Jag och mediciner!
Eftersom jag påbörjat en behandling med Citalopram så känns det aktuellt att skriva om min erfarenhet av mediciner under tiden som jag haft mitt paniksyndrom.
När jag fick min första panikattack vintern 2001 så ville jag av någon anledning absolut inte äta mediciner. Dagen innan jag skulle till min doktor för utvärdering så var jag på en behandling hos en mycket god vän som då jobbade med alternativa behandlingsmetoder. Det jag fick då var en kraniosakral behandling vilket gav mig hopp om att klara mig utan några kemiska preparat. Jag ska tillägga att min behandlare varierade healing med kraniosakralterapi beroende på vad som behövdes.
Vad kraniosakral terapi är kan ni läsa om här. Under cirka 1½ år gick jag regelbundet på behandlingar och de hade en fantastisk effekt på mig. Dels hade jag underbara (och tidvis otroligt jobbiga) upplevelser och varje gång kände jag mig stärkt och redo att möta ångesten jag bar på.
Samtidigt så lärde jag mig att slappna av och meditera med hjälp av Lars-Eric Uneståhls kassetband (ja, det var freestyle som gällde då...). Jag kan varmt rekommendera alla hans cd:s för alla som är intresserade av mental träning. Använder hans cd "Mental träning vid ångest, oro och panikattacker" nästan dagligen.
På något vis så fick jag ihop tillvaron på det här viset, var bara sjukskriven i 3 månader otroligt nog och sedan började jag plugga igen. Men mina studier drog ut avsevärt på tiden så min sjukskrivning doldes i studietiden kan man nog säga. Hade jag varit ute i arbetslivet så hade mitt tillfrisknande förmodligen sett annorlunda ut. Då hade jag nog blivit tvungen att ta itu med saker och ting snabbare än jag gjorde som student.
Att studera innebär att man lever ett väldigt fritt liv och det är inga problem att lägga upp dagarna efter dagsformen, har man haft en ångestfylld natt är det lätt att hoppa över en föreläsning eller tenta...i mitt fall fick jag kraftig tentaångest och eftersom jag inte nyttjade vare sig lugnande eller sömnmedel hoppade jag således över en hel del tentor när jag haft en vaken natt med ångest. Beslutet att inte gå till tentan gav mig en omedelbar lättnad och jag somnade som en stock så fort jag beslutat mig för det. Ångesten försvann som genom ett trollslag.
Nu kan ju vem som helst inse att detta blev en ond cirkel med en hel del förväntansångest inför tentorna, ju närmare datumet för tentan kom desto starkare blev oron för att inte somna. Jag minns så väl att detta började innan jag fick min panikångest och innan jag visste var ångest var. Då kändes det som om dessa känslor kom "från ingenstans" och tog över mig, maktlösheten var enormt stor! Just att inte veta vad det rörde sig om och inte ha en aning om hur man skulle hantera det - det var otroligt tungt och jag inser att jag led av en konstant oro (som jag senare har förstått varit GAD).
Vid ett tillfälle fick jag sömnmedel utskrivet för att klara av att somna inför tentorna men jag kunde inte ta dem. Försökte men kroppen fick impulsen att genast kräkas upp dem av rädsla för vad som skulle hända med mig. Att ha kontroll är oerhört viktigt för någon som lider av ångest och en av orsakerna till att ångesten uppstår. Det säger sig självt att man inte kan ha kontroll på allt i livet men det var just det jag försökte ha! Därför kom paniken till slut i samband med stark utmattning.
Nåväl, jag pluggade och kämpade med paniken så gott jag kunde. Hade lite kontakt med psykiatrin men ansågs för frisk och för medveten om problematiken så jag togs aldrig på allvar. Ibland kan det ha sina baksidor med att vara påläst eftersom man lätt uppfattas som en person som har mer kontroll än vad som egentligen är fallet. Samtidigt kände jag att vården inte kunde ge mig det jag behövde - det fick jag helt enkelt skaffa mig själv!
Jag är tacksam för den kurator jag gått hos, det har varit trevligt att ha någon att prata med liksom man pratar med sina vänner! Men i kampen mot ångesten så har jag i stort sett varit helt själv.
