela ditt liv.
Tack mormor för allt du gav mig, du var min bästa vän i 21 år. Jag älskar dig fortfarande och jag glömmer aldrig din lena hand mot min panna som sakta strök bort mitt hår ur ansiktet tills jag somnade. Och orden du sa....
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går.
Den gud älskar, lyckan får.
Jag glömmer dig aldrig.
Kommentarer
Postat av: Miranda
Hej Isolde,
Vilken vacker text om din mormor. Jag kommer att tänka på min. Hon var den viktigaste vuxna för mig och hon dog när jag var tio. Det är längesedan nu, men jag saknar henne fortfarande. Att jag inte fick känna henne som vuxen.
Tack för dina ord i min blogg. Det var uppmuntrande.
Miranda
Postat av: Isolde
Tack för den fina kommentaren, det gläder mig att jag kunde hjälpa dig lite.
Själv har jag gråtit av sorg flera gånger ikväll. Nåt jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Det känns faktiskt befriande.
Trackback
