Att visa mina svaga sidor...
Min chef tyckte det var dags att jag berättade för min arbetskamrat C om läget. Det är dags för möte i Finland igen och jag klarar inte av tanken på att dels bo på hotell och dels flyga. Det blir totaltstopp. Jag vill dra ner persiennerna, krypa ner i sängen och glömma världen utanför. Fly, dra mig undan ångesten. Men jag vet att det inte går längre. För jag mår inte bra av det - i längden.
Så jag berättade varför jag inte följde med sist på firmafesten 40 mil från min hemstad. Jag berättade i korthet lite om min historia. Med darrande händer kring tekoppen och med andan i halsen. Snubblade på orden men gjorde mig förstådd. Reaktionen blev "Det kunde man inte tro om dig, du som ger ett så stabilt intryck!"....
Han tog det väl. Visserligen visste jag att han skulle göra det och han sa mycket bra saker men så kom orden "Men det är ju synd om dig som inte kan följa med och träffa de andra i Finland." Då vänder det sig i magen på mig. När folk tycker synd om mig (förmodligen av välvilja) så vänder jag taggarna utåt. Vet inte varför men jag klarar helt enkelt inte av att man tycker synd om mig! För det ÄR INTE SYND OM MIG!
Förmodligen så får jag en sån stark reaktion eftersom jag dels inte vill vara i den här situationen och det är svårt att visa för sin "konkurrent" (vi blev anställda samtidigt och jag skulle ljuga om vi inte tävlat lite mot varandra om vem som kan mest osv) och dels så ser jag ju det här som en erfarenhet som gör mig rikare! Jag anser inte att det är synd om mig för jag lär ju mig så oerhört mycket om mig själv och livet. Samtidigt då som jag inte vill ha de här problemen.
Det lät väl vettigt va? Inte alls motsägelsefullt....
Just nu känner jag mig bara tom och urvattnad och vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Förmodligen så känns det extra jobbigt nu eftersom the Big Boss kommer på fredag och jag förväntar mig inget annat än ett "Tack, men nej tack!"...
Kanske en försvarsmekanism? Eller bara en katastroftanke? Bah, jag är trött på mig själv och min jävla ångest.
Nu ska jag göra mig riktigt goda varma mackor och krypa ner i soffan och glömma världen utanför. Är det nåt som hjälper mot ångest är det god mat....nåt skoj ska man väl få ha?
Kram på er.
I min nya tjänst ingår det utlandsresor till kunder. Vågar inte ens tänka på det...
Men först ska jag jobba med mina gamla arbetsuppgifter. Försöker fokusera på det. Går det inte sen så går det inte, då får jag göra nåt annat.
Är det en av er som får vara kvar, eller?
Så gör förresten jag med, förväntar mej det värsta så att jag inte ska bli så besviken sen.
Nej, vi får vara kvar båda två. Konkurrent var nog fel ord...men han är typ 60 bast och man...vilket gör att man som kvinna behöver stå upp för sig själv hela tiden...jobbar i mansdominerad bransch som ingenjör.
Känner igen det där med att vända taggarna utåt om nån "tycker synd om" en. Det är det värsta jag vet, jag har en stark integritet och vägrar vara offer. Att bli "klappad på huvudet" och vara någon som andra ska tycka synd om skulle jag behöva jobba med, det är ju ofta bara välvilja.. men så svårt att ta! Ser det även som du gör, att det är något som berikar en, ger en livsinsikt, självkännedom och faktiskt en chans att stanna upp. Allt för många rusar på utan att veta särskilt mycket om sig själv.
Håller tummarna för dig på fredag! Och ja, nåt kul ska man ju klart ha.. hoppas mackorna är goda! :)
Kram
Förmodligen så är det inga problem alls med min anställning, men har man blivit bränd förut så sitter det i liksom. Svårt att tänka om. Och chefen kommer förmodligen bara för att se hur vi har det och inte alls pga mig som jag inbillar mig. Hoppas jag iallafall. ;-D
Prat om nyanställning blir det säkerligen och jag är redan inplanerad för projekt till hösten och min chef är världens bästa. Så jag ska tänka positivt nu.