Första året så använde jag mig i stort sett bara av avslappning och Neval för att hantera min ångest. Vilket gjorde att jag hade långa utdragna ångestattacker som gjorde mig totalt utmattad. Själva attacken kanske inte pågick i mer än 20 minuter men efterdyningarna kunde vara i dagar. Adrenalinpåslaget var enormt och jag gick runt med hjärtklappning mer eller mindre jämt. Minsta lilla ljud och jag fick hjärtat i halsgropen! Minns att telefonen skrämde slag på mig åtskilliga gånger...
Jag hade nerverna utanpå kan man säga. Men ändå skulle jag inte ha några mediciner. Så här i efterhand så förstår jag inte vart den kraften kom ifrån!
Efter kanske 1½ år så började jag använda Stesolid när attackerna kändes alltför påfrestande, jag började tröttna på att må dåligt och var beredd att ta risken att få alla biverkningar som stod i FASS (givetvis hade jag lusläst den innan och givetvis fick jag panik så fort jag tagit den minsta lilla tablett). Hade fått 2 mg tabletter av min läkare redan 2001 men inte ens öppnat burken. Men en dag gjorde jag det och delade den i tusen bitar och tog den minsta. Reaktionen blev direkt att jag kräktes upp den! Sådär höll jag på tills jag till slut lärde mig lita på att jag inte dog så fort jag tog en Stesolid.
Idag använder jag 5 mg tabletter och oftast så delar jag den och får en bra effekt! Under de 4 år som jag använt Stesoliden vid behov så har jag inte behövt gå upp i styrka eftersom jag använder dem så sällan. Visserligen tror jag att allting har ett syfte i livet men ibland önskar jag att jag tog en tablett redan i början för att få lite vila från den oro och ångest som jag bar med mig konstant och som gjorde att jag utvecklade paniksyndrom.
När jag lärt mig använda Stesoliden så kunde jag lättare ta mig utanför dörren - utan rädsla för att få en panikattack bland folk. Med en Stesolid i fickan så kunde jag börja promenera runt kvarteret, jag kan skratta åt det nu men då var det riktigt jobbigt att ta sig ut. Hade alltid mobilen fulladdad utifall jag skulle behöva ringa 112 någonstans på vägen för jag trodde allvarligt talat att jag kunde ramla ihop och dö närsomhelst.
Så började jag min resa tillbaka. Sakta men säkert återvann jag lite av det jag förlorat. Nu levde jag tyvärr i en ganska tung levnadsituation med studier som jag inte kände ledde någonstans, jag tappade tron på mig själv och såg inget slut - trodde inte jag skulle få någon examen. Jag blev nog deprimerad helt enkelt och min GAD fick fritt spelrum. Samtidigt så hade jag och min sambo det tungt och han blev väl i viss mån deprimerad även han. Något som jag tog på mig ansvaret för. Sådär höll det på...
...och samtidigt var jag tungen att ta itu med min egen ångest och försöka bli frisk. Det är nog det svåraste och mest karaktärsdanande jag gjort i hela mitt liv. Under den här tiden så blev jag den person jag var ämnad att bli, jag har fått andra värderingar i livet och utforskat sidor som jag inte visste jag hade.
Har läst mycket böcker om andlighet, om andevärlden, om healing, om personlig utveckling, om religion, om människor med fantastiska förmågor och alla har de gett mig något. De har dykt upp i mitt liv just när jag behövt dem som bäst vilket bekräftar ordspråket "Läraren kommer när lärjungen är redo."
Hela mitt liv efter att jag fått min sjukdom har varit en resa i lärdomar, om mig själv, om livet och Kraften som vi alla har tillgång till. En del kallar det Guds kärlek andra Universell energi. Det spelar inte mig någon roll vilket - jag vet att den finns där och åkallar den varje dag.
Nåväl, tillbaka till medcinerna. Jag har som sagt alltid haft svårt för mediciner men nu känner jag att jag vill prova ett SSRI preparat. Anledningen till det är att jag ser återkommande mönster i mitt liv som jag har svårt att bryta! För mig handlar det inte om att döva känslor utan för mig handlar det om att få lite hjälp på traven att ta mig igenom det sista som återstår för att jag ska komma in i den positiva spiral som sedan kommer se till att mediciner inte behövs!
