KBT i grupp

Eftersom ni är lite nyfikna på behandlingen jag är med i så tänkte jag berätta lite om den! Vill inte vara för ingående eftersom vi alla som är med i gruppen är belagda med tystnadsplikt men jag kan berätta lite om mina upplevelser iallafall!

Anledningen till att jag kom med i den här gruppen just nu är att jag kontaktade psykiatrin när jag insåg att jag hade agorafobi i början av året. Den har kommit smygande under de senaste 1½ - 2 åren skulle jag tro, för under den tiden har jag känt ett starkt obehag av att åka iväg någonstans utan att jag vetat varför! Något har inte stämt, känslan av total panik när resor kommit upp har varit ny för mig! Förut har inte själva resan inneburit något problem, visst har jag mått dåligt av andra skäl men inte specifikt av att lämna hemmet.

Så att inse att jag hade agorafobi var en stor lättnad. En förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. En chans att ta itu med det!

Nåväl, varje höst startar en ny panikångest/agorafobi grupp på ångestmottagningen. Eftersom de jobbar enligt samma koncept som www.ingenpanik.se visste jag redan innan vad jag hade att vänta. Jag har under våren jobbat till steg 7 i boken "Ingen panik" så att börja på KBT i grupp gjorde jag enkom för att träffa andra med samma problem.

Vilken lyckoträff!!

Den stora behållningen är inte psykologernas kunskaper utan de andras erfarenheter. Vi är 5 stycken, 3 kvinnor och 2 män i åldrarna 18-45 år. Våra bakgrunder är olika, två personer är sjukskrivna sen många år....jag som jobbar, en ung tjej som haft panik i många, många år och en man som jobbar och som jag känner igen från arbetslivet!! Alla utom jag har familj (antingen sambo eller fru och barn). Alla utom jag äter mediciner.

Vi kommer från helt olika sociala förhållanden, olika "samhällsklasser" men vi har en sak gemensamt. Vi har alla panikångest och agorafobi.

image19

Vi ses en gång i veckan under 2 timmar och går igenom de uppgifter vi fick vid tillfället veckan innan. Jag har märkt att tiden rinner iväg väldigt snabbt (kan bero på att jag pratar mest kanske?? ;-)) och jag är övertygad om att när detta är över så kommer vi fortsätta att ses. För känslan av att någon annan går igenom samma sak som en själv är helt fantastisk. Man hör sina egna tankar och erfarenheter när andra berättar om sitt liv och det bästa av allt, man kan skratta åt det! För saker och ting mister helt plötsligt sin rimlighet när man berättar om sina tokiga beteenden för andra och då måste man få skratta åt eländet!

Det är så befriande!

Skratten kan dock förbytas i gråt innan vi vet ordet av. Som när den yngsta av oss berättar om sin kamp med att få livet att gå ihop, hon som aldrig känt hur det är "att vara frisk"...vi andra ju "före/efter" att jämföra med men det har inte hon. Jag blir så full av vördnad när jag hör hur andra kämpar med sitt och trots sina ångestdemoner lyckas med saker som för andra är helt naturliga, självklara. Då kommer tårarna. Skratten förbyts i allvar och orden dör ut. Ingen behöver säga nåt. Alla vet.

Det är starkt. Det är livet. Det går rakt in i hjärtat och stannar där. Jag är så tacksam för den här erfarenheten och för de modiga människor jag lär känna.

Faktum är att jag är tacksam för min panikångest och min agorafobi, för det lär mig något om livet som jag tror många människor aldrig någonsin får uppleva. De springer blinda genom livet på jakt efter den stora lyckan som alltid har funnits och alltid kommer att finnas inom dem.

Jag ser framemot återstående 8 träffar, det ska bli så spännande att se de andras framgångar och se om även de kan ha samma nytta av KBT som jag har haft.  Vi kommer göra interoceptiva övningar tillsammans och för min del innebär det nog att åka hiss 100 ggr upp och ner på ångestmottagningen. ;-D

Vi gör alla samma resa, tidigare kände vi oss alla lika ensamma i världen men inte nu längre! Nu vet vi att det finns flera som kämpar med samma sak och den tanken ger både tröst och energi att ta itu med problemen.

YrSel

Jag har i flera år haft godartad lägesyrsel och nu inser jag vilken effekt det haft på min panikångest. Varje tendens till ostadighet har gett mig svår ångest och sedan har det varit kört, panikattacken har varit ett faktum. Nu vet jag att t.ex. trötthet kan ge mig mera yrsel än annars och blir inte lika rädd. Att åka hiss, rulltrappa, gå på bryggor, ja i stort sett allting som ger upphov till ett lågfrekvent gung gör att min hjärna får spatt.

Som idag, när jag var på en affär och åkte rulltrappa....kliver av ivrigt pratandes med särbon så PANG så går jag i gungfly. Nu har jag tack och lov kommit så långt att jag inte får en automatisk panikångestattack. Jag har lyckats bryta reaktionskedjan som annars kan gå helt av sig själv - det som kallas betingning. (Ni har väl hört talas om Pavlos hundar?!)

Men tänk så dåligt jag har mått av det här! T.ex. att åka hiss och så fort man kliver ur måste hålla sig i en vägg eftersom hjärnan fortfarande befinner sig i hissen, på vägg upp eller ner. Inte undra på att man fått paniksyndrom!!

Nu är min fundering, hur ska jag kunna träna mer på det här? Kan man träna upp hjärnan på något vis genom att utsätta sig för de situationer som framkallar känslan tillräckligt många gånger? Kan hjärnan lära sig att kompensera? Bah, vem frågar man?

Hittade en hemsida med massor av information om yrsel  www.yrsel.com men forumet verkar stendött, inte en läkare som svarat även om de startat upp sidan. Men dock massor av information, kanske kan man lära sig nåt om hur balansorganen i öronen fungerar och hitta på en egen metod för att bli bättre.

Tips någon?

Nyare inlägg
RSS 2.0