Mina problem att sova inför tentorna "spred" sig till andra områden i livet och snart så försvann lusten att göra det minsta lilla - jag kunde ju inte veta om jag skulle få sova! Ibland försökte jag Stesolid men mängden jag tog var förmodligen för liten för att ge nån verkan, det tog flera år innan jag kunde ta en mängd som gav resultat på en gång! Oftast så somnade jag av ren utmattning framåt morgontimmarna när jag gett upp hoppet om att kunna genomföra det som väntade dagen efter.
Så för mig har det faktiskt varit en framgång att lära mig ta Stesoliden så det ger en omedelbar lindring! Idag vet jag att jag det inte bara är en nackdel att ta mediciner, de kan faktiskt hjälpa en! Eftersom Stesolid tillhör klassen bensodiazer som ju är beroendeframkallande vill jag inte använda dem mer än nödvändigt. Nu när jag är ute i arbetslivet ställs det större krav på mig, jag måste till exempel kunna ta mig hemifrån i större utsträckning och även åka kommunalt! För att lättare klara av det så har jag börjat så smått med Citalopram.
Jag tror att bara jag kommer ur gamla tankesätt och jag får tillbaka självkänslan och självförtroendet så kommer jag inte behöva några piller! Men för att komma dit lite snabbare så vill jag prova detta. Har trots allt brottats med det här nu i 5 år och mycket har hänt men saker kvarstår. Så i sann tablettfobiker anda har jag delat tabletterna i tusen bitar och tagit så mycket jag tordats.
Idag har jag nog fått i mig 3-4 mg och tycker mig känna mig nervösare än någonsin. Är lite rädd att det ska gå ut över mitt nya jobb så ingen doshöjning kommer ske så länge jag känner så här. Måste kunna hantera det utan att stoppa i mig Stesolid. Jag tar en dag i taget så får vi se hur långt jag kommer...
En sak är säker, jag är redo att göra allt som står i min makt för att bli frisk igen. Om det innebär att äta piller under en kortare period då gör jag det! För jag vet att det bara är tillfälligt och ett sätt för mig att komma på benen igen. För gott.
Detta blev långt, hoppas ni orkade läsa! :-)
ps. Något annat som hjälpt mig otroligt mycket är s.k. TFT behandlingar - faktiskt har de hjälpt mig mer än något annat när det gäller att reda ut gamla känslohärdar och rädslor!
När jag fick min första panikattack vintern 2001 så ville jag av någon anledning absolut inte äta mediciner. Dagen innan jag skulle till min doktor för utvärdering så var jag på en behandling hos en mycket god vän som då jobbade med alternativa behandlingsmetoder. Det jag fick då var en kraniosakral behandling vilket gav mig hopp om att klara mig utan några kemiska preparat. Jag ska tillägga att min behandlare varierade healing med kraniosakralterapi beroende på vad som behövdes.
Vad kraniosakral terapi är kan ni läsa om här. Under cirka 1½ år gick jag regelbundet på behandlingar och de hade en fantastisk effekt på mig. Dels hade jag underbara (och tidvis otroligt jobbiga) upplevelser och varje gång kände jag mig stärkt och redo att möta ångesten jag bar på.
Samtidigt så lärde jag mig att slappna av och meditera med hjälp av Lars-Eric Uneståhls kassetband (ja, det var freestyle som gällde då...). Jag kan varmt rekommendera alla hans cd:s för alla som är intresserade av mental träning. Använder hans cd "Mental träning vid ångest, oro och panikattacker" nästan dagligen.
På något vis så fick jag ihop tillvaron på det här viset, var bara sjukskriven i 3 månader otroligt nog och sedan började jag plugga igen. Men mina studier drog ut avsevärt på tiden så min sjukskrivning doldes i studietiden kan man nog säga. Hade jag varit ute i arbetslivet så hade mitt tillfrisknande förmodligen sett annorlunda ut. Då hade jag nog blivit tvungen att ta itu med saker och ting snabbare än jag gjorde som student.
Att studera innebär att man lever ett väldigt fritt liv och det är inga problem att lägga upp dagarna efter dagsformen, har man haft en ångestfylld natt är det lätt att hoppa över en föreläsning eller tenta...i mitt fall fick jag kraftig tentaångest och eftersom jag inte nyttjade vare sig lugnande eller sömnmedel hoppade jag således över en hel del tentor när jag haft en vaken natt med ångest. Beslutet att inte gå till tentan gav mig en omedelbar lättnad och jag somnade som en stock så fort jag beslutat mig för det. Ångesten försvann som genom ett trollslag.
Nu kan ju vem som helst inse att detta blev en ond cirkel med en hel del förväntansångest inför tentorna, ju närmare datumet för tentan kom desto starkare blev oron för att inte somna. Jag minns så väl att detta började innan jag fick min panikångest och innan jag visste var ångest var. Då kändes det som om dessa känslor kom "från ingenstans" och tog över mig, maktlösheten var enormt stor! Just att inte veta vad det rörde sig om och inte ha en aning om hur man skulle hantera det - det var otroligt tungt och jag inser att jag led av en konstant oro (som jag senare har förstått varit GAD).
Vid ett tillfälle fick jag sömnmedel utskrivet för att klara av att somna inför tentorna men jag kunde inte ta dem. Försökte men kroppen fick impulsen att genast kräkas upp dem av rädsla för vad som skulle hända med mig. Att ha kontroll är oerhört viktigt för någon som lider av ångest och en av orsakerna till att ångesten uppstår. Det säger sig självt att man inte kan ha kontroll på allt i livet men det var just det jag försökte ha! Därför kom paniken till slut i samband med stark utmattning.
Nåväl, jag pluggade och kämpade med paniken så gott jag kunde. Hade lite kontakt med psykiatrin men ansågs för frisk och för medveten om problematiken så jag togs aldrig på allvar. Ibland kan det ha sina baksidor med att vara påläst eftersom man lätt uppfattas som en person som har mer kontroll än vad som egentligen är fallet. Samtidigt kände jag att vården inte kunde ge mig det jag behövde - det fick jag helt enkelt skaffa mig själv!
Jag är tacksam för den kurator jag gått hos, det har varit trevligt att ha någon att prata med liksom man pratar med sina vänner! Men i kampen mot ångesten så har jag i stort sett varit helt själv.
Första året så använde jag mig i stort sett bara av avslappning och Neval för att hantera min ångest. Vilket gjorde att jag hade långa utdragna ångestattacker som gjorde mig totalt utmattad. Själva attacken kanske inte pågick i mer än 20 minuter men efterdyningarna kunde vara i dagar. Adrenalinpåslaget var enormt och jag gick runt med hjärtklappning mer eller mindre jämt. Minsta lilla ljud och jag fick hjärtat i halsgropen! Minns att telefonen skrämde slag på mig åtskilliga gånger...
Jag hade nerverna utanpå kan man säga. Men ändå skulle jag inte ha några mediciner. Så här i efterhand så förstår jag inte vart den kraften kom ifrån!
Efter kanske 1½ år så började jag använda Stesolid när attackerna kändes alltför påfrestande, jag började tröttna på att må dåligt och var beredd att ta risken att få alla biverkningar som stod i FASS (givetvis hade jag lusläst den innan och givetvis fick jag panik så fort jag tagit den minsta lilla tablett). Hade fått 2 mg tabletter av min läkare redan 2001 men inte ens öppnat burken. Men en dag gjorde jag det och delade den i tusen bitar och tog den minsta. Reaktionen blev direkt att jag kräktes upp den! Sådär höll jag på tills jag till slut lärde mig lita på att jag inte dog så fort jag tog en Stesolid.
Idag använder jag 5 mg tabletter och oftast så delar jag den och får en bra effekt! Under de 4 år som jag använt Stesoliden vid behov så har jag inte behövt gå upp i styrka eftersom jag använder dem så sällan. Visserligen tror jag att allting har ett syfte i livet men ibland önskar jag att jag tog en tablett redan i början för att få lite vila från den oro och ångest som jag bar med mig konstant och som gjorde att jag utvecklade paniksyndrom.
När jag lärt mig använda Stesoliden så kunde jag lättare ta mig utanför dörren - utan rädsla för att få en panikattack bland folk. Med en Stesolid i fickan så kunde jag börja promenera runt kvarteret, jag kan skratta åt det nu men då var det riktigt jobbigt att ta sig ut. Hade alltid mobilen fulladdad utifall jag skulle behöva ringa 112 någonstans på vägen för jag trodde allvarligt talat att jag kunde ramla ihop och dö närsomhelst.
Så började jag min resa tillbaka. Sakta men säkert återvann jag lite av det jag förlorat. Nu levde jag tyvärr i en ganska tung levnadsituation med studier som jag inte kände ledde någonstans, jag tappade tron på mig själv och såg inget slut - trodde inte jag skulle få någon examen. Jag blev nog deprimerad helt enkelt och min GAD fick fritt spelrum. Samtidigt så hade jag och min sambo det tungt och han blev väl i viss mån deprimerad även han. Något som jag tog på mig ansvaret för. Sådär höll det på...
...och samtidigt var jag tungen att ta itu med min egen ångest och försöka bli frisk. Det är nog det svåraste och mest karaktärsdanande jag gjort i hela mitt liv. Under den här tiden så blev jag den person jag var ämnad att bli, jag har fått andra värderingar i livet och utforskat sidor som jag inte visste jag hade.
Har läst mycket böcker om andlighet, om andevärlden, om healing, om personlig utveckling, om religion, om människor med fantastiska förmågor och alla har de gett mig något. De har dykt upp i mitt liv just när jag behövt dem som bäst vilket bekräftar ordspråket "Läraren kommer när lärjungen är redo."
Hela mitt liv efter att jag fått min sjukdom har varit en resa i lärdomar, om mig själv, om livet och Kraften som vi alla har tillgång till. En del kallar det Guds kärlek andra Universell energi. Det spelar inte mig någon roll vilket - jag vet att den finns där och åkallar den varje dag.
Nåväl, tillbaka till medcinerna. Jag har som sagt alltid haft svårt för mediciner men nu känner jag att jag vill prova ett SSRI preparat. Anledningen till det är att jag ser återkommande mönster i mitt liv som jag har svårt att bryta! För mig handlar det inte om att döva känslor utan för mig handlar det om att få lite hjälp på traven att ta mig igenom det sista som återstår för att jag ska komma in i den positiva spiral som sedan kommer se till att mediciner inte behövs!
Mina problem att sova inför tentorna "spred" sig till andra områden i livet och snart så försvann lusten att göra det minsta lilla - jag kunde ju inte veta om jag skulle få sova! Ibland försökte jag Stesolid men mängden jag tog var förmodligen för liten för att ge nån verkan, det tog flera år innan jag kunde ta en mängd som gav resultat på en gång! Oftast så somnade jag av ren utmattning framåt morgontimmarna när jag gett upp hoppet om att kunna genomföra det som väntade dagen efter.
Så för mig har det faktiskt varit en framgång att lära mig ta Stesoliden så det ger en omedelbar lindring! Idag vet jag att jag det inte bara är en nackdel att ta mediciner, de kan faktiskt hjälpa en! Eftersom Stesolid tillhör klassen bensodiazer som ju är beroendeframkallande vill jag inte använda dem mer än nödvändigt. Nu när jag är ute i arbetslivet ställs det större krav på mig, jag måste till exempel kunna ta mig hemifrån i större utsträckning och även åka kommunalt! För att lättare klara av det så har jag börjat så smått med Citalopram.
Jag tror att bara jag kommer ur gamla tankesätt och jag får tillbaka självkänslan och självförtroendet så kommer jag inte behöva några piller! Men för att komma dit lite snabbare så vill jag prova detta. Har trots allt brottats med det här nu i 5 år och mycket har hänt men saker kvarstår. Så i sann tablettfobiker anda har jag delat tabletterna i tusen bitar och tagit så mycket jag tordats.
Idag har jag nog fått i mig 3-4 mg och tycker mig känna mig nervösare än någonsin. Är lite rädd att det ska gå ut över mitt nya jobb så ingen doshöjning kommer ske så länge jag känner så här. Måste kunna hantera det utan att stoppa i mig Stesolid. Jag tar en dag i taget så får vi se hur långt jag kommer...
En sak är säker, jag är redo att göra allt som står i min makt för att bli frisk igen. Om det innebär att äta piller under en kortare period då gör jag det! För jag vet att det bara är tillfälligt och ett sätt för mig att komma på benen igen. För gott.
Detta blev långt, hoppas ni orkade läsa! :-)
ps. Något annat som hjälpt mig otroligt mycket är s.k. TFT behandlingar - faktiskt har de hjälpt mig mer än något annat när det gäller att reda ut gamla känslohärdar och rädslor!
Kommentarer
Trackback
